Cora pren

09 maj 2013

Livsbejakande konstnärsporträtt

Av: Yvonne Ihmels

Det finns åtskilligt av livslust, självkänsla och kompromisslöshet i Västerbottenteaterns föreställning Anna & Berta, som givits i ett gästspel på Boulevardteatern i Stockholm. De bägge konstnärerna Anna Nordlander och Berta Hansson framträder här i fullformat i en föreställning rik på innehåll, skriver Bo-Ingvar Kollberg. Margaretha Niss som Berta och Bodil Carr Granlid som Anna delar […]

Det finns åtskilligt av livslust, självkänsla och kompromisslöshet i Västerbottenteaterns föreställning Anna & Berta, som givits i ett gästspel på Boulevardteatern i Stockholm. De bägge konstnärerna Anna Nordlander och Berta Hansson framträder här i fullformat i en föreställning rik på innehåll, skriver Bo-Ingvar Kollberg.

Margaretha Niss som Berta och Bodil Carr Granlid som Anna delar systerligt på utrymmet i Agneta Elers Jarlemans pjäs Anna & Berta. Foto: Patrick Degerman

Scenkonst

Västerbottensteatern med gästspel på Boulevardteatern: Anna & Berta – en annorlunda konstmusikal av Agneta Elers Jarleman och Gunnar Edander. Manus och regi: Agneta Elers Jarleman, musik: Gunnar Edander, sångtexter: Berta Hansson och Edith Södergran, scenografi, kostym, illustrationer: Anders Wirén, mask: Cajsa Jackson, ljus: Johannes Brinck, ljud: Petter Nilsson, animering av projektioner: Ingemar Gasleben, Twice a Man, projektioner: Kin Grenholm. Skådespelare: Bodil Carr Granlid och Margaretha Niss, musiker: Pia-Karin Helsing.

Agneta Elers Jarleman är guldbaggebelönad filmmakare, efterfrågad teaterregissör och uppburen dramatiker. Hon har en särskild blick för konstnärsöden, bl a Karin Boye, Sonja Åkesson, Strindberg och Selma Lagerlöf. Ofta samarbetar hon i sina pjäser med kompositören Gunnar Edander, som i sin tur äger en förunderlig förmåga att avlyssna och överföra de avbildades speciella tonfall till musik. Mest uppmärksammade är de melodier han skapat till kvinnorörelsens framväxt. Så hör melodierna från pjäsen Jösses flickor till den svenska musikskatten.

   Konstmusikal kallar de sitt senaste verk tillsammans, föreställningen Anna och Berta, som handlar om konstnärerna Anna Nordlander och Berta Hansson. Bägge hade sitt ursprung i Västerbotten och det är också Västerbottensteatern som står bakom gästspelet hos Boulevardteatern i Stockholm. Sedan premiären i på hemmascenen har pjäsen turnerat runt i Norrland. Efter Stockholm borde övriga landet stå på tur.

Kvinnokampen är ett självklart inslag i Västerbottensteaterns föreställning med Bodil Carr Granlid, Pia-Karin Helsing och Margaretha Niss. Foto: Patrick Degerman  

   Anna Nordlander, med eget museum för samtidskonst och genusfrågor i Skellefteå, var prostdotter och hörde till de första kvinnliga eleverna vid Konstakademien. Hon studerade sedan i Bryssel och Paris och målade porträtt och landskap. Men även samiska och historiska motiv innan hon dog i tbc 1879. Berta Hansson med födelseår 1910 tillhörde en yngre generation. Hon började sin yrkesbana som lärarinna. Teckningarna i kol och blyerts med barn hörde till de oftast förekommande motiven. Så småningom blev hon konstnär på heltid, flyttade till huvudstaden och utvidgade sina tekniker med både skulpturer och arbeten i textil.

   När de båda konstnärerna från två tidsåldrar nu möts på scenen, står de uppförsbackar och motvindar de möttes av just som kvinnor i förgrunden. På ett mera allmänt plan frågorna om konsten som personlig utvecklingsfaktor, som koncentrat av det som är väsentligast i livet och som uttrycksmedel för sådant som inte går att säga på något annat sätt. ”Måla hur det känns” löd Berta Hanssons mammas tidiga uppmaning till dottern. Det skulle även ha kunnat gälla Anna Nordlanders färgkonst. 

   Porträtten i pjäsen ger en del utrymme åt sådana tankar kring skapandet och den konstnärliga ingivelsen. Därutöver inblickar i en vardag, vilken i Berta Hanssons fall innebar en ständig kamp mellan yrkesliv och ett kreativt uttrycksbehov, som länge fick nöja sig med den tid som blev över. Sångtexterna markerar trösklar som bägge hade att ta sig över men även milstolpar under livets gång. För materialet utöver konsten har Berta Hansson haft mest att erbjuda. Hon var en inte oäven ordbrukare med flera böcker i sitt cv. Därutöver ingår flera dikter av Edith Södergran.

   Även om det är 70 år mellan de bägge, har Agneta Elers Jarleman med säkert spårsinne hittat åtskilligt som motiverar att de får mötas i det här stycket berättarteater. Anders Wiréns scenografi är enkel med några få detaljer, som markerar bakgrunden i det nordliga landskapet med allt från en ripa och en räv till en snötäckt gran. Därutöver projiceras under handlingens gång många av konstnärernas bilder. Det kommer inte minst Anna Nordlander till del, som inte är lika spridd i det allmänna medvetandet som kollegans barnporträtt. Och musikern Pia-Karin Helsing ger med synt och cello Gunnar Edanders musik och dess tilltalande melodislingor just den sammanhållande roll som de brukar ha i de här upphovsmännens pjäser.

   Bodil Carr Granlid gör Anna Nordlander och Margaretha Niss Berta Hansson i ett samspel med tyngdpunkten förlagd till skådespelets konstnärstema. De får ungefär lika stort utrymme. Det betyder att det är bilderna, deras förhistoria, tillkomst och plats i respektive biografi som dominerar uppsättningen. I Anna Nordlanders fall med utblickar både till könsfördomarnas konstakademi på 1800-talet och till Paris, kulturens huvudstad både då och senare. Berta Hanssons livsöde får sin speciella accent av livsvalen mellan barnen och konsten och mellan konsten och kärleken. Även Hanssons vistelse i Sydafrika och kontakt med barnen där, har en självklar plats i helheten.

   Av de bägge skådespelarna formar Mararetha Niss med kroppsspråket och de yttre uttrycken mycket framgångsrikt en Berta Hansson, som man gärna tänker sig bara genom sitt sätt att vara stod på god fot med och vann sina unga modellers förtroende. Bodil Carr Granlids Anna Nordlander förlägger med emellanåt gripande inlevelse sin kamp för rätten till de konstnärliga uttrycken till ett mera dubbelbottnat plan, där minspelen och mimiken är minst lika viktiga som de yttre utspelen. Med små men exakta medel av det slaget har Agneta Elers Jarleman i sin uppgift som föreställningens regissör lyckats tillföra ytterligare dimensioner till en pjäs, som i sitt innehåll rymmer ett register med lika starka känslor, som ingår i de bilder som är dess utgångspunkt.

   På samma gång förmedlar den åtskilligt om den kompromisslösa livslust, självkänsla och styrka som drev de här bägge konstnärerna. Och har därutöver en hel del att säga om det pris de som kvinnor fick betala, för att bana väg för alla som tagit vid efteråt.

Bo-Ingvar Kollberg

    

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.