Cora pren

25 okt 2013

Blodbesudlad Woyzeck i tidlös tappning

Av: Yvonne Ihmels

En väldig tsunamivåg täcker, scenen när Dramaten nu ger Georg Büchners Woyzeck i regi av tyske Michael Thalheimer. Det har blivit en blodbesudlad föreställning, som ger utrymme åt både den råa lusten som urkraft och åt den plågade och lidande människans villkor i en värld utan nåd, skriver Bo-Ingvar Kollberg. Erik Ehns Woyzeck med Rebecka […]

En väldig tsunamivåg täcker, scenen när Dramaten nu ger Georg Büchners Woyzeck i regi av tyske Michael Thalheimer. Det har blivit en blodbesudlad föreställning, som ger utrymme åt både den råa lusten som urkraft och åt den plågade och lidande människans villkor i en värld utan nåd, skriver Bo-Ingvar Kollberg.

Erik Ehns Woyzeck med Rebecka Hemse i rollen som Marie i famnen. Foto: Roger Stenberg

  Scenkonst

Dramaten. Stora scenen: Woyzeck av Georg Büchner. Översättning: Magnus Lindman. Bearbetning och regi: Michael Thalheimer, scenografi: Olaf Altmann, kostym: Michaela Barth, ljus: Norman Plathe, musikarrangemang: Bert Wrede videodesign: Alexander Du Prel, peruk och mask: Sofia Ranow Boix-Vives och Lena Bouic-Wrange, dramaturg: Sven Hugo Persson. I rollerna: Erik Ehn, Rebecka Hemse, Thomas Hanzon, Magnus Roosmann, Johan Holmberg, Christoffer Svensson, Nadja Weiss och Inga-Lill Andersson.

Tyskland har sina diktare i gott minne, den här gången Georg Büchner. Det är 200 år sedan han föddes. Under ett kort liv studerade han naturvetenskap, historia och filosofi. Men var också politiskt verksam med tonvikt på mänskliga rättigheter. För eftervärlden är han ihågkommen för sitt författarskap med dramatik och prosa. I höstutgivningen ingår flera

biografier och närstudier om liv och verk ägnade den 23 år gammal i tyfus bortgångne diktaren.

Tyskspråkiga tv-kanalen 3-Sat har i dagarna sänt en teaterfilm gjort på dramafragmentet Woyzeck. Nuran David Celis, som är regissör, har förflyttat garnisonsstaden i originaltexten till stadsdelen Wedding i Berlin. Woyzeck är här renhållningsarbetare i tunnelbanan. När han inte har påhugg på en restaurang eller säljer sin kropp som forskningsobjekt till läkarvetenskapen. Omgivningen består av maffiakontrollerad invandrarmiljö. Fästmön Marie faller för en av bossarna. Woyzecks mentala sönderfall åtföljs av febersyner och hallucinatoriska bildserier. Handlingen återges i en starkt naturalistisk berättartradition och är brutal och ibland grotesk. I närbilder skildras förloppet hos en överhettad hjärna, där det som brukar kallas det djuriska i människan tagit överhand.

Alltsedan Ingmar Bergman 1969 gjorde sin uppmärksammade uppsättning av Woyzeck på Dramaten med publiken uppe på scenen, har Büchners pjäs haft en särskild plats i svenskt teaterliv. Åskådarna fick följa repetitionerna fram till premiären. Den gången var det Thommy Berggren som stod för titelrollen och Gunnel Lindblom modern till hans barn. På teaterns annexscen Elverket lät Stefan Larsson 2003 Jonas Karlsson axla rollen. Denne gjorde entré som en protestsångare och aktivist med de beryktade Göteborgsdemonstrationerna som referenspunkt. Det var en litet spretig föreställning, där det förblev oklart vad slutackordets självmordsbombare hade i kikaren.

Den tyske regissören Michael Thalheimer följer sin egen väg när han nu sätter upp pjäsen på Dramatens stora scen. Han tonar ned det politiska innehållet och diskussionen om makt, frihet och devalverat människovärde i ett hierarkiskt samhälle. I stället får allt som texten rymmer av brunst, blod och död desto större utrymme. Woyzeck själv görs av Erik Ehn och det är dennes språklöshet och oförmåga till subtilare känslor, hans grubbel i stället för handling och det till slut ohanterliga trycket från allt undanstoppat och bortträngt, som leder fram till pjäsens katastrof. För Rebecka Hemses Marie blir det i främsta rummet utsattheten, det begränsade livets alltför trånga horisonter, självhatet och upplevelsen av att sakna allt egenvärde, som förvandlar henne till ett lättfångat byte. I bottensatsen för den här föreställningen finns pjäsens utsaga om sexualiteten som både en urkraft och avgrund. Men också om den plågade och lidande människans villkor i en tillvaro full av godtycke, tillfälligheternas spel och brutalitet och i en värld utan nåd.

