Cora pren

19 okt 2013

Sjukdomen som skyddsfaktor i Wollters Kung Lear

Av: Yvonne Ihmels

 Kung Lear på Stockholms stadsteater är Shakespeares mörkaste pjäs. Trots sin allt annat än ljusa livssyn har regissören Ole Anders Tandberg ändå sett till, att där ändå finns både lättsammare inslag och en hel del humor. Sven Wollter i titelrollen tillsammans med Sten Ljunggrens Gloucester blir garanter för det tilltalande helhetsintrycket, skriver Bo-Ingvar Kollberg Sven […]

 Kung Lear på Stockholms stadsteater är Shakespeares mörkaste pjäs. Trots sin allt annat än ljusa livssyn har regissören Ole Anders Tandberg ändå sett till, att där ändå finns både lättsammare inslag och en hel del humor. Sven Wollter i titelrollen tillsammans med Sten Ljunggrens Gloucester blir garanter för det tilltalande helhetsintrycket, skriver Bo-Ingvar Kollberg

image

Sven Wollter i titelrollen tillsammans med Michael Jonssons Narren i uppsättningen av Kung Lear. Foto: Petra Hellberg

Scenkonst

Stockholms stadsteater, Stora scenen: Kung Lear av William Shakespeare. Översättning: Britt G Hallqvist. Regi: Ole Anders Tandberg, scenografi och kostym: Maria Geber, Ljus: SUTODA, mask: Ulrika Ritter, dramaturg: Mia Törnqvist, ljud: Tony Andersson, slagsmålsinstruktör: Kimmo Rajala, fäktningsinstruktör: Anders Jacobsson. I rollerna: Sven Wollter, Michael Jonsson, Sven Ahlström, Andreas Kundler, Shanti Roney, Sten Ljunggren, Anja Lundqvist, Helena af Sandeberg, Liv Mjönes, Mats Qviström, Henrik Norlén, Anders Johannisson och Daniel Nyström.

Där finns list och smartness i överflöd, giftmord, teaterblod och dragna värjor. Kung Lear är ett drama om makt, högmod, godtrogenhet, svek och en skuldbörda utan proportioner. På Stockholms stadsteaters Stora scen

ges nu William Shakespelares berättelse om kungen, som vill dela sitt rike och överlämna det till sina döttrar Goneril, Regan och Cordelia. Villkoret är att de öppet tillstår sin kärlek till fadern. Den yngsta vägrar att ge sig in på ett sådant köpslående och görs därmed arvlös. Planen att kunna bo växelvis hos Goneril och Regan blir dock inte riktigt som han tänkt sig. Lear motas bort under förevändningen att han och hans följe är till för stort besvär.

   Samtidigt pågår ett parallellskeende med greven av Gloucester, vars son Edmund intrigerar mot sin halvbror Edgar i avsikt att befrämja den egna karriären och komma ifråga för grevskapet och gärna också för högre ämbeten. Under förloppets gång flätas de bägge intrigerna samman, Lear förlorar förståndet, Gloucester får sina ögon utstuckna och de flesta av de inblandade dör i denna Shakespearepjäs där kaos och ondska drar det längsta strået. Inte ens i Hamlet, där åtskilligt pekar hän mot att det mesta råkat i olag, tecknas en lika mörk världsordning.

   Regissören Ole Anders Tandberg har med bistånd av Maria Gebers scenografi flyttat Lears slott, borggården hos Gloucester, den stormiga heden och Dovers klippor till en klinik för kroniker. Skådespelarna uppträder både i tidsenliga kläder och dräkter av senaste mode, Narren har röd kostym och bjällror i mössan, trofaste greven av Kent är utklädd till en kanin. Sängarna används för avsett ändamål, när de inte fungerar som scenvagnar och markerar aktbyten. Det har medfört en luftig uppsättning med gott om rymd för pjäsens tankar, ibland blir avståndet mellan aktörerna dock i största laget och precisionen lidande.

   Tandberg låter några citat ur Macbeth inleda och avsluta, för att stryka under den existentiella pjästolkningen. Kanske också för att med eftertryck markera att åtskilligt i pjäsen utgör utflykter till själens utmarker. Det fungerar, förutsatt att miljön inte uppfattas som ett mentalsjukhus. Här är det betydligt större frågor som avhandlas, än sådana som kan sättas på formel med en psykiatrisk förklaringsmodell.

   Men föreställningen följer även en lätt ironisk och parodisk kurs. Ole Anders Tandberg tar tillfället i akt, att leka en smula med teaterns verkningsmedel. Kung Lears entré per gunghäst utan medar i en av scenerna hör dit, liksom Edgars val att tala gotländska när han leder sin far fram till stupet vid Dover. Plåtarna för att åstadkomma åska är ett annat exempel, när de skakas helt öppet och synligt för publiken. Detsamma gäller vindmaskinen. Och på slutet, allt efter som rollerna ger upp andan, sker detta hos några av dem under åtbörder och suckar som vore det frågan om ett studentspex.

