Cora pren

21 apr 2013

Med empatin som ledstjärna

Av: Yvonne Ihmels

Det är en kärleksfull och innerlig uppsättning Gösta Ekman och hans aktörer åstadkommit på Dramaten av Simon Grays pjäs Främmande språk, skriver Bo-Ingvar Kollberg. Humorn är varm och godhjärtad och väl tillvaratagen av en ensemble, som visar hur scenkonst ser ut när bara det bästa är gott nog. Per Svensson och Henrik Dorsin i Dramatens […]

Det är en kärleksfull och innerlig uppsättning Gösta Ekman och hans aktörer åstadkommit på Dramaten av Simon Grays pjäs Främmande språk, skriver Bo-Ingvar Kollberg. Humorn är varm och godhjärtad och väl tillvaratagen av en ensemble, som visar hur scenkonst ser ut när bara det bästa är gott nog.

image

Per Svensson och Henrik Dorsin i Dramatens uppsättning av Främmande språk. Foto: Sören Vilks

Scenkonst

Dramaten, Lilla scenen: Främmande språk av Simon Gray. Översättning: Lolo Amble. Regi: Gösta Ekman, scenografi: Jan Lundberg, kostym: Kajsa Larsson, ljus: Torkel Blomkvist, dramaturg: Magnus Florin. I rollerna: Per Svensson, Nina Fex, Andreas Rothlin Svensson, Per Mattsson, Henrik Dorsin, Jan Waldekranz och Kristina Törnqvist.

Mycket går att säga om dagens skola. Men att där skulle finnas så värst mycket utrymme för kufar och original är knappast troligt. De som utmärker sig sitter snarare i bänkarna. Eller är på språng någonstans i klassrummet, iförda mössa och jacka.

   Riktigt så går det inte till i den språkskola, eller i det kollegierum, som figurerar i den brittiske dramatikern Simon Grays pjäs Främmande språk. Här befolkas lärarrummet enbart av dem som har till yrke att undervisa. Eleverna syns inte till men hörs ibland på avstånd. Någon gång blir de föremål för improviserade elevvårdskonferenser. Osynlig är också den administrativa chefen för denna på privat basis drivna utbildningsanstalt. Desto mera märks lärarna och deras rektor.

   Simon Gray har med den här pjäsen knappast skrivit en skolsatir. Snarare är den uppsättning som i regi av Gösta Ekman nu visas på Dramaten ett ömsint arbetsplatsreportage. Och det är betydligt mera de anställdas inbördes relationer och deras privatliv än deras pedagogiska uppgifter som skildras. Med en humor som är varm och godhjärtad. En komedi på lätta fötter kan man kanske kalla denna föreställning som med mjuka medel och en stor portion medkänsla både griper och berör. Det varsamma anslaget utesluter varken mörka stråk eller själsliga bråddjup.

image

Kristina Törnqvist som Melanie och Henrik Dorsins Derek i kollegierummet i Främmande språk. Foto: Sören Vilks   

Det mest tilltalande är Gösta Ekmans förmåga att hålla rågången klar mellan karikatyrer och av livet tilltufsade, levande människor. Ingen av de här rollerna skiljer sig särskilt mycket från de vardagsgestalter vi har runt omkring oss. Fastän de lever under tämligen begränsade villkor äger de ändå, var och en, personlighetsdrag och egenskaper som ger dem egna konturer och en betydelse, som gör väl värda att lära känna. Som vi alla, kunde man tillägga. Vad pjäsen förmedlar är därför inte minst en lektion i människokunskap och en sensmoral av den milda sorten. Med ett innehåll som går på tvärs mot rådande utveckling i samhället, där empatin annars sitter trångt.

