Cora pren

05 mar 2014

Kärleken i starka närbilder

Av: Yvonne Ihmels

Föreställningen på Dramaten av Hjalmar Söderbergs Gertrud visar en titelgestalt i en annan tolkning än den gängse. I regissören John Cairds uppsättning står hennes oberoende, självständighet och inre styrka i förgrunden, något som Anna Björk återger i sin helt enastående rolltolkning, skriver Bo-Ingvar Kollberg I Anna Björks rolltolkning av Gertrud kommer uppsättningen dramats livsnerv nära. […]

Föreställningen på Dramaten av Hjalmar Söderbergs Gertrud visar en titelgestalt i en annan tolkning än den gängse. I regissören John Cairds uppsättning står hennes oberoende, självständighet och inre styrka i förgrunden, något som Anna Björk återger i sin helt enastående rolltolkning, skriver Bo-Ingvar Kollberg

image

I Anna Björks rolltolkning av Gertrud kommer uppsättningen dramats livsnerv nära. Foto: Sören Vilks 

Scenkonst

Dramaten, Målarsalen: Gertrud av Hjalmar Söderberg. Regi: John Caird, scenografi: Jan Lundberg, kostym: Ann-Margret Fyregård, ljus: Hans-Åke Sjöquist, peruk och mask: Hanna Söderström, dramaturg: Jacob Hirdwall. I rollerna: Anna Björk, Jonas Malmsjö, Otto Hargne Kin, Magnus Ehrner och Mia Benson.

Kärlek, frihet, emancipation och åldrande är framträdande motiv i Hjalmar Söderbergs pjäs Gertrud, som nu ges på Dramatens målarsal. Av dem har väl villkoren för genusproblematiken ändrat förtecken allra mest sedan tillkomsten 1906. Den debatten ser inte likadan ut längre. En anvisning i det avseendet, gavs redan i Carolina Frändes uppsättning på Stockholms stadsteater för åtta år sedan. Musikern Erland Janssons krav, att kvinnan skall vara ung, oskyldig och ren, väckte högljudd munterhet från den kvinnliga delen av publiken. Den här gången är det i stället det unga geniets totala oförståelse över sin popularitet hos det motsatta könet, som åstadkommer liknande reaktioner. Och det hos alla åskådare. De bägge speglarna i dramat, narcissismens tydliga symboler, inbegriper även dem som iakttar förloppet.

  Det mesta i Söderbergs skådespel har behållit sin aktualitet och kunde vara hämtat ur det närvarande nuet. Där finns många återkopplingar till vår egen tids hem- och rotlösa människor, till alla de ideal som hyllar ungdom och skönhet, yta och förpackning. Men också till dem bland politikerna omkring oss, som lagt allt vad ideal heter åt sidan och blivit pragmatiker och opportunister. Gustav Kannings alla kompromisser med sig själv och anpassning till statsministerns direktiv, sedan han blivit konsultativt statsråd, är ett stråk av dråplig satir i den här pjäsen.

     

   Regissören John Caird har gjort en textnära läsning, som ger en stabil grund för uppsättningen. I Jan Lundbergs scenografi är fyra gradänger placerade runt spelplatsen. Fem kuber att sitta på för aktörerna är den enda rekvisitan. Golvet är försett med ett parkettmönster, som också tagits upp i Ann-Margret Fyregårds smakfulla dräktskapelser. Det stiliserade sättet att närma sig pjäsen sätter även sin prägel på själva framförandet. Här får orden och skådespelarna det allt dominerande utrymmet. Caird går tätt inpå känslorna i dramat i en iscensättning som helt styrs av närbilder.

image

Magnus Ehrners Gabriel Lidman är författaren som aldrig släppt sin ungdomsdröm Anna Björks Gertrud ur sikte. Foto: Sören Vilks

   Köttets lust och själens obotliga ensamhet lyder den trosbekännelse som formuleras av diktaren Gabriel Lidman. Av dem har väl den fysiska lustutlevelsen tappat det mesta av den moraliska koppling som fanns hos pjäsen för hundra år sedan. Den sexuella revolutionen sedan dess och födelsekontroll på kemisk väg innebär andra förutsättningar. Heller inte lika entydig, men på ett annat sätt, får också den obotliga ensamheten sägas vara. Den omvärdering av denna belägenhet som vuxit fram som en följd av emancipationen ger utrymme för en annan tolkning än den gängse. Här handlar den om en individs oberoende, självständighet och inre styrka.

   I detta finns underlag för argument mot både tvåsamheten och en till konventioner reducerad, gammaldags familjebildning. I förlängningen drömmen om ett samhälle med jämnstarka jämlikar. Får man tro Hjalmar Söderberg och hans uttolkare Caird i den här versionen, är det långt ifrån säkert att det är männen som är bäst rustade för den utvecklingen. I uppsättningen på Målarsalen går dock Gertrud en sådan framtid till mötes. När hon vänder sin svaghet till styrka, är hon inte längre ett offer för något patriarkalt samhälle. Männen däremot förefaller mest av allt insnärjda i beroenden, bundenheter och bindningar från ett tidigt skede i sina respektive liv.

   Slutscenen med nyblivne ministern Gustav Kanning gråtande ut i sin mammas famn är en symbiotisk pietà-scen med många förbehåll. Den framgångsrike författaren Gabriel Lidmans sårbarhet ligger i kluvenheten mellan kvinnan och verket. Och kompositören Erland Jansson är den evige tonåringen som vägrar att bli vuxen. De är alla med god marginal förbisprungna av en Gertrud, vars krav på äkthet, totalt engagemang och hängivenhet blir uppsättningens vattendelare. Det är i det sammanhanget pjäsens människokunskap kommer till uttryck. Allra tydligast i frågorna om hur mycket vi vet om varandra och i vilket stadium av en vänskap det går att säga, att man känner en annan människa.

   ”Ingenting blir som man tänkt” är en nyckelreplik för det vemod och den sorg som utgör föreställningens grundstämning. Turerna till självkännedom är varken lätta eller enkla för någon av de inblandade. Existensens grundvillkor med tillkortakommanden och uppgivenheten som en sista utväg aldrig långt borta. Texten har en gedigen förankring i tonfallen, kroppsspråket och mimiken hos skådespelarna. Det korta avståndet mellan spelplats och gradänger gör publiken nära delaktig i ett drama som uppehåller sig kring allmänmänskliga erfarenheter.

   Hos Jonas Malmsjös Gustav Kanning finns en skickligt utförd balansgång mellan ett liv i offentlighetens ljus och en oförlöst barndom, vilka bägge gör anspråk på hans uppmärksamhet. Otto Hargne Kin är en Erland Jansson, som använder lika mycket energi till att leva upp till myten om konstnärsbohemen som till sitt komponerande. Magnus Ehrners författare Gabriel Lidman behöver sin ensamhet för att kunna dikta, men har aldrig lyckats försona sig med det höga pris han måste betala för en sådan tillvaro. Vidlyftigheten med pengar och erotik som är professorskan Kannings signum, får i Mia Bensons rollgestaltning en huvudsakligen godmodig framtoning, vilken en smula dämpar det annars dominerande allvaret.

   I ljuset av Anna Björks Gertrud framstår de övriga som en samling kärlekens krymplingar. De borde, var och en på sitt håll, ha åtskilligt att lära av detta John Cairds vad man gärna vill uppfatta som i det allra mest finstilta avlyssnande av Söderbergs pjästext. Det är svårt att tro att det går att komma dramats själva livsnerv närmare än vad Anna Björk visar prov på i sin helt enastående rolltolkning.

Bo-Ingvar Kollberg

 

 

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.