Cora pren

22 aug 2013

Charmfull tryckkokare på Stockholms stadsteater

Av: Yvonne Ihmels

Konstdebatten i Yasmina Rezas pjäs Art förvandlar Lilla scenen på Stockholms stadsteater till en tryckkokare i en charmfull föreställning, som det är lätt att ta till sitt hjärta, skriver Bo-Ingvar Kollberg. Steve Kratz som Yvan i pjäsen och Lars Linds Serge studerar konst. Foto: Petra Hellberg Scenkonst Stockholms stadsteater, Lilla scenen: Art av Yasmina Reza. […]

Konstdebatten i Yasmina Rezas pjäs Art förvandlar Lilla scenen på Stockholms stadsteater till en tryckkokare i en charmfull föreställning, som det är lätt att ta till sitt hjärta, skriver Bo-Ingvar Kollberg.

image

Steve Kratz som Yvan i pjäsen och Lars Linds Serge studerar konst. Foto: Petra Hellberg

Scenkonst

Stockholms stadsteater, Lilla scenen: Art av Yasmina Reza. Översättning: Calle Norlén, regi: Philip Zandén, kostymkonsult: Inger Elvira Pehrsson, ljus och projektioner: Linus Fellbom, ljud: Magnus Ericsson/Lisa Norman, mask: Kjerstin Elg. I rollerna: Allan Svensson, Lars Lind och Steve Kratz.

     

   Finns ett konstverk oberoende av om någon ser det? Eller uppstår det först i mötet med en betraktare? Denna klassiska fråga i konstdebatten ingår i bakgrundsbruset till den franska dramatikern Yasmina Rezas pjäs Art, som nu ges på Stockholms stadsteater. En annan fråga är i vilken utsträckning det är pengarna som bestämmer värdet hos ett konstföremål. Där kämpar i dag Gerhard Richter med Damien Hirst och den senares diamantförsedda kranier om investerarnas kapital. Det finns också annat att fundera över. Hur vänskap förhåller sig till uppriktighet t ex, och hur mycket en människa avslöjar om sig själv i ett meningsutbyte.

   Philip Zandén, som är pjäsens regissör, har med sin uppsättning skapat en med en hel del tankespån tryfferad och uppfriskande föreställning. Vad som där ryms av estetisk debatt eller marknadens roll lämnas dock därhän. Desto större utrymme får skådespelarna. Lars Lind är läkaren och skönanden Serge, vilken lagt ut en ansenlig summa pengar för en målning, där varken Allan Svenssons Marc eller Steve Kratz som Yvan kan se mycket mera än en vit rektangel utan annat innehåll än just färgen. Strecken som också finns är svårare att urskilja. Därmed ställs deras vänskap på prov. Konsten visar sig kunna provocera lika mycket som den sätter igång konflikter. Under föreställningens lopp utvecklas turerna kring det vita objektet till ett i hög grad laddat triangeldrama.

image

Råkurr mellan Allan Svensson, Lars Lind och Steve Kratz i Yasmina Resas Art på Stockholms stadsteater. Foto: Petra Hellberg

    Bildligt talat har Lilla scenen förvandlats till en tryckkokare full av känslor i olika stadier av utlevelse. Och av rivalitet och maktspel. I några utvikningar innefattas också Yvans erfarenheter från sin terapi och hans förestående giftermål. Marcs pågående och Serges nyss avslutade äktenskap är annat som påverkar skeendet. Det explosiva innehållet tillhandahåller alla de mekanismer som brukar vara i omlopp, var helst människor möts och reagerar på varandras egenheter. Philip Zandén har i olika sammanhang visat att han har ett skarpt öga för småstilta stämningskast, där inte minst mimik och tonfall avslöjar mera än de döljer. Det gäller också den här gången. Och publiken känner av detta, dras in och är med på noterna. Vilket allt som oftast innebär en synkronisering mellan scen och salong som är rena fullträffen från regissörens sida.

   Man tänker sig gärna, att även scenografen lämnat sin egen kommentar till pjäsen. Vad föreställer scenbilden egentligen? Är det en teater vi är på, vad vill Linus Fellbom säga med detta postmodernistiska arrangemang med vridbara fåtöljer? Även om pjäsen inte ger sig ut på de allra djupaste vattnen, rymmer den ändå en grundton av allvar, som bär upp slagkraften under föreställningens gång. Fastän det säkert hade legat nära till hands, blir det på så sätt inte enbart lekfullheten som dominerar i de olika turerna. Philip Zandén syftar längre än så med de många konfrontationerna, något som får till följd att spänningselementet aldrig viker undan. Hoten mot de tre männens vänskap är påtagligt hela pjäsen igenom.

   Det som kommer till synes av irritationer, kränkningar, hånfullheter, sylvassa nålstick, älskvärda påståenden, misstänksamhet, snarstuckenhet, projektioner, pikar, skamgrepp, slag under bältet och ironier får sägas tillhöra det mesta som ingår i registret över vad människor förmår uppbringa, när det handlar om aggressivitet. Att den vita rektangeln visar sig rymma en sådan uppsjö av känslor, är onekligen Yasmina Rezas snilledrag med den här pjäsen.  Skådespelarnas förmåga att skapa balans, så att alla tre blir lika goda kålsupare är det inte minst imponerande hos den charmfulla iscensättningen.

   Givetvis har de var och en sina egenheter, Allan Svenssons Marc lägger gärna tyngdpunkten hos minspel, mun- och tungrörelser med en skärpa av det oemotståndliga slaget, Lars Lind litar till trutande läppar och sneda blickar och får på så sätt mera sagt än vad orden någonsin förmår överbringa. Och hos Steve Kratz finns det ett fotarbete i snart sagt alla hans uttryck, så att man baxnar. Det är helt omöjligt att inte kapitulera inför hans pjäs i pjäsen om bröllopsbesvär i dagens samhälle och dess familjekaos. 

   De som lider av konflikträdsla bör inte försumma att ta del av den här föreställningen. Men även för alla andra är det en föreställning att ta till sitt hjärta.

   Bo-Ingvar Kollberg

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.