   Pjäsen utspelas i Cambridge under några år på 1960-talet med skolans kollegierum som utsiktspunkt. Brittiskt så det förslår i Jan Lundbergs scenografi. De sex lärarna och deras rektor strålar samman på raster, under håltimmar och efter skoldagens slut. Vad som avhandlas är alldagliga teman, mest om sådant som äger rum på fritiden. Skådespelarna gör närbilder av sina roller. Efter hand framträder en rad människoöden bakom maskerna och avtäcker historier fulla av liv. Att det är lärare som är i farten, som är vana att uttrycka sig, är i stort sett det enda som skiljer utsnittet ur detta kollektiv från att vara vilken arbetsplats som helst. Varje roll bär på hemligheter som avslöjas allt eftersom. Mycket handlar om familjer, barn och relationer utanför skolan. Det är en både komisk och tragisk värld som kommer till synes.

   Där finns Anita med en man vars liv är en räcka otroheter. Melanie, som vårdar sin sjuka mor, Henry, som släppt alla ambitioner för egen del och lagt över dem på barnen. Eller Mark, författare in spe, som blivit övergiven av hustrun och sonen. Den nyanställde Derek, vars fumligheter försätter honom i den ena pinsamma situationen efter den andra. Vidare St John Quartermaine, vars ständiga närvaro i kollegierummet nästan gör honom till en del av scenografin. Så rektorn, Eddie, om sig och kring sig om sina lärare, lever han i sina språkbubblor. Alla har de sår, stora eller små, och skröpligheter som det gäller att bemästra. Allt som händer är avlyssnat med största precision. 

   Gösta Ekman har skapat en palett av Simon Grays drama, där skådespelarna med bredast möjliga register griper sig an livets glädjeämnen och fataliteter i en väl avvägd blandning. Det viktigaste verkningsmedlet är långt driven inlevelse. Även om aktörerna visat framfötterna i olika andra sammanhang, ger föreställningen en ny påminnelse om vilka högklassiga skådespelare teatern har i sina led. Så här ser scenkonst ut när bara det allra bästa är gott nog.

   Det gäller allt från Nina Fex och hennes Anita, vars olycka när hon utplånar sig själv till förmån för en drummel till karl, som ger all energi som tänkas kan åt ett tillkämpat yttre vilket när som helst kan gå i kras. Till Jan Waldekranz Henry, även han med ett självutplånande liv och där den egna familjen fått ersätta egna känslor och behov. Hos Andreas Rothlin Svenssons Mark, som hellre vill vara författare än lärare, tar sig dubbellivet uttryck i en närvaro på scenen, som lika mycket är en fråga om frånvaro. Med Kristina Törnqvists Melanie är det en livsbesvikelse snarare än bitterhet över det egna ödet som styr förloppet. Hennes små anspråk handlar inte så lite om självförakt och i de utbrott hon har, är det nästan omöjligt att skilja vad som är sorg från det som är glädje.

    Med Henrik Dorsins inträde på scenen som timläraren Derek tar regissören hjälp av den dialekt som kallas slapstick för att göra närvaron så uttrycksfull som möjligt. Men i övrigt är Ekman återhållsam med sådana åthävor. De behövs inte heller, texten är tillräckligt laddad ändå. Inte minst när Derek gör ett utfall mot en kollega, driven av förtvivlan och desperation över livets orättvisor. Per Mattssons rektor Eddie blir alltmer en krumelur som tiden går. Genom sitt minspel och sin kroppshållning framstår han som föreställningens rolighetsminister utan att veta om det. 

   Så Per Svensson, slutligen, som St John Quartermaine, pjäsens givna mittpunkt. Det finns kring honom en isande ensamhet, nödtorftigt dold bakom ett kravlöst tillmötesgående inför alla. För det mesta blir han bara utnyttjad i en roll som förenar tillkämpad livslögn med oskuldsfullt självbedrägeri. Det finns mycket av naivitet och godtrogenhet i hans försök att vara alla till lags, och det är något som inte ens fungerar i ett kollegierum bland vänner. I hans dämpade spel ryms på så sätt ett helt förfelat livs tragedi. Det är mycket skickligt genomfört med rollens facit placerat i uppsättningens slutackord. Knappast kan Simon Grays pjäs få en mera kärleksfull och innerlig tolkning än den som Gösta Ekman och hans intagande ensemble visar på Dramatens Lilla scen.

Bo-Ingvar Kollberg

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.