Cora pren

27 nov 2013

Vägen till Gombosszeg

Av: Yvonne Ihmels

   Onsdagen den 27 november framträder den ungerske författaren Péter Nádas på Internationella författarscenen, Kulturhuset i Stockholm. För ett par år sedan mötte Kulturtidskriften Coras chefredaktör Yvonne Ihmels författaren Péter Nádas i hans hem i den lilla byn Gombosszeg, i sydöstra Ungern. Mötet resulterade i ett radioprogram för Sveriges Radios kulturredaktion och i en artikel […]

   Onsdagen den 27 november framträder den ungerske författaren Péter Nádas på Internationella författarscenen, Kulturhuset i Stockholm. För ett par år sedan mötte Kulturtidskriften Coras chefredaktör Yvonne Ihmels författaren Péter Nádas i hans hem i den lilla byn Gombosszeg, i sydöstra Ungern. Mötet resulterade i ett radioprogram för Sveriges Radios kulturredaktion och i en artikel i Kulturtidskriften Cora. På begäran lägger vi ut artikeln om Péter Nádas på vår hemsida.

image

Författaren Péter Nádas                                     Foto Yvonne Ihmels

Just när jag klivit av tåget vid dess slutstation, slår det mig att den enda adress jag har är namnet på byn. I väskan har jag visserligen en bunt mail med anvisningar om tågtider och stationer, samt även vilken vagn jag måste sitta i för att inte hamna någon helt annanstans, och att jag måste förse mig med mat och dryck för att överleva som han skriver, den fyra timmar långa resan i sommarhettan. Men jag hade inte behövt oroa mig. Den utlovade taxin, en knallröd Mercedes, även det hans ordval, står parkerad framför bommarna till spåret och chauffören som är betrodd att hämta upp utländska gäster till Péter Nádas öppnar dörren med ett vänligt leende. Jag nickar leende tillbaka och funderar på om jag ska välja tyska eller engelska fastän jag redan vet att inget av språken är gångbart i den ordlösa konversation vi har, när han då och då kastar en försäkrande blick i backspegeln, under den halvtimme som resan tar i anspråk. Men lite vet han i alla fall om världen utanför, Zlatan och football kan vem som helst förstå.

Efter att ha läst Péter Nádas roman Parallella historier tycks ingenting sig längre riktigt likt. Romanen att ha sin inverkan i månader efteråt. Under våren har det kommit rapporter på tyska, engelska och franska, om denna omfångsrika och märkvärdiga bok, i Sverige är ännu så länge bara en första del utkommen, och närjag besöker Péter Nádas i hans hem i Gombosszeg är det ännu tidiga dagar.* De flesta översättare har arbetat med romanen i sju år eller ännu längre, för en del måste det kännas som ett livsprojekt. Och alltför lättvindigt ska det väl heller inte vara. Det tog ju Péter Nádas själv arton år att skriva sin roman Parallella historier.

– Men hade jag vetat att det skulle ta så lång tid hade jag säkert slängt mig i Donau för länge sen, tillägger han med ett skratt och en biton av allvar i rösten.

Efter att ha läst sig igenom större delen av världslitteraturen ville han skapa något alldeles eget, tillägger han på sitt försynta och vänliga vis. Men han är naturligtvis både lättad och glad över att det som han kallar för ett närmast heroiskt översättningsarbete snart är i mål.

Med kännedom om världshistorien kan man anta att Péter Nádas måste ha skrivit romanens första kapitel sist. Hur skulle han annars kunnat veta när berlinmuren skulle falla? Romanen börjar som en klassisk deckare. När studenten Döhring är ute på sin dagliga joggingrunda i de fashionabla kvarteren vid Tiergarten i Berlin blir han plötsligt varse att där ligger någon. Nästan av en händelse, sådär ur ögonvrån. Med hjälp av denna kropp, liket, nystas en tämligen mörk familjehistoria upp. Mot slutet av andra världskriget mördas en bonde i norra Tyskland av några förrymda krigsfångar. Bonden visar sig vara en anfader till Döhring. Är han den skyldige frågar man sig, eller är han bara en förvirrad student som liksom så många andra gått vilse i Berlin, denna jättestad? Och vem är denne kriminalkommissarie som sniffar med näsan kring könet på liket, använder sig luktorganet, ett av sina sinnen, i sina försök att identifiera den starka parfymdoft som ännu utsöndras från den dödes kropp? Ingenting annat än en tysk ”Columbo” eller kanske författaren själv?

