Cora pren

11 okt 2013

Liv och död med obruten kraft

Av: Yvonne Ihmels

Lena Cronqvist, Liljevalchs konsthall                           Foto: Yvonne Ihmels  Konst Liljevalchs konsthall, Stockholm Lena Cronqvist Tom 6/1 2014 Hon står med uppdragna axlar i sin blå sjukhusdräkt. Ängslig, liksom förstenad. En höftoperation i Belgien sägs ha gett Lena Cronqvist idén till målningen Ängeln. Men […]

Lena Cronqvist, Liljevalchs konsthall                           Foto: Yvonne Ihmels

 Konst

Liljevalchs konsthall, Stockholm Lena Cronqvist Tom 6/1 2014

Hon står med uppdragna axlar i sin blå sjukhusdräkt. Ängslig, liksom förstenad. En höftoperation i Belgien sägs ha gett Lena Cronqvist idén till målningen Ängeln. Men den skräckslagna patienten är inte ensam: bredvid henne står Ängeln, en högst ordinär kvinna med röda gummistövlar, glasögon och änglavingar; ömsint och omhändertagande har hon lagt armarna om den ängsliga. Ett mästerverk, där mänsklig omtanke och empati möter lika mänsklig rädsla. En bild av humanitet, skrev jag när jag såg grafikversionen av motivet hos Grafikens Hus där Lena Cronqvists storartade grafiska verk visades förra sommaren. Nu ser jag ursprungsbilden, målningen Ängeln, i en av Liljevalchs salar där Lena Cronqvists måleri nu exponeras i en stor utställning signerad konsthallschefen Mårten Castenfors.

Lena Cronqvist, Flicka med mammadocka 1995, 

Kanske är det så hon arbetar, denna vidunderligt begåvade konstnär: en vardagshändelse, större eller mindre, ger impulsen till ett konstverk som när det fått form och gestalt visar sig ha många fler innebörder och betydelsebottnar än den ursprungliga händelsen. Den empatiska sköterskan i Belgien har blivit en skyddsängel, en ikon för ett förhållningssätt och en medmänsklighet som borde vara alla förunnat att få möta. Cronqvists ängel har blivit min favoritbild av ett mellanmänskligt förhållningssätt som idag inte är särskilt vanligt. Men desto mer önskvärt: vem skulle inte vilja ha en skyddande medmänniska i röda gummistövlar som sin egen ängel? Det är gott om änglar i den här utställningen. Lena Cronqvist har låtit renässansmästaren Giottos änglar lämna sitt 1300-tal. Hos Giotto svävar de kring den korsfäste Kristus och sänker sig ner över de sörjande lärjungarna som tar hand om den döda kroppen. I Cronqvists bilder svävar de över nakna flickebarn som leker Björnen sover eller bara ställt upp sig som lydiga skolflickor, vattnar dem med strilande kannor eller betraktar dem tankfullt. Lena Cronqvists ”lånade” änglar är lekfullt underfundiga, men riktigt säker kan man ändå inte vara. Vad är det egentligen som händer när de stormar in i vår vardagliga tillvaro? Är de enbart välvilliga och beskyddande, eller har de också en övervakande funktion? Mångtydigheten i de här målningarna med sitt tveklöst humoristiska grundläge är oroande; finns det inte spår av något annat, något hotfullt i några av änglarnas ansiktsuttryck?

