Uppsättningen hör i hög grad hemma i vår samtid, där så mycket bestäms av
sociala tryckets medier. Om pjäsen vinner på ett sådant tillvägagångssätt är en
annan fråga, skriver Bo-Ingvar Kollberg.
Scenkonst
Dramaten, Lilla scenen: Vildanden av Henrik Ibsen.
Översättning: Klas Östergren. Regi, bearbetning och scenografi: Anna
Pettersson, kostym: Lisa Hjertén, ljus: Ellen Ruge, musik och ljuddesign:
Gustave Lund, videoprojektioner: Max Marklind, koreografi: Hans Marklund, peruk
och mask: Thea Holmberg Kristensen och Peter Westerberg, dramaturg: Magnus
Florin. I rollerna Hannes Meidal, Per Svensson, Thérèse Brunnander, Lina
Leandersson, Magnus Ehrner, Pontus Gustafsson och Pierre Wilkner.
Nappatag. Hannes Meidal som Gregers Werle och Per Svensson som Hjalmar Ekdahl tar verbala nappatag på varandra under pjäsens gång. Foto: Sören Vilks
Det går inte att säga annat än att Anna Pettersson tar ett
djärvt grepp på Henrik Ibsens Vildanden, när hon nu sätter upp pjäsen på
Dramatens Lilla scen. Det är i och för sig inte första gången en regissör ger
sig på att dekonstruera Ibsens dramatik. Många minns gästspelet för en del år
sedan i Stockholm från Volksbühne i Berlin och den egensinnige Frank Castorfs
utformning av Frun från havet efter eget tycke och skön. En av höjdpunkterna
var när en av skådespelarna med hjälp av ett litet ficklexikon försökte
översätta ett textparti från tyska till svenska. Det tog sin rundliga tid.

som Hjalmar Ekdahl tar verbala nappatag på varandra under pjäsens gång. Foto:
Sören Vilks
Riktigt lika långt
går inte Pettersson. Hon har i stället stannat till vid några av pjäsens teman
och sedan valt ett passande teaterspråk. Allra bäst fungerar detta när ögat
blivit den övergripande metaforen för den här föreställningen. Vad kunde passa
bättre, när som här så mycket har att göra med tillvaron hos en fotograf och
dennes familj. Eller när det mesta av handlingen utspelas i en fotoateljé. En magnesiumblixt,
som förr i världen, bränns av, fotografier retuscheras för hand, långt före
Photoshop. Och inställningen till Ibsen själv, som hållit i pennan, går ut på
att visa att det skådespel han skrivit inte är någonting annat än ett enda
väldigt framkallningsbad. Även Hedvigs förväntade synproblem passar väl in i
ett sådant sammanhang.
Annat där Anna
Pettersson går sin egen väg är, när hon gjort en kollektiv manifestation av
birollerna, vilket drabbar doktor Relling allra hårdast. Han är relativisten
bland diskussionsdeltagarna och den som av upphovsmannen är tänkt som en
motvikt till Gregers Werle och dennes ideala fordran. Men eftersom även det
senare tonats ner, märks reduktionen kanske inte så mycket. Att Strindberg får
vara med på ett hörn hör nog samman med regissörens tidigare experimentella
uppsättning av Fröken Julie. Rakkniven har flyttats mellan pjäserna och detsamma
gäller grevens stövlar. Bortsett från att de här är så många, att de skulle
kunna fylla en hel skoaffär.
Ett inslag av
slapstick infinner sig när Hjalmar Ekdahl översvämmas av kättja. Men blir
tvungen att avbryta sina avsikter när såväl blixtlåsen hos Gina som knapparna i
hennes klänning inte vill samarbeta. Att Nora från Ett dockhem stormar in,
dansande sin tarantella, är ett regissörens infall som blir en extra krydda.
När den i uppsättningen förekommande Ibsenbysten skall rakas med lödder på kinderna
och allt, får väl detta uppfattas som en sinnebild för hur pjästexten över lag
behandlas. Anna Pettersson drar sig heller inte för att förbättra texten, då
hon med hänvisningar till sådant som fattas i manus, passar på att göra några
meta-teatrala tillägg.

Vill man hitta
ytterligare accenter som kännetecknar den här iscensättningen, kunde
diskussionen av mansrollen nämnas. I Petterssons pjästolkning blir männen alltmer
desorienterade, allt eftersom handlingen fortskrider. Och på slutet står de vilsna
och rådvilla inför ett förlopp, där de alla är mer eller mindre losers. Mest
dock Hjalmar Ekdahl, som efter mötet med sanningssägaren Gregers förefaller ha
drabbats av pyspunka och blir ännu mera moralisk och patetisk i sin självömkan under
det att tiden går. Det egentligen enda försonliga hos honom är den värme han vid
några tillfällen uppvisar som pappa. Allra mest i den stund då han och Hedvig
omfamnar varandra. ”Du och jag pappa” lyder den från Emil i Lönneberga inlånade,
lätt travesterade repliken, som svarar för föreställningens mest gripande
ögonblick.
Så går hon på, Anna
Pettersson. Det dansas och superas, projiceras videor på fondväggen, öppnas
luckor i golvet medan Magnus Ehrner, Pontus Gustafsson och Pierre Wilkner
uppträder kollektivt, ofta med dockor och ofta i form av talkörer. Allt går
smidigt till och skådespelarna ger röster, karaktärer och bakgrund åt en
iscensättning, där det råder ett ständigt övertryck med högtalarförstärkta
röster och yviga gester. Just detta senare kännetecknar det mesta, även om
pjästolkningen också rymmer tydliga anvisningar om att var och en är fången och
instängd i ett socialt rollspel som medger få utbrytningar. Teaterteknikerna
lägger ut klisterremsor på golvet, i rektanglar och kvadrater, som markerar
vars och ens begränsade manöverutrymme. Den psykologiska realismen har blivit
bollplank. Inte mera. I stället är det parodin som gäller. Om man nu alls skall
försöka sig på att etikettera Anna Petterssons teatrala härjningståg.
Hannes Meidal som
Gregers Werle, Per Svensson i rollen som Hjalmar Ekdal liksom Lina Leanderssons
Hedvig och Thérèse Brunanders Gina blir på så sätt också mera rolltyper, som i
commedia dell’arte, än några representanter för ett borgerligt samhälle eller
dess normer och värderingar. Det betyder att allt vad Ibsens pjäs rymmer av
djuptoner i psykologisk bemärkelse lämnas därhän. Kanske är det Anna
Petterssons mening att livslögnen inte längre går att urskilja från all annan
bråte i dagens samhälle, där åsikterna byts ut varannan månad. Och Facebook och
twitter bestämmer vilka människor som är goda och vilka som inte hör dit. Skratten
från scenen är för det mesta kollektiva manifestationer. Kanske kan man tala om
sociala tryckets medier. Hedvig tar i slutscenen den här gången sin väska och
drar. Så kan man naturligtvis också göra. Men pjäsen som sådan och dess många
övertoner förlorar mera än de vinner genom ett sådant tillvägagångssätt.
Bo-Ingvar Kollberg