Ett annat huvudspår i romanen är familjen Lippay – Lehr i Budapest. En familj ur den förnäma ungerska aristokratin som försöker anpassa sig till rådande omständigheter men som trasslat in sig i interna konflikter i den sovjetiska nomenklaturan och den fortsatta existensen tycks nu hänga på ett hår.

Det händer inte så mycket på ytan i Péter Nádas romaner, snarare handlar det om allt det som pågår i det fördolda, i det undermedvetna, det sinnliga. Och någonting händer också med läsarens fem sinnen. Här finns en överväldigande rikedom av berättelser, Péter Nadás erbjuder oss ett panorama över kontinenten Europas blodiga historia; här finns Ungernrevolten 56, andra världskriget och nazismens fasor, människor dyker upp och försvinner, som lösa trådar i historien, precis som i det verkliga livet, säger han till mig. En del gör ett djupare intryck på oss, andra är bara tillfälliga möten. Ändå får jag en känsla av att dessa ”lösa trådar” som han lägger ut i form av människoöden ändå mest tjänar hans eget syfte, att berätta sin historia om det gamla Europa, som gott och väl kan ses som ett stelnande lik indränkt i parfym, som man förr brukade göra för att dölja när något stank. Ta andra världskriget till exempel, säger han till mig. Vi har ju alla en föreställning om detta krig. Även ni svenskar påpekar han fastän ni försöker låtsas som om ni inte hade någonting med det att göra. Det finns där ändå i ert medvetande i det kollektiva minnet. Av den anledningen var det också viktigt för honom att skildra nazismen och andra världskriget ur ett större perspektiv än det rent judiska, även om man som han kommer ur en judisk familj.

– Mina föräldrar förhöll sig exemplariskt under andra världskriget, berättar han. De var motståndskämpar och riskerade sitt eget liv när de försökte rädda livet på andra.

Tillsammans med andra tillverkade de förfalskade papper som kvinnorna sedan fick leverera men efter kriget blev föräldrarna regelrätta stalinister och det har botat honom från varje form av ideologi för resten av hans liv, säger han med ett litet skratt. En gång fick han höra av sin mamma att den kälke han lekte med som barn, hade använts till att transportera undan liken efter befrielsen av Budapest. Belägringen av Budapest varade i 102 dagar, förklarar han för mig, innan ryssarna kom och befriade staden. Det var en sträng vinter, folk svalt och frös ihjäl, och det fanns många döda som måste fraktas bort innan våren kom. Efteråt fick han ärva denna släde och hans mamma var grym nog att berätta för honom vad den hade använts till.

– Och det kändes nästan som en förebråelse. Men hon ville att han skulle växa upp med en historisk medvetenhet och även om det kan tyckas hårt, var det också bra så.

Jag undrar hur mycket han egentligen kan minnas kriget? Péter Nádas föddes 1942, alltså var han bara tre år gammal när kriget var över.

image

Mágda Sálamon och Péter Nádas                         Foto Yvonne Ihmels

Men även om hans barndom var allt annat än än harmonisk, så minns han den ändå som ett förlorat paradis. Framför allt så minns han den starka kärleken, föräldrarna emellan och upplevelsen av denna kärlek har präglat honom för resten av livet. Den gav honom en grundtrygghet som gör att han inte känner någon som helst rädsla för livets olika utmaningar.  Möjligtvis är det hans egna högt ställda krav som ibland försätter honom ur spel, men kärleken föräldrarna emellan, som sagt, minns han närmast som lidelsefull. De var så upptagna av varandra att det knappt fanns plats för en tredje eller fjärde person dem emellan. Hans mamma var kanske den bättre av dem två. Hos henne fanns det alltid en liten öppning som vi barn kunde komma igenom, berättar han, men hans pappa däremot kunde vara sträng, en riktig tyrann Hos honom var det hans egen far som gick igen, säger han. En man som hade fruktansvärt rik men varit fruktansvärd mot sina närmaste.

