Cora pren

03 maj 2013

Överdådig farskarusell på högvarv

Av: Yvonne Ihmels

Hela det lätta teaterregistret kommer till användning i Stockholms stadsteaters uppsättning av Woody Allens pjäs En midsommarnatta sexkomedi. Det skämtas och skojas oavbrutet och sägs knappast ett enda allvarligt ord i denna överdådiga farskarusell, skriver Bo-Ingvar Kollberg. Pia Johansson och Dan Ekborg i En midsommarnatts sexkomedi på Stockholms stadsteater. Foto: Petra Hellberg Scenkonst Stockholms stadsteater, […]

Hela det lätta teaterregistret kommer till användning i Stockholms stadsteaters uppsättning av Woody Allens pjäs En midsommarnatta sexkomedi. Det skämtas och skojas oavbrutet och sägs knappast ett enda allvarligt ord i denna överdådiga farskarusell, skriver Bo-Ingvar Kollberg.

image

Pia Johansson och Dan Ekborg i En midsommarnatts sexkomedi på Stockholms stadsteater. Foto: Petra Hellberg

Scenkonst

Stockholms stadsteater, Klarascenen: En midsommarnatts sexkomedi av Woody Allen i scenbearbetning av Jürgen Fischer. Översättning: Magnus Lindman. Regi: Stina Ancker, scenografi och kostym: Marika Feinsilber, ljus: Patrik Bogårdh, ljud: Michael Breschi och Håkan Åslund, mask: Maria Lindstedt. I rollerna: Dan Ekborg, Kajsa Ernst, Philip Zandén, Hanna Alström, Niklas Falk och Pia Johansson.

Det var kutter och smek under lummiga grenar, skrev Gustaf Fröding i sin numera till ett örhänge förvandlade dikt Det var dans bort i vägen. Man får den i tankarna i Stockholms stadsteaters uppsättning av Woody Allens En midsommarnatts sexkomedi, pjäsen som bygger på filmen. Alldeles som i dikten befinner sig här allt som går att flytta på i rörelse. Stina Ancker låter i sin regi ett underhållande och lättsamt anslag styra förloppet. Det har smittat av sig på skådespelarnas förhållande både till sig själva och till varandra. Lekfullheten drabbar också teaterns vanligaste konventioner. Den omfattar dessutom Marika Feinsilbers scenografi, som mest liknar gamla tiders målade kulisser, med endimensionella buskar och träd. Bra gömställen när så behövs.

   Till pjäsens bakgrund hör givetvis Shakespeare men även Ingmar Bergman. Som farskarusell hämtar den dock det mesta av sin energi från en sentida familjedramatiks sfär. Möjligen har tjuvnypen från den lärda världen och bildningsidealens tid tappat en del av sin udd. Sedan tillkomsten i början på 1980-talet är vetenskaplig förnuftstro och empiri kanske inte det mest omhuldade. Men omoralen, i synnerhet den sexuella, är ett slitstarkt tema. Exempel därifrån finns det gott om i den här föreställningen.

   Liksom av färgstarka rollgestalter. Det skämtas och skojas oavbrutet och sägs knappast ett enda allvarligt ord. Ändå handlar pjäsen om så seriösa ting som åtrå, lust, sorg och ilska. Woody Allen, och därmed personerna, vet det mesta om understatements, ironi, vita lögner, uppehållande strategier, dubbla budskap och över lag alla de turer som ingår i mänskligt umgänge. I synnerhet när känslorna styr. Att rollerna därmed blir varandras rivaler, emellanåt hemfaller åt såväl kontrollbehov som reser ägandeanspråk eller trampar ner i föga framgångsrik svartsjuka, hör till dagordningen. Så är de också inbegripna i en oavlåtlig kurragömmalek, lika mycket med känslorna, egna och de andras, som med varandra.

   Med tanke på det något avgränsade ämnet påminner skådespelarna i den här föreställningen i allt väsentligt om marskatter. Även om passionerna i omlopp antar något mera förfinade turer. Där de verbala listigheterna bestämmer förloppet och inte klor eller den fysiska råstyrkan. Men egentligen kanske skillnaden inte är så stor, när målet är detsamma. Av de tre paren som tillbringar ett veckoslut på landet, är ägarna av sommarhuset, Andrew och Adrien det på ytan kanske stabilaste. I varje fall är de utrustade med överjag av det gammaldags slaget och har både skuldkänslor och samveten att övervinna, innan de kan förmå sig till att hoppa över skaklarna. 

   Om det är av det skälet som Dan Ekborgs Andrew träffar alldeles rätt i sin finurliga melankoli, må vara osagt. Men nog är han stämningsledare alltid, för en föreställning som rymmer de flesta tonlägen över det lätta registret. Med sin Ikaros ger han dessutom en renässans åt vad som förr kallades sublimering. Kajsa Ernst som den något mera rekorderliga Adrien är i så fall betydligt lättare att förstå sig på för en publik, som vill ha någon att identifiera sig med under skeendets gång. I stället får Philip Zandéns Maxwell fylla de önskningar som för de flesta inte kan bli annat än drömmar. Medan Hanna Alström i rollen som den unga sjuksköterskan Dulcy kanske kan ge de unga åskådarna någonting att tänka på. Och Niklas Falks Leopold är möjligen på motsatt sätt ett varnande exempel på vad som händer när en välanpassad yttre fasad krakelerar. 

 Marskatterna i föreställningen, fr v Hanna Alström, Pia Johansson, Philip Zandén, Niklas Falk och Dan Ekborg. Foto: Petra Hellberg

 Pia Johanssons Ariel illustrerar den klassiska konflikten med åsnan mellan två, eller som här tre, hötappar. Samtidigt är hon, om någon, den dramatiska motorn som ser till att gemytet och skämtlynnet går för högvarv. Pia Johansson är i den här föreställningen precis så bra som bara hon kan vara.

Bo-Ingvar Kollberg

 

 

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.