Cora pren

03 nov 2013

Pia Johansson ger Mariagestalten en brännande närvaro

Av: Yvonne Ihmels

I Marias testamente låter Colm Toíbín milstolparna i Jesu liv framträda genom en moders ögon. Pjäsen skildrar känslospelet hos någon som steg för steg ser sin son försvinna bortom det egna inflytandets horisont. Föreställningen blir till en väldig genomlysning av en viktig del av vårt västerländska, religiösa arv och Pia Johansson ger med sin överväldigande […]

I Marias testamente låter Colm Toíbín milstolparna i Jesu liv framträda genom en moders ögon. Pjäsen skildrar känslospelet hos någon som steg för steg ser sin son försvinna bortom det egna inflytandets horisont. Föreställningen blir till en väldig genomlysning av en viktig del av vårt västerländska, religiösa arv och Pia Johansson ger med sin överväldigande tolkning av Mariagestalten denna sfär en brännande närvaro i vår samtid, skriver Bo-Ingvar Kollberg.

 image

Det finns en uppsjö av en moders känslor för sitt barn i Pia Johanssons rolltolkning. Foto: Petra Hellberg

Scenkonst

Stockholms stadsteater, Lilla scenen: Marias testamente av Colm Tóibín. Översättning: Erik Andersson, regi: Hugo Hansén, scenografi och ljus: Lars Östbergh, kostym: Annsofi Nyberg, ljud: Magnus Ericsson, mask: Maria Lindstedt. Skådespelare: Pia Johansson.

Evangeliernas skildring av Jesus från Nasaret är utförda lite på håll. I en sakligt beskrivande ton återges episoderna i ett efterhandsperspektiv. Allt ifrån händelserna i samband med födelsen, besöket vid tolv års ålder i Jerusalem, umgänget med lärjungarna, underverken och så småningom korsfästelsen och uppståndelsen. I irländaren Colm Tóibíns pjäs Marias testamente är infallsvinkeln en annan. Nu är det modern som kommer till tals med sin bild av skeendet. Hennes synvinkel bestäms av oro och omsorg om sonen. Som vilken mamma som helst av kött och blod bekymrar hon sig om vad som händer med hennes pojke. I hennes ögon är han inte annorlunda än vilken annan, vanlig ung människa som helst.

   Hugo Hansén och Pia Johansson har samarbetat flera gånger tidigare. Mest uppmärksammat i Fassbinders Petra von Kants bittra tårar på Stockholms stadsteater. Det var ett själsdrama, där de lesbiska kärleksrelationerna fick hela scenen att vibrera. Pia Johanssons förmåga att frilägga själva livsnerven i en människas tillvaro och basfunktionerna för mental överlevnad över lag nådde här ett svindlande plan. När självtvivlet fick allt som var inkapslat att brisera, hittade Pia Johansson rätt på en högsta nivå i sin skådespelarkonst som väl aldrig tidigare.

   I inledningen till Marias testamente befinner sig den i vår kulturkrets som gudsmodern sedda, i vad som kunde kallas ett skyddat boende. På avstånd från evangeliernas skådeplatser. Dit har hon blivit förd med syftet att hon skall befinna sig i säkerhet för den romerska ockupationsmakten. Men också med avsikten att hindra henne från att påverka profetiornas förutsägelser om den blivande religionsstiftaren. Några av lärjungarna anländer och vill från säker källa få vittnesuppgifter om vad som de facto hände. Vad som är sanning i de myter som redan är i omlopp. Själv använder hon större delen av tiden till återblickar och för att göra en livssummering. Att hon inte heller vill bli indragen i det pågående dramatiska skeendet, utan funderar ut strategier för att hålla sig själv utanför, ingår också i förutsättningarna.

