Cora pren

18 jan 2014

Vårlig fullträff på Dramaten

Av: Yvonne Ihmels

Dramatens uppsättning av Roland Schimmelpfennigs pjäs Vintersolstånd vänder upp och ner på våra flesta begrepp om samhälle, familjeliv, politik och teater. Regissören Staffan Valdemar Holm har med sina skådespelares hjälp åstadkommit en riktig fullträff på nationalscenen. Vårsäsongen kunde inte ha börjat bättre, skriver Bo-Ingvar Kollberg. Intellektuell. Johan Holmberg i rollen som Albert i Vintersolstånd på […]

Dramatens uppsättning av Roland Schimmelpfennigs pjäs Vintersolstånd vänder upp och ner på våra flesta begrepp om samhälle, familjeliv, politik och teater. Regissören Staffan Valdemar Holm har med sina skådespelares hjälp åstadkommit en riktig fullträff på nationalscenen. Vårsäsongen kunde inte ha börjat bättre, skriver Bo-Ingvar Kollberg.

image

Intellektuell. Johan Holmberg i rollen som Albert i Vintersolstånd på Dramaten. Foto: Sören Vilks

Scenkonst

Dramaten, Lilla scenen: Vintersolstånd av Roland Schimmelpfennig. Översättning: Ulf Peter Hallberg, regi: Staffan Valdemar Holm, scenografi och kostym: Bente Lykke Møller, ljus: Torben Lendorph, peruk och mask: Barbro Forsgårdh, video och ljud: Hobi Jarne, dramaturg: Irena Kraus. I rollerna: Johan Holmberg, Anna Wallander, Irene Lindh, Magnus Ehrner och Mattias Silvell.

Vintersolståndet infaller dagarna före jul och markerar vändpunkten efter en mörk och dyster höst. Sedan återvänder ljuset och allt kan egentligen bara bli bättre. Då finns förutsättningar att börja hoppas och se framåt igen. I varje fall är det så årets i almanackan lite undanskymda, men kortaste dag brukar uppfattas på våra nordliga breddgrader.

   Den tyske dramatikern Roland Schimmelpfennig närmar sig fenomenet från lite andra utgångspunkter i pjäsen Vintersolstånd med vilken Dramaten öppnar vårsäsongen. Att pjäsen skrivits under en vistelse på det av solen gynnade Kuba kan säkert ha spelat in. Men därutöver knyter författaren också an till hedniska riter med fruktbarhetens förtecken och till en mytologi, som gång efter annan kommit att användas för allt annat än vällovliga syften. Att överensstämmelsen med de historiska källorna inte har så mycket med verkligheten att göra brukar man bortse från i sådana sammanhang.

   Hos Schimmelpfennig används i stället allt som har med mörker att göra denna speciella dag som en vittförgrenad bild för tillståndet i världen och de villkor som gäller för människornas belägenhet i vår tid. Här är hem- och rotlösheten avgörande faktorer för försöken att hittar orientering och styrsel i tillvaron. Pjäsen tar även bäring mot de stora livsfrågorna om mening och mål. Så värst framgångsrik är dock ingen av rollerna i detta värv. Det finns åtskilligt av medkänsla hos dramatikern när han tecknar de olika personporträtten.

   Att den annalkande familjehögtiden och dess alla förväntningar och laddningar sätter sin prägel på det mesta, är nog bara vad man kan vänta sig. Det medelålders paret Albert och Bettina och deras dotter Mari förbereder sig inför helgen. Barnets frånvaro från scenen är en extra poäng i sammanhanget. Mormor infinner sig, men det visar sig att hon har en främmande man i släptåg. Denne får också göra tjänst som en skugga ur det förflutna. Som det visar sig, har han betydligt större inverkan på förloppet än vad som i förstone blir synligt. Bearbetningen av vad som en gång varit och hänt är ett ständigt återkommande tema i den nutida tyska konsten, dramatiken och litteraturen. Men det är först mot slutet som kopplingen sker till aktuella samhällsföreteelser med försöken att slå mynt av den utbredda vilsenheten och göra den till en drivkraft för politiska och ideologiska ärenden.

   Det som utmärker den här föreställningen i regi av förre Dramatenchefen Staffan Valdemar Holm är att den har fått ett slags självgående form, som om den berättar sig själv. Scenografen Bente Lykke Møllers scenografi är så minimalistisk det alls är möjligt med två dörröppningar i fonden, en representativ, modernistisk målning på väggen (Jackson Pollock kunde vara en inspirationskälla), några bord, ett par stolar och ett piano. Holm tar till grepp från stumfilmen, mimen, marionetteatern och radioteatern. Men också från absurdismens och surrealismens scendialekter. Allt vad realism heter är bortplockat ur uppsättningen. Det är så illusionsbrytande det kan bli med alla illustrationer staplade på varandra. Och monologer framförda av inlånade berättarröster från vårt lands kulturella och politiska elit. Alltsammans är fragment som blir byggstenar för olika verklighetsplan. Ute råder vinter och snö.