Bevattning, 2010

De tre kvinnorna i en av änglamålningarna ser snarast ut att vilja skydda sig mot en oönskad attack. För så är det i Lena Cronqvists bildvärld. Det som till en början vid ett ytligt betraktande kan tyckas vara bilder av lekande barn är allt annat än oskyldiga lekar: mammadockan håller på att dränkas i den lilla badbaljan, så även pappadockan. I andra bilder skär de stygga flickorna benen av den skrikande pappadockan eller sätter kniven i skötet på mammadockan. Faders- och modersmorden är legio i Cronqvists bildvärld. Och katten som badas i en annan målning är nog inte helt nöjd med behandlingen. Mörkret i den mänskliga naturen avslöjas med skarpaste blick i Cronqvists måleri och har så gjort under hela hennes konstnärskap. Den aktuella utställningen sträcker sig från 1994 då hon hade sin senaste stora utställning i samma konsthall, men även i det äldre måleri som nu inte ingår i presentationen finns detta morbida drag, speglat i scenerier som skulle kunna översättas direkt till teaterscenen och inte minst i figuranternas ansiktsuttryck. Jag tänker på Cronqvists drabbande svit av målningar från faderns dödsbädd, bilder som alltså inte visas nu men som har sina motsvarigheter i aktuella verk där döden är det dominerande temat. Det kan vara bilder där en kvinna betraktar den döda måsungen på bordet framför henne, det kan vara ett par av Lena Cronqvists huvudmotiv, flickorna, som sitter vid en öppen grav med Giottoänglarna svävande över dina huvuden. Döden är skrämmande men välbekant i Lena Cronqvists värld. I ett av sina absoluta mästerverk, sviten Vita ark, är det den stumma, förlamande sorgen efter maken författaren Göran Tunströms död, som med isande saklighet och ofrånkomlighet gestaltas. Fyra målningar visar den förstummade, handlingsförlamade kvinnan (Lena) framför ett bord där de tomma arken och de likaledes tomma stolarna exponeras. Det är bilder där den inåtvända blicken hos denna av sorgen och saknaden drabbade med skärande tydlighet visar sorgens verkliga ansikte. Inga ord kommer att skrivas på de tomma arken, inte målningar kommer att målas, och hjälplösheten hos den sörjande låter sig bara gestaltas, knappast avhjälpas. Här finns ingen skyddande, tröstande ängel i vardagens tryggt röda gummistövlar, här är dödens förfärlighet alldeles naket och oskyddat gestaltad.

Liljevalchs Mårten Castenfors menar att detta är ett av svensk samtidskonsts viktigaste verk, och det är lätt att hålla med honom i den uppfattningen. Självklart borde sviten ingå i Moderna Museets samlingar, där den skulle markera kulmen på ett av vår tids främsta konstnärskap. Kulmen men ändå inte slutet. Den nya utställningen visar med betydande kraft hur den kreativa processen hos Lena Cronqvist tycks vara obruten.

Den Lena Cronqvist som får både första och sista ordet i denna storartade utställning är den fritt skapande konstnären som i sin omnipotens härskar över sin skapade värld. Affischbilden till denna överdådiga presentation av hennes måleri och skulptur (utställningen rymmer också ett stort antal av Cronqvists flickskulpturer) ät en bild av en nästan triumferande glad konstnär med de eviga flickorna formade som handdockor. I sin egen värld skapar konstnären fritt, de flickor som tidigare ofta skildrats som lydiga marionetter har nu förvandlats till dockor som konstnären har bokstavligt talar i sin hand. Lena Cronqvist arbetade tidigare ofta med motivet konstnären och hennes modell. Här är den självklara maktfördelningen otvetydig: det är konstnären som med sitt eget språk, måleriet, skulpturen, skapar sin värld. Och hon gör det utifrån sina egna erfarenheter som hon med sin trollstav förvandlar till allas våra verkligheter. För storheten i detta mycket personliga måleri är inte minst att vi själva kan känna igen oss. Hur det egentligen går till vet jag inte, kan bara konstatera att det sker, gång på gång inför Lena Cronqvists verk. Och självporträtten som motiviskt dominerar hela konstnärskapet, är visserligen studier av det egna ansiktets alla uttryck för livets alla känslor och tankar, men på samma gång märkliga speglar där vi kan igenkänna våra egna liv. Lena Cronqvist är känd för sin fåordighet, och fler än en journalist har misslyckats att bryta igenom denna ödmjuka tystnad. Mårten Castenfors har förstått detta och presenterar i den innehållsrika utställningskatalogen en miniintervju där Cronqvist tillåts svara precis så kortfattat och pregnant som hon vill. Hennes språk är förvisso främst måleriet och skulpturen, inte orden; men den som lyssnar noga till dessa korta svar på lika korta, konkreta frågor, kan mellan raderna få veta mycket om hur hon ser på livet och på sitt konstnärskap. För det hon egentligen behandlar i alla sina bilder är ju inget mindre är livet, människans liv, och den ofrånkomliga döden. Större ämne kan knappast en konstnär välja.Och när Castenfors i den korta intervjun ber konstnären associera till ordet konst blir svaret ”vad är det”. Det Lena Cronqvist visar oss är inte i första hand konst, det är livet självt. Och om någon ställer samma fråga till mig svarar jag: detta är verkligen konst, angelägen, livsnödvändig, rasande bra konst. Och visst finns det änglar! Lena Cronqvist har visat oss dem.

Cristina Karlstam

Grimaserar, räcker ut tungan och viftar med öronen.

 I anslutning till utställningen kommer Marionetteatern att framföra vuxenföreställningen Flickorna i Liljevalchs skulpturhall under utställningstiden. Premiär 19 oktober.

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.