Experimentalfältet är konsthallen Accelerators inlägg i miljödebatten, ett av förhoppningsvis många. Det är konstnärlig forskning och utforskning kring överlevnad, kollektivism, artfrändskap och ägande. Kuratorerna Therese Kellner och Richard Julin har grävt i det förflutna och sammanlänkat platsens historia som experimentell verkstad för djurhållning och jordbruk med samtida konstnärskap, som korrelerar väl med varandra tidsaspekten till trots, eller kanske just därför. Flera av verken knyter an till det som var ”förr”. Det är konstnärlig forskning och utforskning kring överlevnad, kollektivism, artfrändskap och ägande.
När livet kändes alltför bisarrt brukade en av mina jiddischtalande vänner i New York utbrista i ett: A Mentsh – tsi is farshteyn!
Det fungerade hos honom som en sorts åkallan. Men inte på vem eller vad som helst. A Mentsch var någon som respekterade sina medmänniskors behov och önskningar –en sorts godhetens princip, en strävan efter att göra gott djupt förankrad i min judiske väns uppväxt. Det där kommer för mig när jag vandrar runt i utställningen Experimentalfältet på konsthallen Accelerator bland nya, eller kanske snarare nygamla forskningsfält och konstnärliga strategier som här omformulerar sig.
Det första som möter åskådaren i trappan ner till den stora är verket Puppy Play (2020) av Signe Johannessen. För några år sedan porträtterade vi Signe Johannessen i Cora, grundare av Art Lab i Gnesta där flera aktiviteter inryms och som från första början strävade efter att fungera som en självständig enhet långt bort från den kommersiella konstmarknaden.
Ett utmärkande drag i Signe Johannessens praktik är hennes undersökande av relationer arter emellan. Många av oss minns säkert hennes genombrott med filmen om hennes bästa vän hästen – som dödades av hennes far – i Thank you for carrying, men också hennes utforskande av akvatiska ekosystem som resulterat i verk som Hic sunt dracones i projektet The Beast in the Eye of the Cyclon, om hur djur och natur tvingas anpassa sig till människan och där hon bland annat lärde sig fridykning, till undersökningar av våtmarker, och inte minst videon Mr. Deer om den brunstige bocken som inte kan motstå den sugande doften av våtmarker. Rent lingvistiskt betyder ordet fitta våtmark, påminner Signe mig om när jag ringer upp henne på telefon. Varför det idag fått en negativ klang kanske har med den livsfarliga kvinnliga sexualiteten att göra?
Den fem minuter korta videon Puppy Play är ett slags utforskande av familjen. Några barn leker mamma, pappa, barn med en irländsk varghund ute i naturen. Videon visar på den ordlösa kommunikationen som uppstår människobarnen och hunddjuret emellan och hur här skapas en sorts familj.
Signe Johannessens andra verk Posthumous Dialogue, på Accelerator, är en mäktig installation, en flera meter hög altartavla där åskådaren bjuds in. Här finns avgjutningar av ben från av människan domesticerade djur som hästar, grisar, hundar och kor, samt människohår och tagel och
Avgjutningarna av benknotor och hovar för tankarna till ett hedniskt altare med en anstrykning av domedag. Ett vitnat blodsoffer som talar om människans långa historia med sina domesticerade djur. Här finns lite av det fornnordiska, Särimner, grisen som utgjorde föda åt de stupade krigarna i Valhall, en vikingatolkning av reinkarnationen – själavandringen som en avdramatisering av döden?
Den ljusbruna manen som vajar uppe under taket, påminner om att vi befinner oss inomhus långt bort från den oändliga stäppen trots allt. Men är det enbart ett hästskelett som påminner så starkt om en ängel? Likt en Pegasus? Eller är det en kombination av flera olika djurarters ben?
Döden liksom sexualiteten tycks ständigt lura bakom hörnet hos Signe Johannessen.
Tankarna flyger och far och för ett ögonblick går det inte att låta bli att associera till vårt som det tycks omättliga behov av gulliga katt- och hundfilmer där våra fyrbenta vänner får spela huvudrollen. För även om Signe Johannessens verk knappast är att se som en kommentar till våra tiders husbehov av lättsmält underhållning kanske känslorna för de andra djuren funnits på ett helt annat plan än vi idag är medvetna om?
