Cora pren

28 apr 2013

Tryckstark familjepjäs mitt i samhällsdebatten

Av: Yvonne Ihmels

Dramatens mångskiktade uppsättning av Jon Robin Baitz pjäs other Desert Cities – Andra ökenstäder bör ha alla utsikter att ge samhälls- och kulturdebatten nytt bränsle och föra den ett bra stycke framåt, skriver Bo-Ingvar Kollberg.     Ingela Olssons förmåga att kombinera närvarande och förfluten tid är mästerlig. Foto: Roger Stenberg Scenkonst Dramaten, Stora scenen: […]

Dramatens mångskiktade uppsättning av Jon Robin Baitz pjäs other Desert Cities – Andra ökenstäder bör ha alla utsikter att ge samhälls- och kulturdebatten nytt bränsle och föra den ett bra stycke framåt, skriver Bo-Ingvar Kollberg.

image   

Ingela Olssons förmåga att kombinera närvarande och förfluten tid är mästerlig. Foto: Roger Stenberg

Scenkonst

Dramaten, Stora scenen: Other Desert Cities – Andra ökenstäder av Jon Robin Baitz. Översättning: Lolo Amble. Regi: Stefan Larsson, scenografi och ljus: Jens Sethzman, kostym: Nina Sandström, peruk och mask. Eva Maria Holm, ljud: Jakob Wilhelmson, dramaturg: Sven Hugo Persson. I rollerna: Ingela Olsson, Marie Göranzon, Hans Klinga, Gunilla Nyroos och Reuben Sallmander.

Förra veckan en kärleksfullt utformad Främmande språk på Lilla scenen. Nu den amerikanske dramatikern Jon Robin Baitz Other Desert Cities – Andra ökenstäder på Stora. Dramaten slår ett slag för inlevelse, empati och försoning denna vår. Medan förenklingar och slagord dominerar dagsdebatten söker sig teatern vid Nybroplan till det eftertänksamma och finstilta.  

  Andra ökenstäder är ett familjedrama i O’Neills och Artur Millers efterföljd. Där leder också ett spår till uppsättningen av Tracy Letts uppgörelsepjäs En familj, för ett par år sedan. Även den här gången är rollgestalternas jagförsvar i gungning. Det är julhelg och familjen Wyeth har samlats i den avlägset belägna högreståndsvillan i Kalifornien. I Jens Sethzmans luftiga scenografi en interiör med stora glasfönster, tunna ribbor och stålmöbler. Mamma och pappa är där, sonen Trip och dottern Brooke. Också mostern, den lätt bedagade Silda, som är konvalescent efter en behandlingsjour på en alkoholklinik.

image

   Reuben Sallmander som brodern Trip tillsammans med Ingela Olssons Brooke i föreställningen på Dramaten. Foto: Roger Stenberg

   Innan facit så småningom presenteras, har mekanismerna för bortträngning gått på högvarv. Samtidigt intar teatermetaforerna en framträdande plats. Redan från början görs klart att det här med att spela, att göra roller eller att leva sitt liv på låtsas inte är någon enkel fråga.  Inte heller sådant som har med förställning eller livslögner att göra. Där finns nyanser och komplikationer bland alla själsdjup och avgrunder. Och försöken att utse syndabockar eller att avgöra vem som bär den tyngsta skulden, visar sig efter hand innehålla fallgropar av oanat slag. Regissören Stefan Larsson ser till att publiken dras vid näsan mer än en gång. Om någon trodde att invand trygghet är detsamma som säkerhet, är det dags att tänka om.

   Det finns åtskilligt av sådana blindgångare i en föreställning, som visserligen har sin handling förlagd till de senaste decenniernas USA men som berör samtidsfenomen med överensstämmelser även hos oss. Terrorskräcken är ett av dem, de alternativa livsstilarna med politisk radikalism, aktivism, droger och en hel del nihilism i världsåskådningen andra. Civilisationskritiken drabbar i första hand dramatikerns hemland. Med polariseringen och den ökande klyftan mellan republikaner och demokrater. Vi har kanske inga motsvarande opinionsläger. Men extrema ståndpunkter är för den skull inte någon okänd företeelse för en svensk publik. Om däremot tvånget för familjen att upprätthålla en sprickfri fasad utåt är lika starkt, kan förstås diskuteras. Lars Noréns dramatik har effektivt punkterat alla sådana myter. I det borgerliga familjeidealet ställe har frågor om könsroller och genusperspektiv tagit över initiativet.

   Det är de inre fronterna, belägna mellan och inuti rollgestalterna själva, som ger Stefan Larssons uppsättning dess särmärke. Här finns generationskonflikten mellan gamla och nya värden. Och inte minst det tema om frigörelse, oberoende och tvånget att lossa bindningarna från barndomen, som tvingar åtskilligt av allt obearbetat i det förflutna att komma upp i ljuset.