– Men min mamma var en oerhört äkta person, som svarade öppet och ärligt på alla mina frågor. Också när det gällde det sexuella, även om jag inte alltid förstod vad det var hon berättade.

Péter Nádas vara bara elva när hans mamma gick bort och innan dess hade hon länge varit sjuk. Hans pappa blev regelrätt galen av sorg, säkert en bidragande orsak till hans självmord, och när han lite senare uteslöts ur partiet såg han ingen framtid vare sig för sig själv eller för sin familj. Han kan på sätt och vis förstå att fadern sköt sig.

– Jag var bara sexton men jag behövde inga föräldrar. Jag tyckte att jag var vuxen och ville känna mig fri.

Kanske är det därför jag tycker mig se hans mamma skymta förbi i romanerna. Kristóf, en av huvudpersonerna i Parallella historier, kanske ett alter ego, tycker sig se någon på gatan som påminner om modern. Om det är i ett mönster i ett klänningstyg eller om det är i gångarten, hållningen, hos denna någon. Eller om det år i denna klangbotten av sorg som jag tycker mig återfinna i hans romaner, i hans person? Han får ofta frågan hur mycket av honom själv som återfinns i romanerna och med sina återstående krafter, skriver han nu på ett slags uppslagsverk där han ska redogöra för eftervärlden om det biografiska i sina böcker.

Resan hit till Gombosszeg från Stockholm, har tagit tolv timmar i ett sträck, från dörr till dörr, och han eskorterar mig till ortens lilla pensionat där jag ska bo. Jag har försökt att googla Gombosszeg men bara hittat  en bild på ett litet vitt hus i lera med rosor utanför och kan till min lättnad konstatera att här finns fler invånare. Hans eget hus är dolt bakom en tätbevuxen häck och höga träd och en hög järngrind som för det mesta är låst, men när jag återvänder för middagen har han lämnat den på glänt. En stenlagd gång rundar den höga häck en och liksom leder besökaren framåt, nästan som i en dröm, hinner jag tänka, ett högt vårdträd i fonden utgör blickpunkten, och just när jag börjar undra vart allt ska leda öppnar sig trädgården med en praktfull blomstersäng med midjehöga blomster i lysande rosa, violett och rött, i starka, nästan bländande färger som utmanar den påträngande augustisolen.

– Det är Péters verk, säger Mágda Sálamon, hans hustru, med ett leende och far med handen över blomsterprakten när jag mumlar fram min beundran.

– Titta där är hunden igen, tillägger han snabbt med ett begeistrat leende.

Ett vackert, smidigt ungdjur har smugit upp bakom mig och betraktar oss med vaksamma ögon på säkert avstånd. Antagligen övergiven, dumpad vid vägkanten av sin forna ägare och nu har den grävt sig in under staketet. Han har gett den mat och vatten men redan nästa dag är det slut med den saken. Jag har råkat säga att jag tror att det är en kamphund, och han har hört sig för och nu är det inte bara jag utan även grannen som påpekat detta, och han kan inte ta på sitt ansvar att härbärgera ett så farligt djur. Men det faller sig inte lätt, det är ändå ett levande väsen, säger han och får mig att önska att jag kunde ta hand om den åt honom, men när jag riktar kameran mot den för att ta en bild försvinner hunden snabbt in bland buskarna.

– Någon har säkert redan försökt att skjuta den och nu trodde den att kameran var ett gevär, säger Péter Nádas.

Efter min fotoshooting syns den inte till, men på natten skäller byns alla hundar i besinningslöst raseri. Instängda som de är tycks de ändå vilja göra ett försök att komma åt denna lösdrivande inkräktare. I den här lilla byn, vid världens ände, som han själv uttrycker saken, har Péter Nádas och hans hustru Mágda Sálamon levt i över ett kvarts sekel. Det höga trädet i fonden är det vildpäronträd han fotograferade året han tillbringade i konvalescens efter hjärtinfarkten. Fotografierna föreställer trädet i årstidernas alla skiftningar och har utkommit i en påkostad fotobok. Om jag kommer till Gombosszeg får jag se fotografierna i original skriver han i ett av sina mail. Och det är sant. Bilderna hänger prydligt i ordnade rader på ena väggen i den kombinerade matsalen/köket.

