Cora pren

10 feb 2013

Samhällskritik med absurd humor

Av: Yvonne Ihmels

Stillbild Dough 2005-2006
 Copyright: Mika Rottenberg. Courtesy Nicole Klagsbrun Gallery New York; Andrea Rosen Gallery, New York. Konst Mika Rottenberg, Sneeze to Squeeze,  Magasin3 Stockholm konsthall  t o m 2/6 Konsumtionssamhället med dess prylfixering häcklas och granskas med humorns, burleskens och karikatyrens medel i Mika Rottenbergs konstnärskap. Produktionen av vardagliga varor som våtservetter, ost eller smink vrids till surrealistiska absurditeter […]

Stillbild Dough 2005-2006
 Copyright: Mika Rottenberg. Courtesy Nicole Klagsbrun Gallery New York; Andrea Rosen Gallery, New York.

Konst

Mika Rottenberg, Sneeze to Squeeze, 

Magasin3 Stockholm konsthall  t o m 2/6

Konsumtionssamhället med dess prylfixering häcklas och granskas med humorns, burleskens och karikatyrens medel i Mika Rottenbergs konstnärskap. Produktionen av vardagliga varor som våtservetter, ost eller smink vrids till surrealistiska absurditeter i hennes ofta komplext iscensatta videoverk.

Första gången jag såg ett verk av Mika Rottenberg var sommaren 2011 i Deutsche Guggenheim i Berlin. I utställningen Once upon a Time samlades en handfull internationellt verksamma konstnärer under ett sagotema, rikt varierat och med lika många ingångar och versioner som antalet utställare. Cao Fei från Kina, Francis Alÿs, Frankrike och Alexandra Mir, Polen och Sverige, visade alla intressanta varianter av utställningstemat. Och så var det Mika Rottenberg, vars videoverk Dough (Deg) från 2006 blev ett starkt minne i sin extremt utlämnande och kompromisslösa kraft. Verket visades i minsta tänkbara utställningsrum, beläget en halvtrappa upp i galleriet. Det minimala utrymmet med låg takhöjd tillät bara några få betraktare åt gången som sittande i det trånga rummet fullkomligt översköljdes av det jag den gången uppfattade som Rottenbergs studie av kroppsligt förfall, avhumanisering och förnedrande, monotont och meningslöst arbete.

 Den gravt överviktiga kvinna vars arbete gick ut på att hantera en enorm svällande deg och via diverse kanaler skicka den vidare till andra medarbetare, blev ett med sitt arbete; den feta kroppen och den väldiga degen hörde på något sätt samman. Och som betraktare gick det inte att vända bort blicken eller vika undan. Ställd inför kvinnans dagliga verklighet blev jag både äcklad, omskakad, berörd och känslomässigt starkt påverkad. Verket väckte våldsamt motsatta känslor av både avståndstagande och lust, sorg och ömhet och en vilja att se mer av ett dittills obekant konstnärskap. 

Felicia from Tropical Breeze. 2004, Copyright: Mika Rottenberg. Courtesy Nicole Klagsbrun Gallery New York; Andrea Rosen Gallery, New York.

Nu har den möjligheten kommit när Magasin 3 i Stockholm presenterar Sneeze to squeeze, en stor utställning av Mika Rottenberg. Och givetvis har utställningens curator Tessa Praun valt att låta verket Dough vara med i presentationen av den argentinskfödda konstnären som numera är bosatt och verksam i USA, efter att under många år ha studerat och bott i Israel.

Nu återser jag alltså det verk som stannat kvar på näthinnan och i minnet i snart två år, och resultatet är förbluffande. Visserligen har Dough också i Prauns/Magasin 3: s kontext behållit sin närmast klaustrofobiska verkan på mig som betraktare, vilket förstärkts genom den mycket medvetna och genomförda arkitektoniska ”scenografi” som byggts till utställningen i Frihamnen. Men här är Dough alltså inte det enda verket av Rottenberg, utan en del i ett större urval verk som visar ett breddat koncept och därmed en både fördjupad och delvis annorlunda bild av konstnärskapet. Jag konstaterar att Dough liksom de flesta av de andra verken också är en motsägelsefull, explicit hyllning till arbetet som ett egenvärde, samtidigt som den vedertagna arbetsmoralen också ifrågasätts.