Verket Posthumous Dialogue är sprunget ur ett interdisciplinärt samtal mellan Signe Johannessen och docenten i arkeologi Christina Fredengren ,och som så ofta överträffar verkligheten dikten. När Fredengren besökte Signe i ateljén upptäckte hon att Johannessens nyss påbörjade verk påminde starkt om delar av ett arkeologiskt fynd där hon bedrivit forskning. Vid utgrävningar utanför Örebro 1949, påträffades kvarlevorna efter en medelålders kvinna. Det märkliga i fyndet är att vissa skelettdelar ersatts med ben från hundar, kor, grisar och hästar. Kvinnans käke hade ersatts av käken hos en hund, hennes bäcken var skulderbladet från en ko och så vidare…
Det finns flera assemblage av det här slaget, berättar Signe. Men fynd av detta slag är undanträngda ur historien. En förklaring kan vara att det saknas ett narrativ, men det är just det är just det som är det intressanta, menar hon. Att fyndet väcker så många frågor, men att där finns så få svar. Utfördes offer? Är det av en ren tillfällighet eller är graven någon form av helig plats och varför ville man byta ut delarna av kvinnan mot djurdelar? Kvinnan är kol 14 daterad till tidig bronsålder medan benbitarna av olika djur tillkommit efterhand. Nästan som om man velat frammana en ny art? Och till saken hör att alla skelettdelar kunnat tidsbestämmas utom just (hör och häpna! )revbenet som inte kunnat varken tidsbestämmas eller artsbestämmas! Och här blir det snudd på bibliskt!
På utställningen Experimentalfältet presenteras också en karta över området, hur det såg ut en gång. Bokstavligen så långt tillbaka i tiden att inte ens den gamla reaktorhallen hunnit byggas, i vars buk konsthallen Accelerator inrymts. Av de röda och gula trävillorna som låg strödda över området finns idag bara ett eller två av husen kvar.
Två av verken på utställningen är Uglycutes möbler samt verken Wagon Stations (2003) och Lay of My Land (2011) av Andrea Zittel, inlånat från hennes tidigare utställning på Magasin III samma år.
Andrea Zittel är en amerikansk konstnär som bor i Mojaveöknen i Kalifornien och som mycket kortfattat undersöker det dagliga levernet i sin konst. Hennes Wagon Stations är två små krypin, moderna hyddor skulle man kunna säga som lite påminner om en prärievagnen kluven längs med och med ena sidan i plexiglas öppen ut mot naturen. Det är vad vi skulle kunna kalla livet på sin ”edge” men vad mera behövs än tak över huvudet, en eld och lite böcker? Ja, möjligtvis en radio då? När jag tänker närmare efter kanske elden är det mest påtagliga, även om den här blivit stiliserad. Spår av eldstäder har hittats i alla kulturlager ända ner till Homo Erectus dagar för mer än en miljon år sedan och den som upplevt den bitande kalla ökenvinden vet att uppskatta värmen från en brasa.
När Andrea Zittel ställde ut verken på Magasin III, 2011, jämförde Coras konstkritiker Cristina Karlstam henne med den unge, tidigt bortgångne israeliske konstnären Absalon, som också han arbetade med liknande frågor i sina minimalistiska konstruktioner av rum och livsutrymme.
Men där Absalon reducerar sina gestaltningar ner till konstkroppens själva ”skelett”, låter Zittel sina moduler fyllas och befolkas av sina vänners rekvisita. Ett stramt, abstrakt, cerebralt manligt formspråk hos Absalon står effektfullt i kontrast till ett tillåtande, inbjudande kvinnligt förhållningssätt i Zittels verk. Hos Absalon förblir teorin teori, hos Zittel förvandlas teorin till taktil praktik. Hennes vänner stoppar luftmadrasser, fårskinn, konservburkar, lyktor, brandsläckare och ryggsäckar i sina moduler. I Absalons verk ser man i videoupptagningar möjligen konstnären ensam i sina vita kuber; mestadels visas de som tomma objekt i utställningsrummet.
/…/
Det kan vara fruktbart att jämföra dessa båda konstnärers sätt att förhålla sig till ett liknande ämne. Det som hos Absalon huvudsakligen måste läsas som försök att ge gestalt åt existentiella frågor, utan hänsyn tagen till den omgivande vardagliga verkligheten, blir i Zittels betydligt friare konstnärliga koncept en vidgad frågeställning som också och mycket handfast omfattar vardagen. Så tycks hennes intressen för den rent fysiska gestaltningen också vara mycket vidare. I försöken att komma nära den mänskliga existensens villkor har hon också prövat att skapa kläder, ett slags ”uniformer” att bära månadsvis för att även reducera den delen av det mänskliga beroendet och befria individen för viktigare ting än klädval. I utställningen visas ett prov på hennes textilkonst i det konceptet, och själv är hon vid pressvisningen iklädd en liknande virkad ”uniform”.
Medan Wagon Stations har kunnat utgöra utrymme för vänner som letat efter tystnaden och kanske tomheten i ett kargt ökenlandskap, försöker Andrea Zittel skydda ”sitt land” mot exploatering. I ett samtal med curatorn Richard Julin berättar hon hur hon köpt upp allt större landytor” i en sorts anitikonsumtionsagenda. Mojaveöknen har på senare år blivit alltmer intressant för civilisationströtta storstadsbor och den relativa närheten till Los Angeles har fått land- och huspriser att stiga okontrollerat i synnerhet runt den hippa och mångbesjungna staden Joshua Tree.