Hjärtinfarkten har han skildrat i boken Egen död. En enaktare skulle man kunna säga, som skildrar hur bröstsmärtorna blir allt starkare under en kväljande varmfuktig dag när den plågade författaren måste uträtta några sista ärenden. Bara måste hinna duscha och byta underkläder innan han beger sig till sjukhuset och väl framme faller samman och är för två minuter död. Inte alla kan skryta med att ha upplevt sin egen död och sen kunna skriva en bok om den, har han kommenterat saken. Men just därför måste jag också åka till Gombosszeg, han törs inte utsätta sig för hettan i Budapest mitt i sommaren.
Trädet är mycket högre i verkligheten än jag föreställt mig av bilderna. Men frukten går inte att äta. Päronen är torra och trådiga, duger inte ens till sylt, men det ger i alla fall skugga och vi kanske skulle sätta oss under trädet? Ett ögonblick tvekar jag inför detta tilltalande förslag att följa lättjans lag, varmt som det är men det blir det svala lugnet inne i hans arbetsrum. Här råder en närmast asketisk ordning, inte ett papper eller ens en penna ligger framme och skräpar och de vackra stilrena möblerna i nordiska träslag är gjorda enkom för honom. I den andra halvan av rummet står en mörkgrönt glänsande kakelugn med ett par bekväma fåtöljer strax framför. Och för min inre syn kan jag riktigt se hur Magda Sálamon och Péter Nádas sitter där tillsammans på kvällarna om vintern ochläser manuskript eller utkast till artiklar tillsammans.

Innan flytten till Gombosszeg var hon också verksam som journalist, nu är hon mest hans samarbetspartner och utanför fönstret kan vi höra hur Mágda arbetar ute i trädgårdslanden. Mágda som är lätt som en ung flicka i steget och lagt en blå skugga på ögats skälvande vinge, just som den kvinnliga journalist Nádas möter i boken Egen död, Med ett stönande hör vi hur hon angriper den hårda lerjorden. Nyss har hon varit inne och bjudit oss på kex bakade på mördeg och ost och ett örtté bryggt på citronmeliss, hjärtans fröjd. Och han nickar gillande när jag ger till ett utrop av förtjusning över den friska citronsmaken som övergår i en mättad oljig ton och fyller gommen. Men det känns lite obekvämt för någon som uppfostrats i jämställdhet att bli uppassad av författarens hustru på det här sättet, men när jag erbjuder min hjälp i köket får jag försäkringar om att Péter Nádas minsann även han lagar mat och serverar sin hustru vid bordet ibland.

Jag undrar hur jag ska komma fram till den fråga som bränner alltmer på tungan – varför skriver han så mycket om knullandet? Är han inte rädd för att det han egentligen vill säga ska försvinna i alla dessa närskildringar av kroppssafter som ångar tills de torkar ut och friktionen blir ett skavande sår? Men det känns så främmande i denna estetiskt minimalistiska miljö som nästan påminner om ett återskapat paradis eller ett Thoreaus Walden, för att ta en annan likvärdig litterär referens. Samtalet vid matbordet tidigare var för övrigt nästan lika fullt av litterära referenser som hans romaner och ibland får jag för mig att han testar mig. Och nyss när vi var ute på en liten promenad petade han med spatserkäppen på en liten snigel och jag ville nästan försäkra honom om att jag läst kapitlet om sniglars kärleksliv i Minnesanteckningarnas bok, men plötsligt blir jag själv tveksam och undrar om det var just i den?
I stället kommer vi in på valet att leva ett enkelt liv och till stora delar vara självförsörjande, att inte ens ha en egen bil fastän de bor långt ute på landsbygden. Men om han ser hela sin skörd ätas upp av ohyra tar även han fram giftsprutan. Det här året lyser i vart fall tomaterna i vackert röda dignande klasar, har jag kunnat se. Men utsädet är inte vad det borde vara, säger han till mig. Det gror inte som det ska och angrips oftare av skadeinsekter än de inhemska sorter, som han försöker samla på sig så mycket som möjligt av från sina grannar. Det är samma multinationella företag som säljer fröpåsarna som också säljer bekämpningsmedlen, påpekar han och jag måste tänka på just en multinationell koncern som jag känner till som idag tillverkar just bekämpningsmedel men som en gång i tiden tillverkade giftgasen Cyclon B.

