Cora pren

14 apr 2013

En teaterns charmfulla pyttipanna

Av: Yvonne Ihmels

Lars Göran Perssons pjäs Flickan från fiskfärsfabriken på Stockholms stadsteater är ett överdådigt språkfyrverkeri, som innehåller det mesta som kan förekomma inom scenkonsten. En riktig gourmetupplevelse väntar för teaterhabituéerna, skriver Bo-Ingvar Kollberg. Lars Göran Persson, Kajsa Reingardt, Ulf Eklund, Ann-Sofie Rase. Ulf Eklund och Lena B Eriksson i Flickan från fiskfärsfabriken. Foto: Carl Thorborg Scenkonst […]

Lars Göran Perssons pjäs Flickan från fiskfärsfabriken på Stockholms stadsteater är ett överdådigt språkfyrverkeri, som innehåller det mesta som kan förekomma inom scenkonsten. En riktig gourmetupplevelse väntar för teaterhabituéerna, skriver Bo-Ingvar Kollberg.

Lars Göran Persson, Kajsa Reingardt, Ulf Eklund, Ann-Sofie Rase. Ulf Eklund och Lena B Eriksson i Flickan från fiskfärsfabriken. Foto: Carl Thorborg

Scenkonst

Stockholms stadsteater, Lilla scenen: Flickan från fiskfärsfabriken av Lars Göran Persson. Regi: Lars Göran Persson, dramaturg: Mia Winge, scenografi: Richard Andersson, kostym: Gudrun Rösnes, ljus: Tuve, musik och kapellmästare: Daniel Bingert, ljud: Magnus Ericsson och Lisa Norman, mask: Johanna Ruben, koreograf: Roine Söderlundh. I rollerna: Lena B Eriksson, Ulf Eklund. Kajsa Reingardt, Ann-Sofie Rase, Lars Göran Persson, Mats Qviström, Leif Andrée och Jacob Eklund. Musiker: Daniel Bingert, Mattias Torell, Thomas Stenlund och Hans Sjölander.

Det märks i Lars Göran Perssons nya föreställning Flickan från fiskfärsfabriken på Stockholms stadsteater att han är lika hemmastadd på scenen som framför ordbehandlaren eller på regipulten. Han vet vilken rikedom i uttrycken skickliga skådespelare är mäktiga i kraft av sitt konstnärskap, han är väl förtrogen med hur ett scenrum kan användas fullt ut. Och han har en osedvanlig kännedom om vilket instrument en skådespelare förfogar över med ordet i sin makt. Där liknar han andra teatermakare med samma förutsättningar, Magnus Nilsson, Staffan Göthe och Mattias Andersson, för att nämna några, som också de gör scenkonst utifrån själva kärnan av verksamheten.

   Lars Göran Perssons väg till teaterkonsten i hela dess vidd gick via en serie nattliga Garageföresällningar, som innehöll en mixtur av de flesta i underhållningsindustrin och hos den skapande teatern förekommande dialekter och stilgrepp. Det var även i den traditionen pjäsen Pizzeria Gasolino uppfördes 2002. Där fanns många inlån från filmen men även snart sagt från alla andra håll, från show, revy, studentspex, commedia dell’arte och operaparodi. Och därutöver anknöt framförandet till traditionella spelspelstilar och uttrycksmönster från dramats långa historia. En konstnär med sådana känslor för vad han gör, med väl rotade kunskaper och en närmast programmatisk vidsyn kan göra lite som han tycker. Lars Göran Persson är heller inte någon teatersjäl, som man tar där man sätter honom. Sannolikt gör han det inte ens själv. Det är heller inte alla gånger lätt att följa hans tankars djärva krumsprång. Ofta blir resultatet så där lagom galet, att man inte kan annat än falla till föga och imponeras av att scenerierna inte imploderar, utan alltsammans någonstans hör ihop. 

Lars Göran Persson och Lena B Eriksson i den med sprudlande humör framförda Flickan från fiskfärsfabriken på Stockholms stadsteater. Foto: Carl Thorborg

  Flickan från fiskfärsfabriken är en utlöpare i samma scenspråk. Den tar spjärn mot det mesta i den mänskliga tillvaron. Och lite därtill. Här finns en respektlöshet som förenar balansgång på slak lina i handlingen med åtskilliga saltomortaler i uttrycken. Åskådaren har all anledning att känna sig vimmelkantig. Trots att det mesta i Richard Anderssons scenografi är väggfast. Utom gatlyktan som är mobil. Det är ett medvetet grepp, men Persson lämnar inte sin publik i sticket. Han sammanfattar, reder ut och förklarar. Sannolikt förstår åtminstone några vad han menar. Även om han själv lämnar en tydlig reservation på den punkten, att han inte vet det själv alla gånger. Men uppbromsningssträckan med sina utredande inskott är väl tillvaratagen. Ett drömspel kallar Lars Göran Persson sitt skådespel. Där är han i sin fulla rätt. I den surrealistiska traditionen, kunde man tillägga.

