I en tid när identiteter relativiseras, ifrågasätts och diskuteras kanske ivrigare än någonsin visas i Uppsala två intensivt engagerande utställningar som från olika utgångspunkter sätter just identitetsfrågor i centrum. Det är Köttinspektionen som med gästspel i sina lokaler i centrala Uppsala av konstnärsdrivna Verkligheten från Umeå lyckats pricka in en synnerligen dagsaktuell utställning som fått titeln If I cannot inspire love, I will cause fear. Bakgrunden är en två hundra år gammal bok, klassikern Frankenstein, den moderne Prometeus, som med de nio konstnärernas närläsning fått förnyad aktualitet och överraskande fri gestaltning i lika många former som antalet självständigt arbetande kreatörer. Att man har det djärva namnet Verkligheten gör inte detta spel med identiteter och läsningar mindre utmanande och spännande.

Några minuters promenad från Köttinspektionen (som drivs av det uppsaliensiska konstnärsgruppen Haka) ligger Uppsala konstmuseum, som just i dagarna efter årtionden av diskussioner och utredningar kan ana konturerna av en ny framtid i ett ändamålsenligt, för sitt innehåll nybyggt museum i centrala Uppsala, detta efter flera årtiondens utlokaliseringar i provisoriska lokaler, de senaste åren i Slottet. Där drivs numer en verksamhet som är betydligt bättre och mer intressant än vad de ärevördiga men föga passande slottssalarna egentligen förmår. Nu har man lyckats få till stånd en stark utställning av den polska konstnären Katarzyna Kozyra, välkänd i den internationella konstvärlden efter många stora utställningar runt om i världen. Nu visas ett urval av hennes videoinstallationer som bland annat renderat henne utmärkelser vid Venedigbiennalen 2011.

Om konstnärerna hos Köttinspektionen alla på sitt sätt vrider och vänder på Frankensteinmyten så som den gestaltas i Mary Shelleys roman i verk utförda i olika tekniker är Kozyras utställning till nästan 100 procent visuellt gestaltad med videomediet. Konstnären, som ursprungligen utbildade sig till skulptör, har nämligen alltmer kommit att använda videotekniken som sitt material, men det är också påfallande hur kroppsligt hon tänker även i detta rörliga, i-stunden-fixerade medium. Kroppsligheten i Kozyras verk har inte bara de uppenbart effektiva skäl som gör hennes verk så fysiskt kännbara och bidrar till hennes omväxlande undersökningar av kvinnokroppens identiteter. Hon har även med sin modiga Wallraffteknik kommit nära det manliga könets motsvarande kroppslighet genom sitt arbete i männens nakenbad i Budapest där hon sminkad och ”förvandlad” till ung man låtit sig filmas med dold kamera bland mer eller mindre nakna män.

Verket är på Uppsala konstmuseum inbyggt i en scenografi som i sin halvt slutna form ger betraktaren upplevelse av egen fysisk närvaro bland vattenångor, håriga mansben och hängande penisar. Iklädd löspenis blir Kozyra märkligt accepterad och införlivad i detta manliga reservat; ingen avslöjar hennes rätta identitet som kvinna, och därmed sätter hon just ifrågasättandet av genus och identitet i strålkastarljus på ett svåravvisat sätt. I en tid när man på allvar från vissa håll vill få ett lagligt godkännande av ett tredje kön känns denna märkliga relativisering extra aktuell.

Som en bild av instängdheten i det egna könet och den egna kroppen kan man se installationen med en fyllig kvinna iklädd kroppskostym som stängts in i en gyllene bur där hon med operasång försöker göra sig hörd och sedd. Ett nästan övertydligt programmatiskt men mycket effektivt verk som gjort för en feministisk tolkning. I grunden handlar det om rätten till personlig frihet i alla avseenden.

I andra verk varieras badhustemat i form av dramatiska avslöjande av kön via avklädning inför publik. I videon Il castrato använder konstnären åter sin egen kropp i en dramatiskt operainspirerad scen där kastrattemat även uttrycks i sång. Att operativa ingrepp som åstadkom denna metamorfos av stämband och kön förbjöds redan i slutet av 1800-talet hindrar inte Kozyra från att i scenisk form låta täckelset falla och en ytterst obehaglig operationsscen ta gestalt inför en hänförd men alltmer förbryllad manlig publik vars applåder avtar när den falska könsdetaljen klipps av i en blodig sekvens i filmen.