Det finns ett drag av luthersk (eller är det marxistisk?) värdering av arbetet per se i Rottenbergs utställning, samtidigt som produktionen av exempelvis paketerade våtservetter eller smink (som visas i andra verk) onekligen kan tolkas på rakt motsatt sätt: som konsumism- och kapitalismkritik, och arbetet som en påtvingad, i grunden meningslös sysselsättning.

 Annorlunda är det med kvinnorna i verket Cheese, en flerkanalsvideo som visas i en för ändamålet uppbyggd vindlande träkonstruktion. Hanteringen av de sju kvinnornas mer än meterlånga hår rymmer både poetisk kraft och estetisk finess. De osttillverkande (!) kvinnorna samsas med de getter som är råvaruleverantörer till deras produktion, och installationen med sina många sidospår är ett utmärkt exempel på det drag av surrealism och absurdism som också ryms inom det rottenbergska konceptet. Humorn som redskap ska om bekant aldrig underskattas, och hos Rottenberg finns det gott om den varan.

Om kvinnorna i Mika Rottenbergs verk huvudsakligen har kontroll över sina kroppar (även när de tillåtits jäsa över som degen de hanterar) har männen det svårare. Verket Sneeze (som också är en av polerna i utställningstiteln) visar män med groteskt förstorade näsor som ideligen nyser ut diverse föremål: köttstycken, kaniner eller glödlampor! Sneeze är tveklöst det roligast av utställningens verk, och jag skrattar gott åt de stackars männen som tappat kontrollen. Men det är ett vänligt skratt, parat med medkänsla och ett mått av ömhet; är det så här Rottenberg menar att dagens mansroll ser ut: är mannen en stackare som förlorat herraväldet, inte bara över sin egen kropp utan i förlängningen också över tillvaron? Har kvinnorna ”tagit över” som vissa i dag vill hävda? Det finns i varje fall antydningar i den vägen i Mika Rottenbergs utställning.

Bredvid Sneeze ter sig i så fall utställningens längsta verk (20 minuter) Squezee mer komplext. Här agerar både män och kvinnor i en slags kombination av dokumentärfilm och rent fiktiva, iscensatta inslag. Squeeze handlar om arbete och produktion i global mening med sekvenser från amerikanska salladsodlingar och indiska gummiplantager. Och här kommer även kvinnorna i kläm inför en världsekonomi som pressar alla till effektivitet och produktivitet. I rent konkret mening blir en av de agerande kvinnorna fysiskt klämd till bristningsgränsen, medan ännu en överviktig kvinna problemfritt tycks njuta i sitt i och för sig trånga men kravlösa tillstånd och livsrum. Hennes enda rörelser består i avslappnade bensträckningar! Verket rymmer också en rad absurda inslag av närmast slapstickkaraktär, där Rottenbergs humor åter fått fritt spelrum.

I andra verk leker konstnären med visuella överraskningar av typen kalejdoskopiska, spegelvända effekter. När betraktaren dessutom får se den 2 minuter långa loopen Fried Sweat genom ett litet hål i väggen uppstår en kittlande känsla av att tjuvtitta på något som egentligen inte är avsett att ses. 

Över huvud taget är Mika Rottenbergs utställning i sin helhet lika mycket arkitektur och skulptur som videopresentationer. Att hon dessutom speciellt för Stockholmsutställningen gjort sex fristående skulpturer i plast och akryl betonar ännu tydligare hennes utpräglat rumsliga tänkande. Skulpturerna är utformade som lösryckta väggstycken ur de för visningen uppbyggda modulerna. De glassiga pastellfärgerna och den taktila, nästan reliefartade ytan hör liksom samman med flera andra delar av utställningen, både formmässigt och konceptuellt. Som ”skulpturer” i vedertagen mening tycks de lika ”meningslösa” som de produkter som framställs av kvinnorna i många av utställningens videoverk. Nu har de ändå fått sitt eget liv, lutade mot galleriväggen.

Mika Rottenbergs utställning är mångsidig, komplex och inte helt lätt att sätta på formel. Hon rör sig fritt och självständigt i sitt arkitektoniska, skulpturala tänkande, där den rörliga bilden bara är ett av många uttrycksmedel i ambitionen att spegla och genomlysa samtida samhällsfenomen. 

Cristina Karlstam

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.