   Men detta ger på samma gång ett starkt stöd åt en av grundtankarna i uppsättningen, den som handlar om spel bakom förklädnader och masker för att förvirra omgivningen, möjliggöra anonyma uppträdanden och genom bedrägligt förfarande uppnå avsedda mål. Med säkert en hel del överensstämmelser i vår egen samtid. Det smids ränker och produceras halvsanningar så det står härliga till i den här pjäsen. Den störste skurken av dem alla, Gloucesters oäkta son Edmund, ljuger så tungan blir blå. Även systrarna Goneril och Regan besitter ansenliga utförsgåvor i den vägen. Och som om inte det skulle räcka, skyddar sig den fredlöse Edgar bakom en dåres förklädnad. Hos Kung Lear själv är dock andra mekanismer i omlopp. Dennes omvittnade vansinne är snarast en skyddsmekanism i en alltför hård, ond och otacksam värld. När det så småningom går upp för honom att både Goneril och Regan helt frankt bara lurat honom, är hans klara tanke och friska medvetande inte längre med på noterna. För att skydda sig mot smärtan flyr han in i en psykotisk värld. Den här gången visserligen utan att leva ut sin smärta och besvikelse i stormen på heden. Det framgår ändå, när hans verklighetsbild antar närmast schizofrena drag. Det är också här som Kung Lears skuld blir uppenbar. I de antika dramahjältarnas efterföljd. Den skuld som uppstått när han vid arvskiftet bryskt avvisade Cordelias gränslösa tillit. Även om det lidande som blir följden, saknar allt vad rim och reson heter.  

    Sven Wollters Lear har blivit ett rollporträtt med lika stor förankring i det yttre skeendet på scenen som inombords hos skådespelaren själv. Det är stort och mäktigt, som det anstår en av vår svenska teaters mest framstående aktörer. Men samtidigt kluvet och sårigt med ett överväldigande genomslag, som utan att dröja på steget blir en djupt gripande tolkning av en människa som bryter samman och går sönder. Det finns inga högre krafter att vädja till, ingen misskund, för att tala bibelspråk, i detta livsöde. När Sven Wollter kryper ihop tillsammans med Cordelia på sjuksängen, är allt oåterkalleligt slut. Det är inte bara en maktmänniska som lämnar jordelivet, utan snarare en representant för oss alla. I det ögonblicket sammanfattar regissören vad som utgör hela föreställningens oeftergivna höjdpunkt.

image

 Kung Lear i Sven Wollters gestalt bär in sin döda dotter Cordelia, anförtrodd Liv Mjönes, i föreställningen. Foto: Petra Hellberg 

 Också Sten Ljunggrens Gloucester blir en företrädare för Tandbergs läsning av det här dramat, som en angelägenhet både inuti och utanför rollgestalterna. När han får ögonen utstuckna, blir detta en motsvarighet till Lears sjukdom för att slippa se och med känslorna omfatta en alltför tung verklighet. Och Gloucesters död, på samma sätt som hos Lear, en befrielse från den lidandets sträckbänk, som greven av Kent talar om i pjäsens slutackord. Valet från regissörens sida att låta den Lear trogne Kent uppträda i kaninkostym placerar Sven Ahlström, som gör rollen, i narrens närhet, en tvetydighet som skådespelaren förvaltar väl. Narren själv är anförtrodd Michael Jonsson, som blivit föreställningens akrobatiske balanskonstnär i bildlig lika väl som i reell bemärkelse. Med Anja Lundqvist och Helena af Sandeberg som Lears döttrar Goneril och Regan, kombineras makttemat i pjäsen med lust och åtrå mera än vad som är brukligt. I svartsjukan mellan de bägge systrarna får föreställningen därmed en krydda, som här också laddas med åtskillig humor.

   Andreas Kundler i rollen som Edgar är mera än någon annan pjäsens företrädare för troskyldigheten i världen och blir ett lätt byte för Edmunds betydlig krassare ambitioner. Hans skyddsmask som dåren Stackars Tom handlar dock inte bara om självförnedring den här gången. Utan ännu mera om att spela med i en tillvaro, som han inte så litet genomskådat. Den dubbelheten är skickligt fångad. Cynikern Edmund däremot, fal och förslagen och som görs av Shanti Roney, kunde vara hämtad ur någon dagsfärsk thriller. Även om det inte går att förneka att Edmunds försvar för sitt människovärde har fog för sig, om också hans sociala bakgrund är en annan än broderns. Manöverutrymmet för Liv Mjönes i rollen som Cordelia är inte lika stort som systrarnas. I stället fäster man sig vid den trygga förankring hon har inuti sig själv, något som hon egentligen bara delar med Gloucester i den här föreställningen. Kanske också med Henrik Norléns Albany, den ende i sällskapet som håller stånd mot fienden, antingen det gäller Gonerils kalla förakt eller kungen av Franklands soldater. Mats Qviströms Cornwall hör däremot till medlöparna mot Lear och Gloucester och visar sig vara av samma skrot och korn som de andra.

   Skådespelarna har stora ytor att röra sig över i uppsättningen och om något påverkats negativt av det förhållandet, är det tempot innan paus. Dock är detta, liksom hörbarheten inledningsvis, något som säkert rättas till under föreställningarnas gång. Ole Anders Tandberg har hittat ett egensinnigt sätt att spela Kung Lear. Med många bottnar och åtskilligt att fundera över. Med Sven Wollter i titelrollen och Sten Ljunggren som hans idémässige sekundant kan det knappast bli annat än så här tilltalande.

Bo-Ingvar Kollberg

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.