Samspelt. Irene Lindh, Magnus Ehrner, Mattias Silvell, Anna Wallander och Johan Holmberg ingår i den samspelta ensemblen. Foto: Sören Vilks

   Staffan Valdemar Holm tryfferar sin tolkning av pjäsen med en hel del ironi och en självironi som inte minst drabbar skeendet som sådant. Det banala tar plats tillsammans med det högstämda. Ord som sanning och begrepp som konstens mening nästlar sin in. De olika nedslagen är lika ofta triviala familjeinteriörer och sådant som har med slocknad kärlek eller nyväckt passion att göra. Åtskilligt präglas av en allmän leda, som kanske är den allt övergripande livskänslan hos dessa medelklassmänniskor.

   För de dramaturgiskt tacksammaste inslagen svarar en till synes helt olösbar generationskonflikt mellan en mor och hennes dotter. Sammanhållningen familjemedlemmarna emellan är inte det man främst lägger märke till. Att dottern Mari har en ny morfar på sin önskelista inför julen, är ytterligare ett av textens fyndiga inslag. Publikens synbara förtjusning infinner sig, när moderns nyvunne vän låter sitt inte oävna pianospel övergå i en vokal komposition med stämsång, där till slut alla skådespelarna deltar. Försöken att få granen att stå rakt övergår till rena farsen. Det universums kaos, som det talas om, har motsvarigheter på betydligt närmare håll. Mitt i alltsammans skymtar bilden fram av människor fulla av förtvivlan, ensamma och utan fotfäste någonstans.

   Det här är en föreställning som under sin väg framåt ideligen byter spår, stannar till vid sådant som har med hierarkier och förtryck att göra, antyder allt från en livslögnsproblematik till en påstådd skillnad mellan att avbilda respektive att skapa en värld. Det är nog mest det senare som gäller. Hur splittrad och osammanhängande den än må vara. Nattvardsparafrasen på slutet med Kristus och lärjungarna som förebild, där tveksamheten kvarstår om det är vin eller vatten som serveras, leder vidare till frågan om det är ett evigt liv eller ett tusenårsrike som åsyftas. Med denna utmätta tidsrymd blir läkaren i pjäsen en doktor Mengele, som i det som en gång hänt har åtskilliga offer på sitt samvete. Här får också den dagsaktuella problematiken med terror och extremism i globaliseringens följe sin tydliga plats i skeendet på scenen.

   Schimmelpfennig använder i det sammanhanget väl beprövade medel för sin diskussion om det ondas plats i människolivet. Så mycket att tillägga i det avseendet utöver vad som brukar sägas också från andra håll har hans pjäs knappast. Ändå skulle dagens tyska Pegida-rörelse ha passat väl in och kunnat fördjupa diskussionen ytterligare. Det utmärkande för demonstranterna, med merparten i gamla DDR, och deras oförmåga att se det nya samhälle som är på väg att etableras med gränserna öppna för människor från världens alla hörn, skulle annars blivit en intressant utvidgning. Inte minst med tanke på hur denna proteströrelse infiltrerats av både huliganer och högerextremister med allt annat än hedervärda avsikter.

   Trots att den här föreställningen vänder upp och ner på våra vanligaste begrepp om vad teater är och kan vara, tycks detta grepp inte ha påverkat skådespelarna i någon nämnvärd utsträckning. De är alla precis så bra som de måste vara för att pjäsen skall ha den tyngd, det tryck och den fängslande förmåga som måste till för en genreövergripande iscensättning av det här slaget. Johan Holmberg som Albert, de intellektuellas lite tilltufsade representant, Anna Wallander Bettina, dokumentärfilmare som skulle behöva omvärdera sin mamma i grunden för att komma vidare, och mamman själv, Corinna gestaltad av Irene Lindh med lite åldersöverskridande våptycke bidrar alla till att hålla spänningen uppe. Detsamma gäller Magnus Ehrner som läkaren Rudolf, från början ett främmande inslag men mot slutet den som tagit kommandot, och Mattias Silvells konstnär Konrad, full av självtvivel och möjligen författarens alter ego på distans, som med kniven går lös på sitt eget verk. Det här är en riktig fullträff på Dramaten. Det nya teateråret kunde inte ha fått en bättre inledning.

Bo-Ingvar Kollberg

  

 

 

 

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.