Cora pren

01 maj 2013

Müllers Hamlet skickar stötar genom publiken

Av: Yvonne Ihmels

Uppsättningen av Heiner Müllers drama Hamletmaskinen på Stockholms stadsteater rör sig över avgrunder och skickar stötar genom publiken. Det har blivit en föreställning, där skådespelarna bemästrar de starka krafter som är i omlopp med skickligast möjliga handlag och precision, skriver Bo-Ingvar Kollberg. Rolf Skoglund gör Hamlet och Ann Petrén Ofelia i Stockholms stadsteaters uppsättning av […]

Uppsättningen av Heiner Müllers drama Hamletmaskinen på Stockholms stadsteater rör sig över avgrunder och skickar stötar genom publiken. Det har blivit en föreställning, där skådespelarna bemästrar de starka krafter som är i omlopp med skickligast möjliga handlag och precision, skriver Bo-Ingvar Kollberg.

Rolf Skoglund gör Hamlet och Ann Petrén Ofelia i Stockholms stadsteaters uppsättning av Hamletmaskinen. Foto: Petra Hellberg

Scenkonst

Stockholms stadsteater, Bryggan: Hamletmaskinen av Heiner Müller. Översättning: Lars Bjurman. Regi och videoinslag: Nina Holst, scenografi och kostym: Elin Hallberg, ljus: Tobias Hagström-Ståhl, Sutoda, ljud: Appel. Foto: Sebastian Kihlstrand och Simon Carlgren, Appel, videoredigering: Sebastian Kihlstrand, videoprogrammering: Gustaf Gagge, Sutoda, filmresearch: Jonas Goldman, mask: Ulrika Ritter, koreografi: Tove Sahlin. I rollerna: Rolf Skoglund, Ann Petrén och Lasse Petterson.

När Stockholms stadsteater nu ger Hamletmaskinen är det inte svårt att se hur förlagan ligger som ett raster över scenen. Tiden är ur led, förvirring, vilsenhet, äckel och plåga fyller utrymmet. Rösterna som talar har så gott som helt förlorat orienteringen. Heiner Müllers uppgörelse från 1977 handlar om tillståndet i Tyska Demokratiska Republiken. Men pjäsen omfattar också Europas 1900-talshistoria och de våldsideologier som har gjort människan till monster och världen till ett slakthus. Hamlet är fylld av uppgivenhet, misantropi och leda vid allt och alla och vill inte vara med längre. Rollen han förväntas spela, är för svår och tung. Bara en maskin, utan känslor, förmår gestalta vidrigheterna.

  Hamletmaskinen är en pjäs om den intellektuella elitens situation och ansvar i ett totalitärt samhälle. Och för DDR:s vidkommande, där realsocialismen var ledstjärnan, en diskussion om individen contra kollektivet. Medan det socialistiska experimentet pågick, drabbades Heiner Müller av publicerings- och uppförandeförbud. Hans situation blev inte lättare av att teatrarna i Väst gärna lyfte fram dramatiken. Viss upprättelse fick Müller på 1980-talet. Efter Tysklands återförening var han verksam vid Berliner Ensemble och en ofta hörd röst i kultur- och samhällsdebatten.

  Pjäsen har sin utgångspunkt i ett Shakespeareprojekt, som sysselsatte Müller vid tillkomsttiden. Ofelia är med. Och vålnaden i olika utföranden. Fokus ligger på Hamletgestalten och dennes sargade själ, sysselsatt med besvärjelser, och vad som kan kallas djävulsutdrivning. I de rester som finns kvar av drömmen om ett bättre samhälle. Redan i inledningsscenen packar han ihop sina tillhörigheter för att ge sig av. Från det felslagna försöket.

Lasse Petterson i björnkostym och Rolf Skoglund i ett av föreställningens laddade möten. Foto: Petra Hellberg 

Lossryckta citat och fragment från både Shakespelare och världslitteraturen i övrigt blandas med fria associationer. Ofta utan styrsel eller riktning. Allt placerat i fem scener utan inbördes sammanhang. Världens ruttenhet och den enskildes vanmakt bidrar till katastrofstämningen och ger en omisskännlig liklukt åt det här dramat. Där orden och språket är tömda på det mesta av mening och kommunikativt innehåll. Och det som återstår, handlar om olika försök att artikulera alltför starka känslor.

   Spelrummet för dessa genomslag av våld, övervåld och barbari rymmer i Elin Hallbergs scenografi nästan flera tv-skärmar än den mest välfyllda utställningsyta i ett elektronikvaruhus. Det möjliggör dessutom ett samspel mellan skådespelarna och händelser som utspelats efter det att dramat skrevs. Berömda sorgeprocessioner, händelserna på Himmelska fridens torg och Irakkriget är några av regissören Nina Holsts tillägg. Hon vidgar också diskussionen till att omfatta dagens underhållningsindustri och tv-mediet som politisk påtryckningsmedel.

  Olika citat från filmens värld är annat som heller inte förekommer hos Heiner Müller. Av lätt insedda skäl lika lite hänvisningarna på video till Stadsteaterns aktuella repertoar. Dessutom får den här iscensättningen sin speciella ton genom de distanseringseffekter som kommer till användning. Och som späder ut svärtan och allvaret med både galghumor och ironi. Närheten är påtaglig till den konstform som brukar kallas performance.

   Lasse Petterson i den dubbla uppgiften som vålnad och scenarbetare är ett verkningsfullt stilbrott, som ligger nära pjäsens åtskillnad mellan Hamlet och den skådespelare som utför rollen. Det är en av flera reverenser i dramat till Müllers läromästare Bertolt Brecht. Rolf Skoglunds Hamlet går sina egna vägar genom uppsättningen. Den filur han emellanåt förvandlas till, är kanske inte någonting man väntar sig av en roll i ett sammanhang så fyllt av grymhet och misantropi som här. Men onekligen är det ett smart sätt att beröva pjäsen en smula av gadden hos allt vad den rymmer av fantasmagorier. För att i stället ta fasta på Müllers ambition att diskutera totalitära staters anatomi.

   Då är Ann Petréns Ofelia betydligt mera öppet målsökande i vad som kan tolkas som en feministisk läsning av dramat. Med tyngdpunkten förlagd till den missbrukade kvinnans öde. I regissörens sätt att närma sig hennes protest och motstånd är varje ”Ofeliamaskin” överflödig. Ofelias revolt på slutet är ord och inga visor, när hon utbringar sitt leve för hatet, föraktet, upproret och döden. Riktigt lika långt når knappast Hamlet i sin desorientering och hemlöshet, när han låter yxan vina över ett tangentbord. I grundtexten är det i stället Marx, Lenin och Mao som får sina skallar kluvna. 

   Dessförinnan följer man, oavlåtligt fängslad, skådespelarnas konstfulla balansgång utan att trampa fel över alla mänskliga avgrunder, som Müller fyllt sin pjästext med. När regissören Nina Holst vid några tillfällen använder dem och skickar stötar genom publiken är det svårt att blunda för vilka krafter som är i omlopp. De som aktörerna i den här uppsättningen bemästrar med skickligast möjliga handlag och precision. 

Bo-Ingvar Kollberg

 

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.