Cora pren

30 nov 2013

Albees familjedrama tar spänntag på livet

Av: Yvonne Ihmels

 I sin uppsättning på Uppsala stadsteater av Vem är rädd för Virginia Woolf? har regissören Sunil Munshi hittat rätt på det mesta av rikedomen i Edward Albees pjäs. Skådespelarna imponerar och kanske allra mest Elisabeth Wernesjö, som känsligt och gripande gestaltar en beröringsskräck inför själva livet, skriver Bo-Ingvar Kollberg. Claes Ljungmark i rollen som George […]

 I sin uppsättning på Uppsala stadsteater av Vem är rädd för Virginia Woolf? har regissören Sunil Munshi hittat rätt på det mesta av rikedomen i Edward Albees pjäs. Skådespelarna imponerar och kanske allra mest Elisabeth Wernesjö, som känsligt och gripande gestaltar en beröringsskräck inför själva livet, skriver Bo-Ingvar Kollberg.

image

Claes Ljungmark i rollen som George väntar på att det goda livet skall komma, medan Chatarina Larssons Martha har denna livsfas bakom sig. Foto: Linus Meyer

Scenkonst Uppsala stadsteater, Lilla scenen: Vem är rädd för Virginia Woolf? av Edward Albee. Översättning: Östen Sjöstrand, regi och scenbild: Sunil Munshi, kostym, Camilla Thulin, ljus: Jonas Nyström, mask och peruk: Angelica Ekeberg, dramaturg: Marie Persson-Hedenius. I rollerna: Chatarina Larsson, Claes Ljungmark, Mathias Olsson och Elisabeth Wernesjö.

Där finns livssmärta så det räcker och blir över. Men också en ansamling av andra känslor som skulle kunna få en tryckkokare att gå i bitar flera gånger om. Edward Albee låter allt som finns av mänskliga uttryck flöda nästan utan gräns i sin pjäs Vem är rädd för Virginia Woolf?. Nu visar Uppsala stadsteater detta dysfunktionella kärleks- och relationsdrama i en föreställning med dova pulsslag. Sunil Munshi är regissör och sin egen scenograf. Inledningens röntgenstrålar över scen och salong ger en anvisning om vart han vill komma. De här människorna kunde vara vem som helst bland publiken på gradängerna. Det skådespelarna visar, angår och gäller de flesta av oss. I en stram scenbild med fyra fåtöljer, ett par glasbord och en avställningsvagn för ett helt batteri av spritflaskor har en del av den annars brukliga, balanserande komiken i pjäsen valts bort. I stället låter regissören en mörkare tonart sätta sin prägel på förloppet. Spjällen står vidöppna till allt vad pjäsen rymmer av maktkamp, hat, raseri och hämndtankar. Men det är inte bara människorna som konfronteras med varandra. Kampen i det här dramat gäller lika mycket livet som sådant. För svårt eller kanske omöjligt att komma till rätta med.    

   Universitetsprofessorn George och hans hustru Martha har tagit med sig en yngre kollega och dennes fru hem på efterfest. Redan från tamburen hörs det som därefter skall bli den sena kvällens och större delen av nattens signum. De som bor i huset har sedan länge fastnat i ett destruktivt mönster, där all kommunikation utgår från fastlagda roller. All kontakt sker i upptrissade röstlägen och råa tonfall. Språket tänjs till bristningsgränsen på vad det förmår avge av förödmjukelser och kränkningar. Pikar, gliringar och beskyllningar varvas med anklagelser och skuldbeläggning. Det är äktenskapet som slagfält som tar plats på scenen. Strindberg och Lars Norén häckar bakom kulisserna. Det handlar om vem som skall ha makten och övertaget. Allt sammanpressat över några få timmar. Ändå är det inga monster som uppträder i pjäsen. Fundamentet är den längtan efter närhet, det behov av kontakt, de drömmar om ett liv tillsammans som finns på ett allmängiltigt plan. Det ena har givit det andra och jagförsvaren har undan för undan lett fram till de besvikelser, den bitterhet och sexuella frustration som allt eftersom tagit över en allt större del av samvaron.

