Gripande musikal med tryck och skönsång

Det finns mycket av återhållen smärta i mötena mellan Lisa Nilsson som Diana och sonen Gabriel i Bruno Mitsogiannis gestalt. Foto: Petra Hellberg

Stockholms stadsteater, Stora scenen: Next to normal. Musik: Tom Kitt, manus och sångtexter: Brian Yorkey, översättning: Calle Norlén. Regi: Lisa Ohlin, scenografi: Lars Östbergh, musikansvarig: Joakim Hallin, koreografi: Roger Lybeck, kostym: Annsofi Nyberg, ljus: William Wenner, ljud: Tomas Florhed och Niklas Nordström, mask: Katrin Wahlberg. I rollerna: Lisa Nilsson, Bruno Mitsogiannis, Dan Ekborg, Anna Hansson, Albin Flinkas och Fredrik Lycke. Musiker: Joakim Hallin, Andreas Landegren, Hanna Helgegren, Ulric Johansson, Dan Strömqvist, Mattias Torell och Anna Wallgren.

Att förknippa en musikal med en dysfunktionell familj kan tyckas lika överraskande som Lautréamonts oförmodade möte mellan en symaskin och ett paraply på ett operationsbord. Ändå är det en sådan koppling som lett fram till föreställningen Next to normal, som nu ges på Stockholms stadsteaters Stora scen. Här handlar det om musikteater som hamnar mitt i vår tids terapivärld med olika skolbildningar, som tävlar om initiativet. Och som samtidigt knyter an till ett sätt att se på familjen som en inbördes kommunicerande enhet, vilket var vanligt för en del år sedan. När kriser uppstod eller olika tillkortakommanden visade sig, tilldelades någon uppgiften att vara symtombärare. Trots att det var frågan om ett samspel mellan samtliga inblandade, fick denne på så sätt axla den tyngsta bördan. Finlandssvenske Claes Anderssons pjäs Familjen skildrade ett förlopp av det slaget. Bakom faderns alkoholism dolde sig en rubbad jämvikt mellan alla berörda. PO Enquists drama Bildmakarna åskådliggjorde med hjälp av fenomenet medberoende ett liknande mönster.

En ömsesidig tilltro kännetecknar samspelet mellan Dan Ekborgs pappa och Anna Hansson som dottern Natalie. Foto: Petra Hellberg

   Brian Yorkey har skrivit manus och sångtexterna och Tom Kitt musiken till uppsättningen, som kretsar kring mamman Diana med efternamnet Goodman (!) som bär på en bipolär symtombild, vilken i synnerhet maken Dan men också dottern Natalie försöker lindra. Under skeendets gång avtäcks förhistorien till den rådande situationen. Samtidigt beskrivs också den medicinering och terapi, med blandade resultat, som vårdapparaten har att erbjuda. Dagens utbredda KBT-seende har knappast något ord alls med i laget. Snarare får den dynamiska psykologin, om än i urvattnad form, tjäna som fond. I Next to normal är det inte bara familjefasaden utåt som man värnar om. Den mesta energin går åt att hålla illusionen inåt vid liv om den goda familjen. Trots att man lever under starkast möjliga övertryck inte olikt en ångpanna, som när som helst kan rämna. 

   Allas ansträngningar gäller mamman, som får det största utrymmet och förbrukar det mesta av syret. Pappa Dan tar det allt avgörande ansvaret för hennes välbefinnande, odlar sitt överbeskyddande utan att kräva något i gengäld för egen del. Han förblir därför osedd med sina egna behov undanträngda och ges ingen plats till eftertanke vad han själv vill. Dottern Natalie, som blivit lämnad och övergiven redan vid födelsen, drivs av överkrav för att åstadkomma sådant som kan vara modern till glädje och hjälp. Det utan att någon lägger märke till gåvorna. Och hon lever därför i hårdast möjliga anspänning av att inte bli sedd. Hennes pojkvän Henrik blir en möjlighet att komma loss ur de destruktiva bindningarna efter vilka hon inrättat sig, men framgångarna låter vänta på sig. Under tiden pendlar mamman mellan sina maniska och sina depressiva tillstånd i vad som förefaller att vara en omöjlig knut att lösa. 

