Cora pren

07 sep 2013

Museet som minnesrum

Av: Yvonne Ihmels

Minnet som begrepp och funktion är temat hos Bonniers konsthall denna höst. Kring detta ämne har man samlat ett antal konstnärskap och valt att exponera dem såväl i de egna lokalerna som i några av Stockholms andra ”minnesrum”. Ett lyckat biennalkoncept som kräver lite extra av besökaren, skriver Cristina Karlstam. Minneskonst/Art of Memory: Cecilia Edefalk, […]

Minnet som begrepp och funktion är temat hos Bonniers konsthall denna höst. Kring detta ämne har man samlat ett antal konstnärskap och valt att exponera dem såväl i de egna lokalerna som i några av Stockholms andra ”minnesrum”. Ett lyckat biennalkoncept som kräver lite extra av besökaren, skriver Cristina Karlstam.

Minneskonst/Art of Memory: Cecilia Edefalk, Vit inuti/White Whitin, 1997-2013

Sålunda finner man hjärtpunkten till utställningen Minneskonst i konsthallen på Torsgatan, medan de så kallade satellitutställningarna förutsätter besökarnas promenad till näraliggande Vasaparken och Observatoriemuseet, till Stadsbiblioteket, Spökslottet, Strindbergmuseet och Judiska museet, Ett av verken återfinns också i Musik- och teaterbiblioteket i själva Bonnierhuset. Minnesrummen/museerna är således använda inte bara metaforiskt utan i ren fysisk mening. Det är lite av ett biennalkoncept som man valt att tillämpa genom denna geografiska spridning, tveklöst till förmån för dimensioner och aspekter som kan fördjupa verken. På minussidan betyder modellen större krav på besökarens tid och krafter. Vill man verkligen tillgodogöra sig hela konceptet får man räkna med en rejäl egen insats. Detta är nu inget nytt när det gäller just Bonniers konsthall, som nästan alltid presenterat gedigna, genomarbetade och ambitiösa tematiska utställningar och som i gengäld förväntar sig motsvarande insatser från sin publik.

Utställningen Minneskonst i alla sina delar berättar gårdagens historier, kollektiva men kanske främst personliga. Cecilia Edefalk minns mötet med en bemålad 1400-talsängel i ett museum i Italien och berättar i stora och små målningar med samlingstiteln Vit inuti om denna upplevelse. Det är ett måleri med mer betonad abstraktion än jag tidigare sett av Edefalk, med utrymme för minnets vita sidor. Till detta kommer ett samtal (ljudlöst) som konstnären har med August Strindberg, redovisat i videoform i hans eget hem på Drottninggatan i Stockholm (Strindbergmuseet). Det är ett unikt samtal över tiden och tidens gränser som försiggår inne i konstnärens huvud och där mannen bakom skrifter som En dåres försvarstal och Ockulta dagboken framstår som en självklar samtalspartner när han ger sin sentida kollega förhållningsorder, såväl gällande hennes privatliv som hennes konst. Så vidgas tid och rum och konsten bygger osynliga broar och skapar samtid av gårdag och gör det ihågkomna dagsaktuellt, allt i namn av en renässansängel från Sienatrakten. Och dialektiken i Edefalks sätt att exponera målning på målning lägger fler dimensioner till det komplexa begreppet minne.

Minneskonst/Art of Memory: Gerard Byrne, Newsstand series. Five silver gelatin prints, one projection. 2012-ongoing

Irländske Gerhard Byrne är intresserad av tryckta mediers budskap över tid och återupprepar i modifierad videoform ett samtal som en gång publicerats i tidskriften Playboy, Fragment av de tankar som den gången framfördes får förnyad aktualitet genom Byrnes arbete. Men konstnären redovisar också det som kan bli morgondagens inte längre iakttagbara minnen när han fotograferar tidningskiosker runt om i världen. När de tryckta medierna för en allt hårdare tillvaro i etermedias och sociala mediers skugga är Byrnes minnesbilder av ett stycke tidnings- och tidskriftskultur oersättliga. Sättet att problematisera minnet – hur exakt minns vi egentligen?- är tilltalande.