I Olaf Altmanns scenografi täcks scenen av en blänkande stålkonstruktion som mest för tankarna till en väldig tsunamivåg. Det är från dess topp gestalterna kastas in i dramat som landar de på en ödslig strand. Väggen bakom den är alltför hög och brant för att de skall kunna ta sig upp och tillbaka. I de ansatser i den vägen som görs, liknar de försöksråttor som är instängda i en bur. Detta spår, som ligger doktorns vetenskapliga experiment med Woyzeck nära, med människor i påtvingad fångenskap saknar inte stöd i Thalheimers instudering. Dit hör också scenen då Woyzeck med luktsinnet som hos en råtta eller hund letar efter spår över Maries kropp, när hon varit otrogen med tamburmajoren.

Över huvud taget har Thalheimer åstadkommit en uppsättning med många betydelseskikt och infallsvinklar. Där finns inslag av både skuggspel och expressiv performance med starka färger, som i pulserande mönster projiceras över fondvågen. Att det blodröda dominerar är helt i överensstämmelse med den stämton som gäller för hela föreställningen. Men också revyformen kommer till användning med Inga-Lill Andersson som sjungande berättare, regissörens eget påhitt. Fragmenten av folkvisor i grundtexten från Büchners samtid är utbytta mot sentida örhängen som

Inga-Lill Andersson är föreställningens sjungande 20-talsprimadonna. Här tillsammans med Thomas Hanzon som Tamburmajoren, Rebecka Hemses Marie och Johan Holmberg i rollen som Doktorn. Foto: Roger Stenberg

Quando, quando och Bésame mucho. Det är kärlek i schlagertappning om man så vill, både som kontrast mot pjäsens betydligt bistrare verklighet och som en markör för rollernas oförmåga till subtilare känslor.

Utlevelserna i kroppsspråket och hos röstbehandlingen tillsammans med all den energi som samlats i rollernas självklara närvaro på scenens sluttande plan, är det allt avgörande fundamentet för Thalheimers iscensättning. Det är en regissör i mästarklass, en Bergmans like i handlaget, som styr turerna i denna mångfacetterade instudering. Där finns sorg, lusta och ensamhet i övermått, grova och råa lidelser, en mänsklig hudlöshet bakom en grovhuggen yta. Emellanåt även fullt hörbara homoerotiska bitoner i den manliga närheten. Thalheimer låter skådespelarna argumentera med kopulationsrörelser i vad som ofta har tycke av en enda lång fruktbarhetsrit, driven bortom bristningsgränsen och förvandlad till vanvett. I detta närmar sig föreställningen teaterkonstens upprinnelse och rötter i de grekiska myterna.

Rebecka Hemses rollgestalt Marie omvandlar sin ohanterliga ångest till en målinriktad strävan att vara åtrådd, för att på så sätt uppnå ett slags bekräftelse att hon finns. Hos Erik Ehns Woyzeck finns en uppladdning med oceaner av destruktivitet bakom den nödtorftigt hopknipna och sammanbitna masken. I rollen som Tamburmajoren söker Thomas Hansson sitt existensberättigande i en lätt genomskådlig manschauvinism och ett monomant fasthållande av synen på kvinnan som enbart ett könsobjekt. Magnus Roosmanns Kaptenen är av bräckligare sort och hans blödighet sipprar oavlåtligt fram bakom uppenbarelsen som officer. Den är i sin tur nödtorftigt sammanhållen av hans maniska tankar om en god människa och om moral. Med Johan Holmberg i rollen som Doktorn får en intellektualism på avvägar, cynismen och ett kallt hjärta sina tydliga genomslag. Inga-Lill Anderssons skrovliga 20-talsprimadonna är föreställningens tidsmarkör med förankring i Weimarepoken och ett samhällsklimat som föregick de våldsorgier som sedan skulle komma. Desto större slagkraft får därmed Nadja Weiss i rollen som Margret, när hon uppträder som troskyldig sagoberättare alldeles mot slutet.

Att sätta upp Woyzeck och helt bortse från pjäsens samhällsanknytning visar sig alltså vara ett ogörligt företag. Ändå är det draget av tidlöshet hos den här uppsättningen som dominerar. Thalheimer använder Büchners text för att skära upp glipor i den fernissa som vi kallar civilisation. Det som finns där bakom hör i likhet med åtskilligt annan bråte till de eviga följeslagare som vi med olika undanmanövrer helst vill blunda för. Woyzeck på Dramaten färdas i motsatt riktning i denna mäktiga föreställning.

Bo-Ingvar Kollberg  

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.