   Den yttre handlingen i pjäsen berättar om en syster som kommit bort, när hon var på väg till ett möte med FN:s säkerhetsråd. Detta försvinnande sker redan i inledningen. Till det som också tappas bort är en djupfryst torsk. Vilket är värre. Eftersom den är det enda återstående exemplaret. Annat som förekommer är den fiskfärsfabrik vid Farsta strand, som nämns i pjästiteln. Utöver detta finns där ett slakteri, en detektivbyrå, fyra välspelande och skönsjungande musiker. En performance kring Leonard da Vincis Nattvarden. Och så oro för den ekologiska balansen och vad som skall hända med arterna, när haven är utfiskade. Genusperspektivet är heller inte bortglömt eller kvinnorollens per definition begränsade rörelsefrihet. En del plats får också de stora frågorna om varifrån vi kommer och varthän vi så småningom skall gå, rätt och fel i livet, hur vi alls skall leva och vad det innebär att finnas.

   Det är som synes en välpackad pjäs Lars Göran Persson åstadkommit. Med napp nästan varje gång den kastar ut ett bete. För att använda fiskmetaforen som har fått en bärande roll händelseutvecklingen igenom. Även spänningsmomenten är väl tillgodosedda av pjäsens uppbyggnad, som lånar drag från såväl kriminaldramat och spionthrillern som av en agentroman. För det mesta är det också roligt och underhållande. Här spelar pjäsens många språkfyrverkerier en framträdande roll. Rim och inrim trängs om utrymmet, ordlekarna står som spön i backen, felsägningar och hörfel är annat som bidrar till allt gemyt. Povel Ramel hälsar sin efterträdare! En kartong med bokstavskex blir en viktig ledtråd. En av slakteriadresserna är Fersens väg, farozon blir far och son. Det varnas också för att sova med fiskarna, eftersom det kan bli lite stimmigt.

   Så där håller den på, föreställningen, när den inte brister ut i sånger, som kommenterar eller förtydligar skeendet. Här visar sig samtliga, inklusive orkestern, vara ena riktiga hejare både vokalt och instrumentellt. Stränginstrumenten är i majoritet, de flesta texterna egna, melodierna lånar takter utifrån, när så behövs. Skådespelarna vrider och vänder på sig, ibland ut och in och byter med stöd av kostymateljéns Gudrun Rösnes uppenbarelser i ett överdåd av förvandlingar. Som allra stabilast framstår Kajsa Reingardt med sin Ursula, trots att hon fått sig en klöv inopererad, ett exempel på de handikapp som rollerna drabbats av. Liksom de övriga aktörerna har Reingardt gott om plats och rikligt manöverutrymme för all den list och de temperamentsutbrott som håller uppsättningen nära kokpunkten. Det märks att hon fått en roll, som hon njuter av att ge lite extra sprängkraft. Ann-Sofie Rases Veronika är den sköra länken i sällskapet, hon talar med precisa medel också om vad det innebär att bära på sorg och känna sig oförstådd i det här udda sällskapet. Mats Qviströms Harvey är en fixare i detektivbranschen som ligger lite lågt, en list som gör att han kan smyga sig fram utan att någon märker det. 

   Att Ulf Eklund som slaktaren Persson är en fena på latin är en nyhet. Hans utförsgåvor som komiker kommer till sin fulla rätt i den här iscensättningen. Att han använder charkuteristernas styckningsschema, när han talar om människokroppen, ger en extra poäng. Då han dessutom demonstrerar sin böjelse för retorik av den högre skolan är hans fingerfärdighet imponerande. Trots att han går omkring med två vänsterhänder. Lena B Eriksson hör till de svårfångade gestalterna i dramat. Hennes Doris är egentligen på väg till FN:s säkerhetsråd, men kommer inte iväg förrän långt senare. Under mellantiden äter hon sin pölsa, som blivit hennes drog. Och bidrar samtidigt till att krångla till förloppet så mycket det går. Bäst lyckas hon i sin dubbelroll som den yngre systern Maggie.

   Mest motsägelsefull av alla är oemotståndlige Leif Andrée i rollen som fabriksföreståndaren Fischerström. Det är stört omöjligt att sätta honom på formel, när han är havsguden Neptunus, en helt vanlig direktör, maffiaboss och medlem av Hells Angels på en och samma gång. Till sist Lars Göran Persson i rollen som Steve Martin, där han till allt annat även är uppsättningens spelande tränare. Det sprudlande humöret som det finns mycket av, har sin främste företrädare hos just Persson. Han har ett sätt att göra rollen som kom replikerna för honom precis i talögonblicket, ingen tvekan där att det är författarens egen text. Det TinTin-tycke som är en del av rollen, utstrålar en fin självironi. Det stilgreppet används även vid andra tillfällen men då med andra måltavlor. Eftersom Lars Göran Persson samtidigt är regissören, finns det också all anledning att harrangera honom för det tryck och tempo, den yviga spelglädje och det överdåd av humor som den här föreställningen erbjuder sin publik. Som maträtt har det blivit en teaterns charmfulla pyttipanna mera än något snällt pölsakok eller ens en fiskrätt. När det är tillagat som här, är det en gourmetupplevelse som väntar.

Bo-Ingvar Kollberg

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.