Vargtimmar på 45 minuter

Datum:

|

Anja Lek Paulsson är som en sentida Alice. Jag tycker om att hon heter Lek, som om allt är på lek, livet, teatern –  en Homo Ludens. Till en början är det också som en lek. Ett hål i cellväggen där det lyser och där världen är vacker tills dörren öppnas och urinprovet visar positivt. Inferno – mellan tre och fem handlar om ”Krigaren” en DJ som kör techno så det ryker i ett inferno som är minst lika helvetiskt som ett strindbergskt, eller för den delen dantiskt. Det är en nedåtgående spiral i en värld som tycks alltmer fragmenterad – just så fragmentarisk som världen måste te sig när man ständigt är på jakt efter nästa rus. Allt försvinner; julen, hösten, våren, pengarna och till slut även livet. Och alltid, alltid utanför. Alltid vid sidan om, på gränsen, i periferin, i kojan i skogen. Och ingen hjälp finns att få. Världen visar liten förståelse och den som en gång blivit dömd inbillar sig att det syns på utanpå. Inte ens när pappa är i telefon med sin bekymrade röst förmår Krigaren släppa garden, även om hon nästan, för ett ögonblick, men inte mycket längre, blir en till synes normal liten flicka med en lika normal röst, innan partandet tar vid och hon öser på och tjoar vilt till musiken igen, och strängarna med ”koks” är breda som autostrador tills de förvandlas till omkringflygande damm.

Bara ibland finns små andningshål som ger ett lugn –  i vargtimmarna mellan tre och fem händer det att hon finner en smula ro och kan höra fågelsången, se den blåa himlen, uppleva naturens skönhet innan partyt drar igång igen.

I vilken krets mötet med vården befinner sig är svårt att säga men blir här lika absurd som läskigt verklig när kölappen med den astronomiska siffran – sist i kön – antar gigantiska proportioner och till slut blir det enda man har att hålla sig i.

Här finns också en poesi, och varför kommer jag att tänka på Karin Boye mitt i en scen när basen känns ända in i bröstbenet? Kanske har det med naturupplevelsen att göra? En längtan efter något?

Det är högt tempo som Anja Lek Paulsson visar upp på scenen. I ett tempo som brukar kallas för halsbrytande för att använda en klyscha, håller hon publiken fången. Skakar om oss. Ställer många frågor och det går inte att komma undan. På Strindbergs Intima teater blir det just intimt. Pjäsen som sådan är ett viktigt inlägg i samhällsdebatten på flera plan än ett.

Regissören Anna Pettersson som nyligen tillträdde som direktör för Strindbergs Intima teater har varit handledare vilket borgar för nya läsningar av dagens samhälle.

Inferno – mellan tre och fem av och med Anja Lek Paulsson spelas på Strindbergs Intima teater 24.1 – 29.1 Efter föreställningen blir det publiksamtal.