   I rollen som Maria låter Pia Johansson allt detta utspelas under föreställningens gång. Hon tänker på skaran av udda och aparta lyssnare som tidigt samlades kring sonen. I hennes ögon var de inget lämpligt sällskap för honom. Med samma avsmak beskriver hon dem som skulle bli hans lärjungar. Hon drar sig till minnes underverket vid bröllopet i Kana då vinet förvandlades till vatten. Och hur Lazarus uppväcktes från de döda. Bägge händelserna gjorde överheten intresserad. Svårigheterna att få kontakt med allt som hon trängt bort är påfallande. Det finns åtskilliga spärrar, bromsar och hämningar att övervinna. De oläkta såren som har att göra med att det är hennes eget barn såväl som att det är skräcken för romarnas spejande blickar som väcks till liv. Ju starkare de senare engagerar sig för upprorsmakaren, desto mera osäker blir hennes egen situation. Pjäsen ger några exempel på att det fanns fog för hennes oro och rädsla för konspirationer.

   Det allt överskuggande i det här framförandet är dock Marias uppgörelseimage

Pia Johansson skildrar med stor nyansrikedom och driven precision känslospelet hos Maria. Foto: Petra Hellberg

med den egna modersrollen och självförebråelserna efter det som hänt. Dit hör även den egna skulden. Men också vilket ansvar hon vill axla för eftervärldens uppfattning om vem sonen var. Detta väldiga stoff gör Pia Johansson till sitt eget i uppsättningen. Det är en uppgift som ställer extraordinära krav på utföraren och det går inte att säga annat än att Pia Johansson har hittat fram till det maximala uttrycket för detta drama om lidandet och dess eventuella mening.

   Hugo Hansén har i sin regi till skillnad från i Petra von Kants bittra tårar den här gången låtit den nakna utlevelsen stå tillbaka för ett på ett inre plan mättat scenspråk. I stor nyansrikedom och med driven precision skildrar det känslospelet hos någon, som steg för steg ser sitt barn försvinna bortom det egna inflytandets horisont. Men som samtidigt också letar efter strategier för att själv undgå att bli betraktad som medskyldig till den farliga väg som sonen anträtt. Det handlar om förhållningssätt förlagda till flera nivåer. Som innehåller tvivel riktat mot det egna jaget. Mot sonens och dennes lärjungars anspråk på att alltsammans sker på en högre makts uppdrag. Där finns inslag av både feghet, hat och ensamhet. Och invävda överallt en uppsjö av en moders känslor för sitt barn med ömhet och medkänsla, sorg, tomhet och saknad.

   Det är Pia Johanssons förmåga att härbärgera detta nästan gränslösa spektrum av reaktioner och impulser, på gränsen till att överväldigas av dem, som gör Maria till en Medeas eller Elektras jämlike. Och hela föreställningen till en väldig genomlysning av den Maria- och moderskult som är en av hörnpelarna i vårt västerländska, religiösa arv. Ett ytterligare spår som vore intressant att följa i det sammanhanget är den tidigt frånvarande modern i Jesu liv. När Colm Tóibín som här avmytologiserar Jesusgestalten genom att låta Marias tvivel och invändningar få stort spelrum, så gott som genomgående nöjer sig med att framställa guds son som en i första hand av historien upphöjd person, ger dramat utrymme åt och väcker till liv frågor om våra behov av livsorienteringar i stort. Där fiktionen i dess olika tappningar, som i det här fallet, men även utanför religionens domäner spelar en framträdande roll.

   Sedan kan man naturligtvis också ta fasta på den kristna kontexten och gå direkt till grundtexten framför andra och Paulus i Första Korintierbrevet, kapitel ett, vers 23: ”vi åter predika en korsfäst Kristus, en som för judarna är en stötesten och för hedningarna en dårskap”. Genom sin överväldigande tolkning av Mariagestalten ger Pia Johansson dessa frågor en brännande närvaro i vår samtid. Det här är en föreställning både för dem som tror och för dem som inte gör det.

Bo-Ingvar Kollberg

 

 

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.