Konst

Konsthall Magasin III, Stockholm

Aether & Einstein

En utställning av Christine Ödlund

Tom5/6 samt

10/9-11/12

Är det de mörka orostiderna som gör att den konst som erkänner människans tillhörighet till naturen i alla dess former känns extra aktuell? När civilisationernas fernissa krackelerar och förnekade tillstånd gör sig påminda blir vi kanske särskilt känsliga för sådana signaler som påminner oss om ett fundamentalt organiskt tillstånd för allt levande?

Sådana tankar överväldigar mig när jag tar tåget hem från Stockholm och Magasin III där jag sett konstnären Christine Ödlunds märkliga, komplexa utställning Aether & Einstein, ett synestesiernas laboratorium där jag vistas med kluvna känslor: en sida av mig säger nej, detta är inte rimligt, men en annan, minst lika stark och tveklöst svårtystad, får mig att öppna mina sinnen och nästan motståndslöst försjunka i verken. På lördag 6/2 öppnar utställningen i Frihamnen och kommer att vara där med sommaruppehåll året ut.

Aether & Einstein är en konceptuell utställning som inte självklart ska angripas den vanligaste vägen, via synsinnet. Aether & Einstein kan lika väl avlyssnas eller kännas som ett stycke musik eller en rörelse i rummet. Aether & Einstein jämställer mystik och rationalitet, låter grekisk mytologi och metafysik (Aether) stå i bredd med vetenskap (Einstein) och ställer de båda vanligtvis motsatta disciplinerna som jämbördiga samtalspartner.

Det ”samtal” som Ödlund iscensätter (för det rör sig i väldigt hög grad om en scenografiskt legitimerad konstruktion) kräver en öppenhet och en vilja att avsäga sig de gängse tolkningsvägarna om den ska bli kommunicerbar. Det går inte att enbart lita till de visuella kvaliteterna, även om sådana finns; de når inte fram till den förståelse som är önskvärd. Samtidigt som just begreppet förståelse borde vara tabu i konstsammanhang kräver Ödlund sin publik på en öppen vilja att följa med in i hennes inte alltid lättforcerade konceptuella djungel. Där det gäller att höra ormbunkarnas röster, se de osynliga rötternas budskap som skickas genom rummet och avlyssna de tysta partitur hon målat på väggarna.

Synestesier kallar man ett sådant förhållande där de olika sinnenas vedertagna roller bryts upp och man lika gärna kan tala om att se det som annars brukar hänvisas till hörseln och att höra det som vi vanligtvis tar till oss visuellt.

Mystik? Kanske mer än rationell vetenskap, men samtidigt översätter konstnären i flera verk denna mystiska vetskap i konkreta bilder och mönster som står vetenskapen nära. Så mycket hjälp att ta sig in i hennes fascinerande, mångfaldiga värld får man som betraktare inte, kanske bäst i den pinfärska målning där hon formulerat en begriplig portal in i tillvarons och naturens långt ifrån färdigutforskade värld. Plant Perception är en av tre monumentala målningar som vidgar förståelsen.

Hjärtpunkten i utställningen är annars installationen Xylem Floem, specialgjord för utställningen och bestående av en stor grupp växter, huvudsakligen ormbunkar, en så kallad vivarie. Installationen är samtidigt platsen för ett ljudverk där det både handlar om att spela ljud för växterna och att ta upp de ljud de själva fabricerar i ett växelspel mellan sinnena. Signaler sänds härifrån till utställningens andra specialgjorda installation, Astral Flight Adapter. Verket sägs fånga upp signalerna från vivarierna i andra änden av rummet.

Christine Ödlunds ambition är att skapa ett slags allkonstverk som avspeglar den helhetssyn som är hennes, där vetenskap och konst är likvärdiga. Om publiken klarar denna raffinerade syntes är inte lika självklart, men utmaningen är lockande och väl värd den ansträngning den innebär i fråga om nytänkande. Och visst är det en roande tanke att växter som fått lyssna till indisk raga mår bättre än de som serverats rockmusik?

Gång på gång när jag går runt i Christine Ödlunds utställning kommer jag att tänka på svensk konsts stora, geniala mystiker, Hilma af Klint, hon som valde att inte visa alla sina verk i sin samtid, övertygad om att hennes publik inte skulle kunna ta den till sig fullt ut. Mer än 20 år ville hon att man skulle vänta med att visa hennes bildmässiga nyskapelser, först då skulle bilderna verkligen kommunicera.

Kanske kommer ett liknande tidsspann att krävas för att Christine Ödlunds sofistikerade, dunkla konstvärld ska bli riktigt synlig? Men varför ska allt förstås och kommunicera? Även som samtida publik kan vi fascineras, förbryllas och förundras över hennes verk och våga oss ut åtminstone en liten bit på okänd mark. Och det är väl stort nog!

Cristina Karlstam

cora.se

Bilden överst: Installationsvy Aether & Einstein av Christine Ödlund

Foto: Christian Saltas