Cora pren

27 okt 2013

Medelklassatir med skönsång och spelglädje

Av: Yvonne Ihmels

Uppsala stadsteaters Min vän fascisten har en smittsam charm och avväpnande lekfullhet. Det är skådespelarna som bär upp föreställningen, som i sin satir över medelklassen dock slår in några öppna dörrar för mycket, skriver Bo-Ingvar Kollberg. I den skönsjungande ensemblen ingår Åsa Forsblad Morisse, Kristoffer Hellström, Mikaela Ramel, Louise Ryme, Aksel Morisse, Eli Ingvarsson och […]

Uppsala stadsteaters Min vän fascisten har en smittsam charm och avväpnande lekfullhet. Det är skådespelarna som bär upp föreställningen, som i sin satir över medelklassen dock slår in några öppna dörrar för mycket, skriver Bo-Ingvar Kollberg.

image

I den skönsjungande ensemblen ingår Åsa Forsblad Morisse, Kristoffer Hellström, Mikaela Ramel, Louise Ryme, Aksel Morisse, Eli Ingvarsson och Stefan Clarin. Foto: Markus Gårder

 Scenkonst

Uppsala stadsteater, Stora scenen: Min vän fascisten, text och musik av Klas Abrahamsson och Erik Gedeon. Regi: Sara Cronberg, scenografi och kostym: Zofi Nilsson, ljus: Mats Öhlin, mask och peruk: Helena Andersson, musikalisk huvudansvarig: Sanna Hodell, dramaturg: Marie Persson Hedenius. I rollerna: Stefan Clarin, Åsa Forsblad Morisse, Kristoffer Hellström, Eli Ingvarsson, Aksel Morisse, Mikaela Ramel, Louise Ryme. Kapellmästare: Jonatan Stenson, musiker: Patrik Boman.

 Det mesta finns på plats: midsommarstången, dalahästen, grillen, utedasset och allt annat som hör svensk sommar till. Hade dessutom scenografen Zofi Nilsson lagt dit lite vatten, skulle det vara nära till den gamla godingen från Svensklärarnas samlade språkgrodor: ”Jag stod på bryggan och tittade ut över vattnet, då plötsligt en gammal vän dök upp”. Uppsala stadsteater ger sångdramat Min vän fascisten av Klas Abrahamsson och Erik Gedeon. Temat är medelåldern i en pjäs, som nästan bågnar av allt som går att associera med detta laddade begrepp. Delvis är det en samhällssatir som driver med mycket av det som hör till

 dagens mest omhuldade livsstil. Men upphovsmännen passar också på att skoja med politik och partiväsende. Och därutöver tar man även tillfället i akt att ge utrymme åt hela det väldiga tankemönster som styr samhällsdebatten, det som brukar kallas konsensus, eller pk med en vanlig förkortning.

   Alltsammans hör till den mentala bråte som mår bra av att tas ut för vädring lite då och då. I all synnerhet som grupptryck, moralism, förutfattade meningar och som orubbliga betraktade, forskningsresultat från tidigare epoker gärna vill ha ett ord med i laget. Vår tid ställer krav på åsikter i alla frågor, även om konjunkturerna och attityderna för vad som är rätt och riktigt snabbt kan växla. Får man tro den här pjäsen skall medelklassen klara av långt mera än vad den mäktar. Inte konstigt då att konformismen ställer till problem. Att erkänna något sådant är inte helt riskfritt, eftersom detta nog är en av dagens mest undansmusslade hemligheter.

image

Kristoffer Hellström, Eli Ingvarsson, Louise Ryme och Mikaela Ramel i Min vän fascisten på Uppsala stadsteater. Foto: Markus Gårder  

Men den här pjäsen vågar. I sina bästa stunder är den en skrattspegel fylld av en hel del avslöjande poänger om hur liv och lära ofta går åt olika håll. Och detta utan att moralisera över ett dylikt sakernas tillstånd. Mellan varven lutar den sig mot klichéer och allmängods utan kraft att förarga och som väl egentligen inte heller förmår göra någon upprörd. De delar av uppsättningen som avhandlar allmänpolitiska spörsmål slår in några öppna dörrar för mycket. Det är med andra ord en ojämn föreställning. Ofta roande för stunden men knappast med någon långtidsverkan. Den i olika sammanhang upphaussade medelklassen kan säkert fortsätta som vanligt. Men bör för den skull inte försitta det här tillfället att få betrakta sig själv en smula på distans. Det förhållningssättet kan i varje fall inte skada.

   För regissören Sara Cronberg har driv i sin ensemble och till skillnad från så mycket annat som framförs till musik i dessa dagar, har de här skådespelarna uppnått rena mästerskapet i artikulation. Allt som sägs i pjäsen, och det är åtskilligt, framförs som sångnummer med största möjliga hörbarhet. Där finns också ofta ett tryck i varje enskilt framträdande. Även om dialogen begränsas en smula av att den skall sjungas, blir detta samtidigt till en poäng med självironin aldrig långt borta. Så länge den till en fest samlade vänkretsen och de åtta paren uppehåller sig vid frågor som berör familjeliv i vid bemärkelse, personliga politiska värderingar eller privata preferenser, antingen de har att göra med materiell standard, egna tillkortakommanden eller det dagliga livspusslet för att få vardagen att gå ihop, har uppsättningen en puls, som inte ligger långt ifrån ett inte oävet relationsdrama. Men anspelningarna på Cerebral pares och Downs syndrom bör tas bort!

   Det är när främlingen dyker upp ur golvet iförd nazistuniform som styrfarten avtar och iscensättningen övergår till att mest likna en nummerrevy och inte riktigt hänger ihop. Det är som om den tidigare bärkraftiga formen inte räcker till för den idédiskussion som tar vid. Bortsett från den vemodiga sången om livets korthet och mening, är det ett intryck som sedan består. Och när de politiska partierna, i synnerhet socialdemokraterna och miljöpartisterna församlade runt lägerelden, så småningom får sina fiskar varma, har föreställningen sedan länge släppt medelålderstemat helt ur sikte. Om Pajaspartiet liksom FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna är något annat än utfyllnad kan man också undra.

   Det är skådespelarna tillsammans med musikerna Jonatan Stenson och Patrik Boman och deras insatser för att lyfta innehållet som blir den stora behållningen. Med en blinkning till Astrid Lindgren och hennes Bullerbybarn har alla utom främlingen, som heter Fridolf, sina namn från denna litterära värld. Möjligen står Emil med sin ”bysse” i något slags förhållande till Fridolf och dennes gevär modell 98. I de vokala framträdandena, ofta med stöd av skickligt koreograferade avsnitt, visar aktörerna upp lika jämna som utmärkta prestationer. Smittsam charm och avväpnande lekfullhet utgör de avgörande kryddorna. Vare sig det gäller Stefan Clarin, Åsa Forsblad Morisse, Kristoffer Hellström Eli Ingvarsson eller Aksel Morisse, Mikaela Ramel och Louise Ryme. I mörka oktober och vid övergången till vintertid blir spelglädjen och den starka scennärvaron i sommarlandskapet en påminnelse om att det finns en bättre årstid en ljusglimt, som man tacksamt tar emot.

Bo-Ingvar Kollberg

 

 

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.