Cora pren

28 mar 2013

Vårt 1950-tal i intensiv genomlysning

Av: Yvonne Ihmels

Margareta Garpes pjäs Hjärtats dubbla slag på Stockholms stadsteater ger en intensiv genomlysning av 1950-talets brytningstid med alltigenom övertygande skådespelarinsatser, skriver Bo-Ingvar Kollberg. Liv Mjönes Sonja och Björn Bengtssons Stellan representerar från var sitt håll två samhällens skilda synsätt. Foto: Petra Hellberg Scenkonst Stockholms stadsteater, Klarascenen: Hjärtats dubbla slag av Margareta Garpe. Regi: Margareta Garpe, […]

Margareta Garpes pjäs Hjärtats dubbla slag på Stockholms stadsteater ger en intensiv genomlysning av 1950-talets brytningstid med alltigenom övertygande skådespelarinsatser, skriver Bo-Ingvar Kollberg.

image

Liv Mjönes Sonja och Björn Bengtssons Stellan representerar från var sitt håll två samhällens skilda synsätt. Foto: Petra Hellberg

Scenkonst

Stockholms stadsteater, Klarascenen: Hjärtats dubbla slag av Margareta Garpe. Regi: Margareta Garpe, scenografi och kostym: Anna Heymowska, ljus: QPoint, ljud: Gustav Nordmark, mask: Sara Englund, dramaturg: Mia Winge. I rollerna: Liv Mjönes, Björn Bengtsson, Elisabet Carlsson, Anders Johannisson, Odile Nunes, Björn Elgerd och Christer Fant.

Ingen skulle väl i dag komma på att säga att det var bättre förr. Möjligen var framtiden ljusare då, trots kalla kriget, atomvapnen och kapprustningen. I sin pjäs Hjärtats dubbla slag på Stockholms stadsteater gör Margareta Garpe ett halvt sekels tillbakablick på vårt samhälles utveckling. Det var under den tiden folkhemstanken fick fart, trygghetssystemen byggdes upp och vårt land tog det definitiva steget bort från det Fattigsverige som många fortfarande har i gott minne. För de flesta väntade ett bättre liv än det som stått tidigare generationer till buds.

   Men allt fortgick inte smärtfritt eller utan konflikter. Margareta Garpe väcker i sitt drama liv i några av de mest svårhanterliga frågorna. Dels den om fri abort och kvinnans rätt att själv bestämma över sin kropp. Dels den förr tillämpade och i dag på de flesta håll ifrågasatta behandlingsmetoden inom psykiatrin, lobotomi. Under pjäsens gång uppmärksammas även efterkrigstidens egnahemrörelse, det önskvärda i en arbetsmarknad för både kvinnor och män. Och den ökande standarden som förutsatte att bägge kontrahenterna blev familjeförsörjare. 

  Med p-pillrens inträde blev det mesta annorlunda. Ändå lever många värderingar och vardagsdygder kvar från de här åren. Hos dem som var med och byggde upp vårt lands välstånd. Det är ett av skälen till att man önskar att många unga och alla nytillkomna skall se den här föreställningen om vårt nära förflutna. Låt vara att den inte är heltäckande i sin överblick över svensk nutidshistoria. Men dagens samhällsproblem har knappast uppstått som en blixt från en klar himmel.

   1950-talet var familjens, den egna täppans och hemmafruarnas årtionde. Det är till dess ideal och normer Margareta Garpe knyter an i uppsättningen, för vilken hon både skrivit texten och är dess regissör. I sin tidigare dramatik har hon visat att hon äger en säker blick för underströmmar i samhället och hos den enskilda människan som driver på utvecklingen och så småningom mynnar ut i förändringar. I den här pjäsen kan man se de bägge makarna Sonja och Stellan som representanter för var sin livshållning. Där Sonja står för det oprövade men ofrånkomliga nya, medan Stellan för sin del vill gå försiktigare fram, och så länge som det går försöker behålla allt det som varit bra hos det gamla. Ingenting är gratis eller kan genomföras utan offer. Det är mycket som står på spel och någon enkel ekvation att lösa är det minst av allt, när också barn ingår i övervägandena. Margareta Garpe lägger inga fingrar emellan för att mildra stötarna. Så får hennes uppsättning också ställvis karaktären av ett ödesdrama, där varken rollerna eller för den delen heller publiken behandlas särskilt skonsamt.

    Och som en ytterligare dimension av det oåterkalleliga beslutet som måste till vid en abort, ges även frågan i iscensättningen om lobotomi samma räckvidd. Knappast kan spörsmålen om människovärde och människosyn ges en mera slagkraftig inramning. Resultatet har blivit en uppfordrande diskussion på basplanet om ansvaret i våra liv, för oss själva och varandra. Och det i en föreställning, som berättas enkelt och rättframt och där framtidsdrömmar och hoppfullhet blandas med sorg, vånda, smärta och förtvivlan. För skådespelarna en inte alltid lätt uppgift att axla. Men som de på alla håll och kanter genomför på de mest övertygande sätt.

image

Liv Mjönes i rollen som Sonja tillsammans med Anders Johannisson, Odile Nunes och Elisabet Carlsson. Foto: Petra Hellberg

   Scenografen Anna Heymowska har med skickliga medel förvandlat Klarascenen till ett kombinerat villakök och en vårdavdelning på Långbro, som vid behov också får göra tjänst som en läkarmottagning och ett enkelrum på ett sjukhus. Tar man sedan hjälp, som här, av ridån går det att hålla högt tempo också i bytet av spelplatser. Odile Nunes som den schizofrena Grynet är en utlämnande roll med gripande verkningsgrad. Christer Fant en gynekolog med flera glipor synliga mellan läkaretik, privatjag och entreprenörambitioner. Hos Elisabet Carlsson blandas ett slags fryntlig chauvinism, som tillmäts det skånska ursprunget, med den stränghet á la kommandora, som kunde rymmas i äldre tiders vård, till vad som blivit uppsättningens kanske enda avväpnande roll.

   I rollen som nyblivne husägaren Stellan får Björn Bengtsson i sin fallenhet för jämställdhet väl sägas vara en smula före sin tid. Samtidigt ställs den omsorg han visar om sin familj på emellanåt rent omänskliga prov, något som Bengtsson återger i hela dess allt genomgripande vidd. Det är imponerande genomfört. Till slut blir det givetvis Liv Mjönes roll som Stellans hustru Sonja, som blir föreställningens bärande och självklara spjutspets mot framtiden. Hennes födgeni när det gäller att ta för sig är emellanåt lika beräknande som tvetydigt och allt annat än insmickrande. 

   Ändå blir Sonjas förmåga att handskas lite som hon tycker med såväl det gamla som det nya samhällets spelregler ett möjligt facit till hela föreställningen. Och det samtidigt som det är svårt att inte ta Mjönes helt till sitt hjärta. Margareta Garpe ger inga svar till pjäsens allt annat än entydiga frågor. Hon stannar vid att göra oss medvetna om dem. Ta ställning får vi göra själva.

Bo-Ingvar Kollberg

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.