Många andra aspekter av denna identitetssymbolik gestaltas i Kozyras verk, och kanske allra intressantast är hennes pågående undersökningar av det så kallade Jerusalemsyndromet. Här handlar det inte längre om fysiskt kön utan om det komplicerade förhållande som människor med olika religiös bakgrund kan ha till den kristna läran om Jesusgestalten. I flera intervjuer exponerade på videoskärmar träffar Kozyra människor i Jerusalem som på olika sätt och i olika hög grad identifierat sig med Jesus. Med nyss avslutad läsning av den israeliske författaren Amos Oz märkliga roman Judas i bakhuvudet ser jag komplexiteten i Jesusmyten i nytt ljus. Kozyras projekt är ett pågående projekt och återkommande besök i Jerusalem lägger ytterligare aspekter till ett redan synnerligen mångbottnat ämne.

Från Katarzyna Kozyras mycket fysiska konst återvänder jag till Köttinspektionen där exemplen på andra identitetsrelativiserande förhållanden får andra gestaltningar. Men här är spektrumet bredare och handlar om allt från personlig förlust och försök att återfinna en förlorad närhet med kroppsliga aktioner som hos konstnären Ida Hansson med videon Rädda Pandora till Gerd Anrells undersökningar av hur ”monstret” Frankenstein i metaforisk mening kunde uppträda i hormoslyrskandalen i det Västerbottniska landskapet på 80-talet. Sökandet efter detta metaforiska monster har fått rikt varierade gestaltningar i de nio konstnärernas egna läsningar. Teknikerna är många, från teckningar till skulpturala installationer, intervjuer, ljudverk, videoverk och fotografier. Helena Wikström har byggt en tredimensionell skulptur av diverse objekt, medan Mia Rogersdotter Olofsson visar expressiva stora fotografier med märkliga växtympningar. Miljöfrågor ryms även inom konceptet, som hos Fanny Carinasdotter; alla bidrar med sina infallsvinklar till en ovanlig fysisk gestaltning av en litterär text.

Alla de nio från Umeå är värda ett omnämnande: Clarissa Siimes, Mattias Olofsson, Gerd Aurell, Mia Rogersdotter Olofsson, Sandra Wasara-Hammare, Alexander Svartvatten, Fanny Carinasdotter, Ida Hansson och Helena Wikström.

Myten om Frankenstein handlar som bekant om en vetenskapsman som inser att han kan skapa en konstgjord människa, ett ämne om i dag inte längre känns enbart som en mytisk fantasi med kloningar och artificiella kroppsdelar som genomförbara verkligheter. I överförd mening kan man kanske fundera över hur man kan se på konsten som sådana artefakter. Konstnärskollektivet Verkligheten vrider och vänder på myten just i metaforisk mening, och det är inte bara Ida Hanssons fruktlösa försök att sy ihop och återge liv åt ett stycke dött kött som drabbar betraktaren med sådana funderingar. Att det finns ett memento mori i hela föreställningen hos Köttinspektionen är uppenbart, men det riktigt skrämmande (och smått geniala) är att man också i flera av verken anar det motsatta: ett konstnärligt credo som inte utesluter tanken på Konstnären som en Viktor Frankenstein med gränslösa förmågor att ur intet skapa något alldeles nytt, ont eller gott. En ny Verklighet. Inga små anspråk, i all sin komplexitet, men helt rimliga för den som insett konstens unika kvaliteter.

Cristina Karlstam

Köttinspektionen, Uppsala

Konstnärskollektivet Verkligheten

If I cannot inspire love, I will cause fear

Tom 4/2

 

Uppsala konstmuseum

Katarzyna Kozyra

Identity Bending

Tom 1/4

 

Bilden överst: Katarzyna Kozyra, Looking for Jesus 2012 video still. Courtesy of Katarzyna Kozyra Foundation