   Det är dessa gemensamma satsningar till moderns fromma som upptar den huvudsakliga delen av föreställningen. De resultat man vill uppnå uteblir. Den anlitade läkaren skriver ut piller, som sällan visar sig ha de önskade effekterna. På sitt djupaste plan visar pjäsen att ingenting just förändras, trots alla goda föresatser. Det som framstår som möjligt att genomföra med drag av realism, blir till slut att försöka leva med problemen och få korn på ett livsmönster, som kunde vara näst intill normalt. Det som också pjästiteln antyder,

   Klätt i ord och ton, i artisternas rörelsemönster och i deras interaktion med varandra tar musikalen fart. I Lars Östberghs scenografi med en husfasad där insynen i de olika våningsplanen möjliggör ett spel med simultanscener och musikerna är placerade i nedervåningen. Regissören Lisa Olin har hittat fartfyllda förflyttningar som förstärker det mentala tryck som är en viktig del av det här dramats förutsättningar. Lisa Nilsson axlar i rollen som mamman Diana givetvis den största bördan. Och som hon gör det! Man får intrycket att hon bara gått och väntat på den här rollen för att kunna utnyttja röstens smidighet och uttrycksfulla klang för hela sitt vida register. Hon tillämpar det mellan utlevelse långt ut i själslivets tassemarker och en samlad, integrerad person då hon inte längre drivs av sin ångest, sina syner eller demoner. Den bärigheten får hela musikalen att lyfta. Balladen ”Jag saknar bergen” är givetvis höjdpunkten.

   Jag fäster mig också vid Anna Hanssons starka scennärvaro som Natalie och den säkerhet hon utstrålar både i rörelserna på scenen och i de skönsjungande sångpartierna. Dan Ekborg tillåter sig en lite skrovligare framtoning, som ger en extra innebörd åt alla hans otacksamma mödor. Det finns också en mycket gripande villrådighet och hjälplöshet hos både Diana och honom själv inför riskerna med elchocksbehandlingen. Och den trofasthet han visar gentemot hustrun blir en av musikalens självklara stöttor. Bruno Mitsogiannis är i rollen som sonen Gabriel en ande som går igen. Han representerar samtidigt en av de bortträngda smärtor som är en förutsättning för det dysfunktionella familjelivet. Huruvida Albin Flinkas i rollen som pojkvännen Henrik är helt klar över vilka risker han tar, när han förenar sig med den här familjen är lite osäkert, men där finns också lite av uppsättningens spänning. När det gäller läkarna Dr Frisk och Dr Galén, på premiären i Fredrik Lyckes utformning, pendlar rollen på satirens och parodins gräns. Den som letar efter samhällskritik hittar här något att ta med sig hem. Musikernas förmåga till följsamhet och lyhördhet för pulsen och dramatiken i föreställningen är också värd en eloge.

   Next to normal är en pjäs som ibland skjuter ett och annat löst skott, i varje fall i de kritiska ambitionerna. Vid några tillfällen svävar den också på målet huruvida det grundläggande problemet i stället inte är en renodlad äktenskapskonflikt. Ibland hamnar man i förutsägbarheter och förenklingar, som de allt annat än lätta frågorna knappast är betjänta av. Samtidigt är det en föreställning som slår hårt och rent av blir brutal här och var. Det är när sådant nämns som självmordsförsöket i pjäsen, vilket hade behövt någon form av bearbetande inramning. Därutöver har textförfattaren inte skyggat för att ta till en del melodramatiska knep för att vara säker på starka reaktioner. 

   När Diana i slutet är beredd att släppa sin identitet som psykiskt sjuk hittar man fram till den sortens avklingande av problemen som fungerar försonande gentemot åtskilligt av det tidigare. Stockholms stadsteater har med den här pjäsen hittat en föreställning, som bör ha goda möjligheter att stanna på repertoaren länge. Människokunskap i den här sortens inramning har blivit ett i huvudsak lyckat grepp.

Bo-Ingvar Kollberg