Cora pren

06 sep 2012

Anton Henning extra allt

Av: Yvonne Ihmels

Magasin 3 Stockholm konsthall Anton Henning Too Much Skin, Taste & Turpentine Tom 9/12 Han ritar sina cirkelformade krumelurer med skridskoskär på isen i videon Voilà. I utställningsrummet installeras ett ”rum i rummet” där besökarna kan avnjuta (eller uppröras över) hans naketstudier, sittande i bekväma fåtöljer (och själv bli betraktade av de utvikta damerna). I […]

Magasin 3 Stockholm konsthall

Anton Henning

Too Much Skin, Taste & Turpentine

Tom 9/12

Han ritar sina cirkelformade krumelurer med skridskoskär på isen i videon Voilà. I utställningsrummet installeras ett ”rum i rummet” där besökarna kan avnjuta (eller uppröras över) hans naketstudier, sittande i bekväma fåtöljer (och själv bli betraktade av de utvikta damerna). I målningen av ekan syns en ensam man men två par åror; den osynlige roddaren är gud, förklarar konstnären. Readymades samsas med pinfärska oljemålningar som ännu doftar olja. Idé och objekt tycks ha lika värde, skriver Cristina Karlstam för Cora.

Visst kan man med viss rätt säga att Anton Hennings konstnärskap är den lyckliga föreningen av Picassos handfasta fokusering på ”görandet”, målandet, objektet/verket och Marcel Duchamps intellektualism, så som den gestaltas i hans konceptuella, idébaserade skapande. Om man nu vill godta Moderna Museets aktuella sätt att beskriva de mest betydelsefulla båda riktningarna i den moderna konsten. Men det är i så fall en klassificering som låter sig tillämpas på många konstnärskap i större eller mindre omfattning.

Anton Henning, tysk ”gesamtkünstler”, är mycket mer och betydligt mer komplex än så. Det som är Picasso versus Duchamp hos Moderna är i Magasin 3 och hos Henning i så fall en sammansmältning av ytterligheter. Hos honom löper tveklöst några av de senaste årtiondenas konstnärliga spår samman i en ny och, vill jag påstå, huvudsakligen egen metamorfos, där de hejdlösa ”lånen”, ”citaten” och ”parafraserna” är legio. Orden måste förses med citattecken för att markera deras endast bitvisa giltighet.

Komposition-mit-Pin-ups-No.-1 Anton Henning

Själv förklarar konstnären att han i sitt minne och sitt referensmaterial har konsthistorien i snart sagt alla dess uttryck, trender och former och det är ur detta kapital han hämtar sina bildelement. Inte heller detta är någon alldeles unik ställning; konstintresse innebär givetvis att man samlat på sin en minnesbank som hos den kreativa människa som själv formulerar sig i konstverk kan innebära just denna mångfald av referenser. Som den roade utställningsbesökaren kan ägna sig åt att försöka dechiffrera, mer eller mindre framgångsrikt beroende på hur stort det egna referensmaterialet är.

Meningsfullare än att visa upp hur mycket man kan känna igen ur konsthistorien är givetvis att med sådana referenser synliggjorda söka ringa in Anton Hennings eget konstnärskap.  Det är en till omfånget och ambitionsgraden alldeles överväldigande presentation som denne i Sverige tämligen okände konstnär får när Magasin 3: s curator Richard Julin fått fritt utrymme att ur ett till synes gränslöst material ställa samman en utställning. Själv har jag stött på Hennings konst en enda gång, då på en samlingsutställning i Berlin. 

Det är i ovanligt hög grad frågan om ett samarbete mellan konstnär och curator som ligger bakom denna jättesatsning. Anton Henning är inte bara road av inredningar och utställningskoncept; han betraktar själva utställningen som ett konstverk i sig, något som det är lätt att instämma i när det gäller ett resultat som detta.