– Miljöpartiet De Gröna har åstadkommit någonting mycket viktigt, säger han till mig. Och vi kan inte nog tacka denna grupp människor för den medvetenhet om miljön som de förmedlat.

Utan miljöpartister hade världen förblivit aningslös, säger han. Även om man ännu inte lyckats få de styrande i Kina och USA att skriva under avtal som minskar utsläppen av koldioxid så finns där ändå en medvetenhet som inte går att komma förbi.

Under några år på 1960-talet, innan Péter Nádas drabbades av skrivförbud, arbetade han som journalist vid en dagstidning och det var så han hittade sin lilla by. Han hyrde ett rum i pensionatet där jag bor men på den tiden var det en fattig stuga. Mannen hade dött i kriget och hustrun bodde ensam kvar med fem barn som alla överlevt hungeråren. Alla fem barnen var oerhört duktiga i skolan, berättar han, och alla fick studera utom min värdinna som var den yngsta. Hon blev hemmadottern som fick ta hand om mamman men efter moderns död var det som hon blommade upp.

– Jag kom hit för att skriva en artikel om resultatet av jordreformen. Folk svalt men lyckades på något vis ändå överleva och hållet hoppet vid liv. Men redaktören tyckte min artikel var alldeles för negativ och den blev refuserad.

På något sätt får jag en känsla av att denna oförrätt fortfarande irriterar honom. Kommer det sig av refuseringen eller på grund av censuren? Hans skrivförbud varade i tio års tid, det kan inte ha varit lätt. Först 1979 utkom hans delvis självbiografiska roman med titeln Slutet på en familjeroman.

Ju äldre han blir, desto mer lik blir han sina föräldrar, säger han nästan som om han kommit att tänka på något annat. Han känner igen sig i sättet som de kunde ibland kunde förhålla sig i till sin omgivning, som kunde manifestera sig i en viss överlägsenhet, å andra sidan tålde de ingen orättvisa. Trots att föräldrarna var stalinister fick han en borgerlig uppfostran med allt vad det innebar.

Konflikten mellan stad och landsbygd och de begångna orättvisorna mot det ungerska folket under jordreformen personifieras i en ung kvinna med det svåruttalade namnet Gyngövér. Han rättar mig nämligen när jag råkar uttala namnet fel, och förklarar att det är ett gammalt ungerskt namn som betyder pärleblod.

– Och Gyngyövér är en enkel flicka som kommer från landet. Hon har begåvats med en fantastisk sångröst men vet inte hur hon ska kunna handskas med denna begåvning.

Industrialiseringen kom sent i Ungern och en hel generation föll offer för denna växel från lantbruk till industri, fortsätter han. Inflyttningen till Budapest kom i två vågor, den första i början av 1950-talet i samband med kollektiviseringen av jordbruket, och när alla de som inte kunde hitta arbete i jordbruket flyttade in till städerna. Den andra kom i samband med ungernrevolten 1956. Under några få år på femtiotalet flyttade en femtedel av Ungerns befolkning in till städerna och han anser att en hel generation gick förlorade i denna övergång från lantbruk till industri. Han ville följa Gyngövér för att se om hon skulle finna sig tillrätta i denna borgerliga miljö bland aristokratin i Budapest. Och naturligtvis går det som man kunnat förvänta sig. Även om fickorna gapar tomma hos borgerligheten och allt bara är ren och skär opportunism släpps hon inte in i de fina salongerna. Så småningom kan man höra henne sjunga folkvisor på radion. Hon har lyckats hitta ett fack men till den stora aristokratiska operavärlden får hon inget tillträde, sin begåvning till trots.

Minnesanteckningarnas bok tog honom elva år att skriva. Den utkom 1986 och brukar beskrivas som en milstolpe inom den europeiska romankonsten under 1900-talet och jämföras med Proust och Mann, men kanske framförallt med Musils, Mannen utan egenskaper. Minnesanteckningarnas bok är ett omfattande verk på över 850 sidor där han mot bakgrund av den europeiska kulturen undersöker upplösningen av personligheten och möjligheten att trots detta finna en mening i livet. Delvis utspelar sig romanen i ett Östberlin på 1970-talet där Péter Nádas vistades vid samma tid, men också vid en badort vid Östersjön runt sekelskiftet 1900, samt i det stalinistiska Ungern. Medan han på vår promenad rafsar åt sig några söta, mognande björnbär som han bjuder mig på, berättar han att med Minnesanteckningarnas bok ville han undersöka kärleken i en diktatur. Om kärleken kunde hålla sig fri, eller om diktaturen följde med ända ner i sängen, fanns med så att säga även vid själva parningen.