Mostern Sildas livsöde blir på så sätt ett drama för sig och ett slags kommentar till det övriga förloppet. Hennes alkoholism framstår som ett utsnitt ur den släktförbannelse som vilat över familjens skeva och vinda umgängesmönster sedan länge. Orkesterledare för de dysfunktionella sätten att umgås är mamman, vars självrättfärdighet är en förutsättning för att det korthus samtliga lever i inte skall falla ihop. Den som plågas mest under det rådande förtrycket är dottern. Utflyttad sedan länge till New York och östkusten är det distans hon söker. För att göra det hon varit med om, sin barndom och uppväxt, begripligt. 

   Hennes syfte med att skriva en bok om det som hänt, har inte så lite en självterapeutisk innebörd. Nu är boken färdig och hon har den med sig på en usb-sticka för att låta föräldrarna läsa manus, innan förlaget tar hand om resten.  Manusets sprängkraft är uppenbar. Också innan föräldrarna fått var sin kopia. Sedan de läst återstår inget undanstoppat och inga hemligheter längre. Här finns dramatik med sprängkraft värre än hos de bomber som terrorister brukar omge sig med. Jon Robin Baitz blick för det verkningsfulla kunde inte vara större än i denna pjäs om en familj placerad vid en avgrund. Hur det går skall inte avslöjas här, publikens okunskap om utgången är en del av intrigen.

   I skeendet finns också inlagda diskussioner vilken vikt som skall läggas vid att syskon med en och samma familjebakgrund har olika versioner att komma med, när de berättar om sina uppväxtförhållanden. Den som har den framträdande rollen i dessa resonemang är sonen, tv-producenten Trip, som hittat sina egna överlevnadsstrategier. Inte heller föräldraskapets villkor lämnas utanför. Ytterligare ett sidospår handlar om de svagas plats, lika mycket i familjen som i samhället i stort. Men det allt övergripande motivet är de absoluta kraven och anspråken på enkla, entydiga och invändningsfria svar, när frågorna ställs som har med livet över huvud taget att göra. Den uppfattning Ron Robin Baitz här ansluter sig till är, att något sådant inte är möjligt. Inte när det gäller elementärplanet och hur en människa skall klara av att leva. Inte heller i de riktigt stora sammanhangen som t ex har med samhälle och demokrati att göra. Kompromisser och ungefärliga svar är vad som står till buds. I förlängningen återfinns, om man så vill, allt från dagens debatt om tolerans och solidaritet till spörsmål om våldet som påtryckningsmedel och om vad som bör ingå i en gemensam värdegrund.

   Det är framför allt pappan i föreställningen, Lyman Wyeth som anförtrotts Hans Klinga, som blir dramatikerns egen talesman i det här avseendet. Klingas återhållsamma framtoning ger uppgiften att vara förnuftets röst tyngd en särskild skärpa, och den balanseras skickligt mot de övrigas betydligt mera utrymmeskrävande åthävor. Reuben Sallmander som sonen Trip blir för sin del det kanske bästa exemplet på någon, som inrättat sig efter pjäsens framtidsideal. Som systern Silda, präglad av en genomskådande position, intar Gunilla Nyroos en betydligt mera cynisk hållning. Hon blir därmed ett välbehövligt, drivet utfört korrektiv på tvärs mot det alltför lättköpta i pjäsens budskap. 

   Marie Göranzons stormamma kommer karikatyren nära av en i allt moraliserande dam på högerkanten. Utan hejd strör hon omkring sig förakt, hån, projektioner och diagnoser på de andra. I vassa repliker som väcker en hel del munterhet. Där finns en grandios tryckstyrka, utan vilken ingenting annat i uppsättningen skulle fungera så välsmort som det nu gör. Likaså förutsätter pjäsens teatermetafor en Marie Göranzon i högform och det är bara att tacka och ta emot. Därav framgår också att mamman inte är någon lätt motståndare för familjens dotter Brooke. Ingela Olsson genomför sin roll med en flämtande puls i nära kontakt med den depressiva period hon just genomgått. Ingela Olssons förmåga att kombinera det förflutna med familjens umgängesmönster och de insikter hon vunnit när hon skrivit sin bok är mästerlig. Och porträttet i pjäsens avslutning, där hennes Brooke hittar en livsform som ger plats åt såväl såren som skörheten ger ytterligare en tänkvärd dimension. Till en föreställning med större hemortsrätt än det mesta i kultur- och samhällslivet i vårt närvarande nu. 

Bo-Ingvar Kollberg

   

   

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.