Övervåningen fungerar som ett slags sammanfattande ”ingress” där man i måleri, teckningar, skulpturer, installationer och videoverk får Hennings hela konstnärskap i ett slags koncentrat, för att sedan på nedervåningen kunna frossa i en totalupplevelse av sällan skådat slag. Här trängs målningarna längs väggarna i en överväldigande salongshängning, medan golvet upptas av en rik skulpturflora. Själv vill Hennings gärna använda en vokabulär som hör hemma inom musiken för att komma nära sitt sätt att arbeta. Alla dessa uppslag, idéer, referenser och lån är de instrument som han likt en jazzmusiker använder i nya harmonier och rytmer. Eller som en uttolkare av månghundraåriga klassiska musikverk tänjer och kombinerar i sentida tolkningar av gamla nottecken. 

Språkbruket är tveklöst lämpligt för att komma underfund med hur Henning arbetar, men det räcker inte helt för att förklara den ”språklösa magi” som Rikard Julin menar finns i Hennings verk. I en liten katalog som medföljer utställningen gör Julin ett försök att bena upp och ringa in de bärande momenten i Hennings bildvärld. Det är en utmärkt liten handledning som kan hjälpa utställningsbesökaren att hitta ingångar till verken.

Men grundfrågan kvarstår: vari består den magi som bara är konstens: målningarnas, teckningarnas, skulpturernas, fotocollagens, videoverkens?

Kanske är det trots allt just via alla dessa blinkningar till äldre och yngre kolleger i konstvärlden som man kommer Anton Hennings konst närmast. Att Picasso är en av hans valfrändskaper (eller antagonister?) är uppenbart, Picabia, Matisse, Bacon är också synliga, men även flera nu aktiva konstnärer, samtida med Hennings själv, som Dana Schutz och kanske till och med Neo Rauch? Att äldre landsmän som Martin Kippenberger och Albert Oehlen finns med i bagaget håller jag för sannolikt.

Det är med ett fullständigt respektlöst bruk av dessa och många andras konstnärliga uttryck som Anton Henning bygger sin skapade värld, där människokroppen (läs kvinnokroppen) i sin tidlöshet är ett av de allra mest centrala temana. Men det Henning gör med dessa referenser är att han skapar ett måleri som är så sinnligt och så fruktigt, så köttigt och så erotiskt att det bultar av blod och lust på ett ovanligt yppigt sätt. Det görs med humor, snarare än med uttalade seriösa avsikter, men det är en avväpnande humor och ironi där vi som betraktare avslöjas som de voyeurer vi onekligen är; inte minst i den sobert inredda salong med egenhändigt designade möbler som ingår som en hjärtpunkt i utställningen. På väggarna i detta metaforiska ”rum” hänger uttryck för den såväl ”goda” som ”dåliga” smak som Anton Henning provokativt säger sig omfatta. Det är erotiskt utmanande kvinnobilder men också prov på hans abstraktioner och som klimax ett självporträtt av konstnären själv som (nästan) död, liggande naken mitt i detta bildharem med fingrarna på väg att omvandlas till fjädrar! Fågel- och vingmetaforer är viktiga för denne konstnär som säger att det han mer än allt annat eftersträvar i sin konst är frihet. Vilket också präglar en serie fotomontage där den nazistiska hälso- och kroppsdyrkan fick sina uttryck. 

Anton Henning är en konstnär bosatt och verksam i det land som bär på detta mörka arv, och att även denna ballast finns med i hans obändiga frihetssträvan är uppenbart. Dock utan några propagandistiska spår. Henning är ingen explicit politisk konstnär, men det faktum att han lever och arbetar i det som förr var den östtyska diktaturens område, i landskapet Manker, är något han gärna betonar. Och visst kan man med viss rätt hitta paralleller mellan 30-talets nazistiska kroppskultur och dagens utbredda kroppsfixering, utan att överdriva jämförelsen?

I sin skulptur liksom i sina abstrakta målningar lämnar Henning alla sådana referenser och framstår som en ganska renlärig modernist, vore det inte för de ofta bisarra ytbehandlingar han ger sina skulpturala verk, ett förhållningssätt som gör dem lika mycket till målningar som till tredimensionella abstraktioner.  I en glasmonter har han dessutom skapat ett reliefartat tredimensionellt landskap av utklämd färg – ett sätt att vägra varje etikettering och inlåsning i fack, måhända? Ett ultimat uttalande om den konstnärliga friheten, som är den allt dominerande undertexten i denna imponerande utställning. Voilà!

Cristina Karlstam

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.