Men han var påverkad av censuren när han skrev Minnesanteckningarnas bok. Han undvek till exempel alla låneord som kunde få innehållet att på något sätt verka främmande. Eller nuddade enbart vid ämnen som homosexualitet och erotik för att inte väcka anstöt. Han ville hellre att folk skulle få ta del av hans bok än att den skulle censureras av makterna. Man arrangerade sig, liksom man i väst, över huvudet på oppositionen, hellre förhandlade med makthavarna i öst, av rädsla för ett tredje världskrig.

Men genast han hade avslutat Minnesanteckningarnas bok påbörjade han arbetet med Parallella historier. Ett vansinne, skrattar han, men han ville skriva precis efter sitt eget huvud och aldrig mer låta sig påverkas av någon annan.

På väggen inne i hans arbetsrum hänger ett fotografi som föreställer en tjock uppslagen bok med blanka sidor. Det är ett fotografi som han fått i present av sin styvson Paul, när Parallella historier publicerades i Ungern.

Han lärde Paul grunderna i fotografi när de möttes en gång i Rom. Båda Magdás söner hade lämnat landet illegalt och kunde komma tillbaka först efter berlinmurens fall. Och han var emot att Paul lämnade Ungern, liksom hans yngre broder så småningom, men han var lika mycket emot att de kom tillbaka, säger han med ett leende.

Fotograf är ju det enda yrke han själv lärt sig, påpekar han igen, och han hade en gång en lärare, en mästare i fotografi, som förkunnade att det viktigaste en fotograf måste komma ihåg, det var att inte alltid fotografera. Ändå har han skrivit en liten bok som heter Fotograferingens vackra historia som handlar om en smått galen kvinna, landets första kvinnliga fotograf. Eller var hon kanske inte galen? Jag frågar om jag får fotografera honom framför det vilda päronträdet och han går genast med på saken och ställer sig bredbent och stadig framför trädet. Men det är för långt borta. Ingen kan se att det är Péter Nádas jag försöker zooma in.

Men det här med parandet? Nu går det inte att dra på den där frågan längre – jag tar Kristóf i romanen Parallella historier som exempel. När barnfamiljerna lämnat rekreationsparken Margarethaön mitt i Donau, förvandlas den på natten till en samlingsplats för stadens homosexuella. Denne Kristóf gör sina första sexuella erfarenheter på en herrtoalett, ett litterärt lika obehagligt detaljerat som lysande kapitel och främsta anledningen till den besvärande krocken mellan urinstank och smaken av kycklinggryta i min mun vid läsningen. Alltmedan Kristóf möter alla dessa främmande mäns händer och kroppar och till slut är indränkt i urin och sperma återkommer han till sin längtan efter den hemlagade kycklinggrytan med en sådan intensitet att det smittar av sig och blir till min egen hunger.

Visst är han medveten om att han ger sig in på närmast tabubelagda områden,får jag till svar, men avsikten är en annan. För övrigt är det ingenting nytt det han skrivit. Det har både sagts och beskrivits av många före honom och som sagt, avsikten är en helt annan. Scenen på herrtoaletten på Margarethaön är bara rent påhitt men visst finns det sådana toaletter, det hade kunnat vara var som helst. Avsikten var ju en helt annan. Med sin roman vill han skildra avigsidan av patriarkatet, om människan som art överhuvudtaget kommer att kunna överleva. Ett samhälle som är uppbyggt enligt principen den starkares rätt, där större nationer gäller förmer än de mindre, när världsordningen inte på något sätt är demokratiskt ordnad utan inordnad efter makt, då fortsätter vi att fortsätta vara som djur, det animaliska hos oss kommer att fortsätta vara starkare än förnuftet. Man behöver inte vara en profet för att se att en förändring måste ske. Vad mänskligheten behöver är ny renässans.

                                                                                         Yvonne Ihmels

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.