image

 Kontakten mellan Claes Ljungmarks George och Martha i Chatarina Larssons gestalt sker för det mesta i upptrissade röstlägen och råa tonfall. Foto: Linus Meyer 

   Edward Albee varken moraliserar eller fördömer i sitt drama. Han letar inte efter syndabockar. Snarare pekar han på några av de förutsättningar som finns för att ett mönster av det här slaget skall kunna utvecklas. Låt vara att det är så fastlåst det kan bli. Men underströmmarna i uppsättningen antyder, att allt inte är eller har varit så nattsvart, som det kan tyckas. Den största förtjänsten med Sunil Munshis regi är att den så lyhört och känsligt ger plats också åt detta i iscensättningen. Martha i Albees pjäs, rektorsdottern som aldrig släppt greppet om sin far, har det goda livet bakom sig, när hon gifter sig med George. Denne i sin tur bär på djupa sår från sin barndom och uppväxt och hoppas för egen del på en bättre tillvaro. För den ena av dem kan allting egentligen bara bli sämre. Medan den andre har helt andra förväntningar på vad som komma skall. Att deras relation under sådana förhållanden ser ut som den gör, ryms redan i dess förutsättningar.

   Med det andra paret i dramat, Nick och Honey, är författaren mera återhållsam. Att barnlösheten är ett viktigt tema blir dock tydligt, liksom Honeys benägenhet att somatisera allt det som är svårt i livet. Så kan man söka efter ledtrådar till åtskilligt. Albee är frikostig med dem och Munshi har sett de flesta. Var rollerna är som mest sårbara. Och i vad hos dem det som är allra farligast att möta står på spel. Hos George t ex, när han påminns om hur författardrömmarna gått i kras.

   Den här uppsättningen tar spänntag på det mesta i livet. Rädslan för förändringar är annars en av den här föreställningens viktigaste drivkrafter. Och den kanske allt avgörande faktorn för alla de osanningar och nödlögner som kommer till användning. Det finns i dramat dessutom ett resonemang om sanning och fiktion, där också själva pjästexten drabbas. När George låter Nicks i förtroende förmedlade beskrivning av bakgrunden till det egna äktenskapet bli till en berättelse om gästernas hemliga liv, framstår detta i pjäsen som ett inskott likvärdigt med värdparets turer om den egna sonen. Om det är fiktion eller verklighet, får publiken själv avgöra. Albee har god hand med det som brukar kallas kinesiska askar.

   Claes Ljungmarks George har det största registret i pjäsen till sitt förfogande och genomför en rolltolkning som nog är det bästa han gjort. Här finns en absolut närvaro lika mycket i de små nyanserna som i de stora utspelen. Och en uttrycksförmåga i kroppsspråk, mimik och tonfall som imponerar rakt igenom. Chatarina Larsson som hustrun Martha är storartad, kanske allra mest när hon gör klart, att den alltigenom motsägelsefulla person hon återger både känner sig hemmastadd och när allt kommer omkring inte vill ha det annorlunda än så här.

   Larsson gör också Camilla Thulins målande dräkter den äran, när de i färg och form markerar känslointensitet och hållpunkter i förloppet. Mathias Olssons Nick försvarar med inte obetydlig framgång sitt underläge som yngre och nytillträdd biologiprofessor. Och att han är beredd att så långt det behövs försvara såväl sin självrespekt som den Honey som han gift sig med. Elisabeth Wernesjös Honey är den i uppsättningen som förmedlar vad pjäsen rymmer av sårbarhet och utsatthet hos de här människorna. Där finns en alldeles egen och klart genomträngande ton av förtvivlan och sorg. Det handlar om en längtan efter ett barn men är kanske ännu mera om en vädjan om skydd för den egna bräckligheten i en alltför kall och brutal tillvaro. Och i vilken barnvisans varg i pjästiteln bara på stort avstånd har något med Virginia Woolf att göra. Men desto mera med en beröringsskräck för själva livet. Elisabeth Wernesjö gör rollen lika känsligt som gripande och egentligen avgörande för en föreställning, där Sunil Munshi har hittat rätt på det mesta som finns att säga med hela det rika innehållet i Eward Albees text.

Bo-Ingvar Kollberg  

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.