Tecknaren Ann Böttcher har gjort sig känd för sina minutiöst exakta teckningar av träd. I hennes bilder bevaras inte bara minnet av en alltmer hotad konstnärlig teknik; jag minns hennes komplexa relationer till det nationalsocialistiska natursvärmeriet, exponerat i tidigare utställningar. Med förgreningar till dagens ”gröna” naturdyrkan blev hennes påminnelser om likheterna med den bruna ideologins natursyn både tänkvärda och hotfulla. I Minneskonst visas hennes teckningar under titeln Den mindre ordningen, till skillnad från den större, på Observatoriemuseet, där kontexten gör fokuseringen på det iakttagna och genom teckningar till minne bevarade dominerar. Men ekot från de tidigare utställningarna går inte att förneka.

Minneskonst/Art of Memory: Alina Szapocznikow, Tumörer personifierade/Tumours Personified, 1971

Begreppet minne får således en mångsidig gestaltning i Bonniers konsthalls utställningskoncept. Men det är tveklöst presentationen av den polska konstnären Alina Szapocznikow (1926-1973) som är den riktigt stora konsthändelsen hos Bonniers konsthall denna höst. Szapocznikow hör inte till gruppen av bortglömda eller förbisedda kvinnliga konstnärer, vilket man också är noga med att poängtera från arrangörernas sida. Under sin korta livstid hann hon få både uppmärksamhet och berömmelse, och fortfarande 40 år efter sin förtidiga död i cancer är hon en aktuell konstnär. Så sent som i våras avslutades en separatutställning med Szapocznikows verk på Museum of Modern Art i New York. Ändå är hennes konst knappast känd efter förtjänst bland en större allmänhet, som nu genom minnesutställningen får möjligheten att lära känna ett synnerligen intressant konstnärskap.

Minneskonst/Art of Memory: Alina Szapocznikow, Tumörer personifierade/Tumours Personified, 1971

Alina Szapocznikow arbetade med den egna kroppen och dess skönhet, styrka, lust och sexualitet men också dess nedbrytning, förfall och slutlig hotande upplösning och död. Med sitt intresse för kroppens alla stadier och funktioner intar hon en egen plats bland samtidens konstnärer där hon inmutade en egen nisch med sina form- och materialexperiment. Kroppsdelar som armar, ben, bröst, munnar blev till rekvisita i hennes hyllningar till kvinnokroppen och samtidiga klarsynta insikter om dess förgänglighet. 

Genom sina experiment med skulpturala material gav hon denna kroppens förruttnelse och förgänglighet ett direkt fysiskt uttryck i säregna kompositioner Hennes objekt är i sig själva föremål för denna ofrånkomliga förgänglighet som också är deras metaforiska innehåll. Det är inte heller långsökt att läsa en del av  konstnärens skulpturer som minnen av den manliga blicken som reducerar kvinnan till objekt. Tydligast och mest explicit uttrycks detta i den skulptur där ett kvinnohuvud förvandlats till en askkopp för cigarettfimpar. Ett starkt verk, där konstnärens dragning till en surrealistisk estetik synliggörs.

 Skulpturgruppen Tumörer personifierade med polyesterobjekt associerade till hennes egna cancertumörer, framställda som anfallande föremål med det egna ansiktet inskrivet i formen är ett skakande, gripande dokument som fått den centrala platsen i utställningen. Här rör det sig, som titeln anger, om strängt personliga minnen, som konstnären med smärtsam öppenhet låter betraktaren ta del av, Alina Szapocznikows verk har också fått Bonniers konsthalls stora centrala sal till sitt förfogande, där de utgör den absoluta höjdpunkten och hjärtpunkten i en i sin helhet fascinerade utställning. Minnet av de aggressiva tumörerna som anföll konstnärens kropp och liv tycks ha förenats med hennes lika grymma minnen från Auschwitz och Bergen-Belsen. Så blir Alina Szapocnikows utställning i utställningen på en gång ett personligt vittnesbörd om minne och glömska, men samtidigt en del av vårt ofrånkomliga kollektiva minne.

Cristina Karlstam

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.