Cora pren

01 feb 2013

Lågmält om minne och glömska

Av: Yvonne Ihmels

Akvarell av Andreas Eriksson Konst Andreas Eriksson, Recur Bror Hjorths Hus, Uppsala Tom 3/3 Att konstnärer som huvudsakligen arbetar med måleri också tänker tredimensionellt är inte ovanligt. På olika sätt kan volym, flerdimensionalitet och djup gestaltas utan att den plana ytan hos duken eller pannån överges. Andra tar steget från galleriväggen ut i rummet och kombinerar […]

Akvarell av Andreas Eriksson

Konst

Andreas Eriksson, Recur

Bror Hjorths Hus, Uppsala

Tom 3/3

Att konstnärer som huvudsakligen arbetar med måleri också tänker tredimensionellt är inte ovanligt. På olika sätt kan volym, flerdimensionalitet och djup gestaltas utan att den plana ytan hos duken eller pannån överges. Andra tar steget från galleriväggen ut i rummet och kombinerar ”väggkonst” med rumslig skulptur.

image

Gipsrelief av Andreas Eriksson

Till den senare kategorin hör Andreas Eriksson. Vid den förra Venedigbiennalen 2011 var han Sveriges representant och hade till sitt förfogande hela den nordiska paviljongen i Giardini. Erikssons utställning var ett på många sätt tungt inslag i biennalen. Med sina täta, mörka, konceptuellt och visuellt krävande målningar i stora format på väggarna i den ljusa, glasade paviljongen där dagsljuset är en viktig medspelare, gjorde Eriksson sin konst överraskande tillgänglig. Dessutom utnyttjade han mästerligt rumsligheten genom at placera ”mullvadshögar” i brons på paviljongens golv, låta bronsavgjutningar av fåglar lätta upp helheten och med fotografier av skogsmiljöer förankra sin utställning i den nordiska natur som alltid varit hans främsta inspirationskälla.

Att behärska Sverre Fehns Venedigpaviljong är en uppgift som inte alla konstnärer (eller curatorer) behärskar till fullo. Andreas Eriksson gjorde det, och visade vilken form- och rumsmedveten kreatör han är. Trädstammen som växer naturligt genom Fehns byggnad har sällan fått en sådan kongenial omgivning genom konstobjekten som med Andreas Erikssons verk.

Nu visar Eriksson i ett helt annat sammanhang och rum åter prov på denna hyperkänsliga förståelse för rummets volym och konceptets karaktär. I sin nya utställning har han bytt Venedigpaviljongen mot Bror Hjorths Hus i Uppsala och dess betydligt blygsammare utställningsrum. Här möter besökaren nu en intimitet och lågmäld intensitet som jag aldrig tidigare sett hos Andreas Eriksson så explicit och konsekvent genomfört. De stora tunga målningar som gav Venedigutställningen dess karaktär motsvaras här av en samling akvareller, motiviskt inte helt olika målningarna, men till omfång och ”röststyrka” betydligt mildare och tystare. Allvaret och den kompromisslösa medvetenhet som alltid präglat Erikssons konst finns här i minst lika hög grad. Men de mörka bronsskulpturerna från Venedig har fått stå tillbaka för vita gipsreliefer, placerade med rytmisk periodicitet på utställningsrummets väggar. En liten bronsfågel har följt med hela vägen från Venedig och håller uppsikt över den visuellt och konceptuellt perfekt genomförda utställningen.

Andreas Eriksson är tveklöst en färgens och formens mystiker med ett allvar i sitt konstnärskap som inte är alldeles vanligt. Hans konst handlar om minne och förlust, om det förlorade och om möjligheterna att bevara det flyktiga. Är det kanske bara konsten med sin illusoriska verklighet som förmår bevara, spara och synliggöra det förlorade? 

I Uppsalautställningen ingår ett fotografiskt verk. Motivet är en trädstam i tät skogsmiljö, och fotografens skugga har en central plats i bilden, mitt i trädstammen. En icke existerande mänsklig närvaro, paradoxalt obefintlig och ändå reell; minnet av en kropp, en närvaro, en existens. I fotografiet såväl som i gipsrelieferna har Erikssons bevarat det borttagna. ”Jag tar ansvar för det”, skriver han i den lilla sobra katalog som producerats till utställningen. Finns det alltså en moralisk dimension i Andreas Erikssons förhållande till konsten? Utställningen låter ana något sådant.

Den inbjuder samtidigt betraktaren att lägga de cerebrala kraven åt sidan och i stället med alla sina sinnen ge sig konsten i våld. Ett föredömligt sätt att hitta ingångar till ett betydande samtida konstnärskap.

 Cristina Karlstam

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.