Cora pren

07 apr 2013

Starka känslor styr i ny Romeo och Julia

Av: Yvonne Ihmels

Det har blivit en de starka känslornas pjäs, när Annika Nyman nu skrivit ett alternativt slut till Shakespeares Romeo och Julia, anpassat till vår samtid. Inte minst visar föreställningen vad som med enkla medel går att göra när en infallsrik dramatiker och hennes driftige regissör är i farten, skriver Bo-Ingvar Kollberg. Det ryms både sinnlighet […]

Det har blivit en de starka känslornas pjäs, när Annika Nyman nu skrivit ett alternativt slut till Shakespeares Romeo och Julia, anpassat till vår samtid. Inte minst visar föreställningen vad som med enkla medel går att göra när en infallsrik dramatiker och hennes driftige regissör är i farten, skriver Bo-Ingvar Kollberg.

image

Det ryms både sinnlighet och hårda tag när Linda Kulle och Rasmus Luthander gestaltar Julia och Romeo. Foto: Stewen Quigley

Scenkonst

Uppsala stadsteater, Studion: Romeo och Juliet post scriptum av Annika Nyman. Regi: Fredrik Haller, ljus: Jonas Nyström. I rollerna: Linda Kulle och Rasmus Luthander.

Tanken var god. Ändå blev det så fel. Pater Lorenzos list, när han gav Julia sömndrycken så att både hon och Romeo skulle kunna fly till Mantua slutade för kärleksparet i ond bråd död. Även om de båda ungdomarna blev en urbild på kuppen, för en kärlek som sätter sig över allt vad familjemotsättningar och politisk fiendskap heter.

   När Linus Tunström tillträdde som chef för Uppsala stadsteater, var en av hans ambitioner att öppna teaterhuset för impulser utifrån. Ett exempel är den framgångsrika Tupp-festivalen som med internationellt deltagande pågått i några år. Nu släpper han också in Teaterhögskolan i Malmö för ett slutarbete i Masterutbildningen.

   Det är Annika Nyman som skrivit en alternativ upplösning till Shakespeares välkända drama. Om det går så mycket bättre för de unga tu den här gången kan förstås diskuteras. Men både nutida och samtida är det. Och ganska tilltrasslat och i hög grad svårt att hantera, detta PS till romantiska drömmar över lag. Som så ofta i verkliga livet är det människors olikheter och de motigheter de möter som styr.

   Romeo och Juliet post scriptum har Annika Nyman kallat sin tilldiktning. Miljön är gravvalvet i Verona, som av Jonas Nyström givits en passade inramning med ljuskronor i taket men i övrigt nedtonat ljus och dova skuggor. En tv-monitor, som övervakar anläggningen, visar dråpet på greve Paris.  Från ursprungspjäsen nämns också balkongscenen. Dialogen följer det idiom som dagens ungdomar använder. Om de också, vilket åtminstone gäller Julia, besitter samma utförsgåvor att diagnostisera sin motpart som här och gå till anfall med en hel arsenal av psykologiska skamgrepp, må vara osagt. Där kommer Romeo till korta, betydligt mera bunden som han är än Julia till sin familj och dess auktoritära ideal. Så är konfliktfaktorn också hög i denna pjäs fylld av temperamentsutbrott, känslostormar, besvikelser och även handgemäng.

image

Känslorna styr förloppet i mötet mellan Romeo och Julia. Foto Stewen Quigley

   Det är med detta senare regissören Fredrik Haller lyckas bäst i en uppsättning, som får sin viktigaste puls i utlevelsen och låter det råkurr med värjor som i grundtexten hör till ett århundrade för länge sedan återuppstå, i en kamp om makten och livsutrymmet som inte står dagens äktenskapspjäser långt efter. Borta är därmed den skira poesin, de vackra dräkterna och oskuldsfullheten från förlagan. I stället är det hårddata som gäller i detta stycke komprimerat samlevnadsdrama. De bägge kontrahenternas familjemönster lyser igenom. Det gör också en uppsjö av otillfredsställda behov, olösta konflikter från tidigare, projektioner och förväntningar som mest är luftslott. Och möjligen på slutet spår av en kärlek som inte söker sitt.

   Så är också gränsen vag i de bägge rollernas agerande mellan föräldrauppror, civilisationskritik, längtan efter närhet och försök att hitta fram till en personlig identitet med ett eget jag. Man tänker sig gärna att det som syns är lika mycket som det som döljs av bevekelsegrunder, hos dessa unga människor i en omvärld av vilsenhet och värdeförvirring, som nog mest av allt är vår alldeles egen. Det är också den som är lättast att känna igen hos både Linda Kulle i hennes ofta impulsstyrda Julia och den Romeo som Rasmus Luthander gör, med utgångspunkt i rollens inte lika snabba mentala omställningar. Bägge fullföljer sina uppgifter med den äran.

  Annika Nyman går sin pjäs i oförvägen dialog med en av världsdramatikens allra största och har träffsäkert hittat rätt på en hel rad sentida motsvarigheter till det berömda kärleksparets kval och vånda. Som examensarbete håller föreställningen god klass. Förutom att den också ger klart besked om vad som med enkla medel och begränsade resurser går att åstadkomma, när en infallsrik dramatiker och hennes driftige regissör är i farten.

Bo-Ingvar Kollberg

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.