Modellen Lay of My Land är helt vit och det nakna ökenlandskapet får här målas i fantasins färger. De små Wagon Stations befinner sig längst bort, farligt nära kanten och pyttesmå i förhållande till sin omgivning, alldeles vid foten av en kulle med stora rundade stenar som vid en eventuell jordbävning lätt skulle kunna komma i rullning och komma att krossa allt i sin väg. På väggen ovanför projiceras en livebild från AZ West. Lyktorna från en bil dyker upp, ännu är det några timmar kvar till en gryning.
Varför gör man saker då man kunde låta bli?
Frågan ställs av konstnären Åsa Elzén som i flera projekt arbetat med arvet efter Fogelstadgruppen som bland annat drev den Kvinnliga Medborgarskolan vid Fogelstad 1925-54 i Julitta i Sörmland. Elzéns kanske mest kända verk är ”Avskrift av en Träda” (2019), som utgår från mattan ”En Träda”, som syftar på begreppet med samma namn, att låta jorden vila.
År 1919 beställde Elisabeth Tamm på Fogelstad en matta med önskan att den skulle utgå från en träda, i linje med hennes tro på ekologi och hållbarhet, av konstnären Maja Fjaestad som komponerade mönstret. Mattan vävdes på Fjaestads konstväveri i Rackstad under ledning av Amelie Fjaestad 1920, alltså för hundra år sedan, och låg i biblioteket på Fogelstad till slutet av 1960-talet, då den trasig lades på vinden efter att bokstavligen ha slitits ned av första vågens kvinnorörelse (och deras hundar).
Åsa Elzéns nya verk är gjort i applikationsteknik, av återanvända tyger av olika ursprung, material och tillverkningsår, och är i samma storlek som originalmattan – 4,7 x 6 meter.
På Accelerator samarbetar Åsa Elzén och Malin Arnell kring en annan typ av ytmaterial. Ett ”trägolv” med en tungvrickande lång titel att se som ett inlägg i den rådande debatten kring dagens moderna skogsbruk.
Är det av en ren tillfällighet att Januariuppgörelsens Skogsutredning presenteras ungefär samtidigt som utställningen? Där markägarnas avyttringsintressen står mot naturvård och de få procenten naturskog som återstår?
På Accelerator har industriprocessat trämaterial som EU-pallar och gamla repade bordsskivor fått ny resning när de möter stubbar från nerhuggna träd från närliggande Bergianska trädgården. Jag kan inte låta bli att tycka att sammansättningen till viss del påminner om det disparata samhälle vi lever i idag, en typ av blandskog om man så vill av tyckande och tänkanden. På samma gång är det här en skulptur som fungerar som ett golv med en resonansbotten som det är tänkt att man ska kunna gå på och kanske kunna jämföra hur det låter när foten sätts ner på rent trä visavi det industriprocessade. Eller kanske bjuda upp till en dans? Malin Arnell är koreograf och trägolvet får en att associera till de vackert åttkantiga utedansbanorna i trä som sakta faller ner i myllan igen, i den alltmer avbefolkade landsbygden.
Golvet bildar en triangel. Samma form som den skog Åsa Elzen och Malin Arnell nu arrenderar. Det var när Statens konstråd utlyste förslag på nya exempel på offentlig konst som konstnärerna föreslog ett köp av 3,7 hektar skog som (naturligtvis) planterades av Fogelstadsgruppen under deras aktiva år på platsen. Byråkratiska regler förhindrade köp men väl kunde ett arrende ingås.
Trekanten som form pekar ut en riktning. Här pekar den mot den av konstnärerna formulerade frågan ”Varför huggs ofantliga mängder skog ner idag?”.
Enligt Skogsstyrelsen uppfyller den arrenderade skogen inte de formella krav som krävs för att den idag skulle få skydd som naturskog utan är att se som så kallad produktionsskog avsedd att avverkas om några år. Åsa Elsén och Malin Arnell hoppas att skogen under de femtio år som arrendet varar, kommer att utvecklas från produktionsskog till gammelskog och då finnas kvar för all framtid i enlighet med det regelverk som finns för bevarande av skog med hög biologisk mångfald.
Skogens som grundvattenspegelns magasin och regulator måste vårdas till mänsklighetens fromma, liksom jordfrågan och trädan som begrepp går igen i Kultivators maskodling, Humusfakulteten. Här ska produceras näringsrik jord till det forna Experimentalfältets mark av personalrummets frukt-och pappersavfall. Kultivator har varit verksam inom det experimentella spänningsfältet mellan jordbruk och konst i närmare femton års tid och bedriver ett världsomspännande samarbete med likande jordbruks-och konstkollektiv på de flesta kontinenter. Inom residensverksamheten har ett 80-tal konstnärer medverkat genom åren tillsammans med ett 30-tal kor, kycklingar, ankor, får och hästar. Konstkollektivet leds av Mathieu och Malin Vrijman som år 2017 tilldelades Dynamostipendiet av Bildkonstnärsfonden.
I Cora har vi tidigare bland annat berättat om den populära ”kofilmen” Lunch with Cows, där åskådare och kor möttes över ett långbord dukat till fest men också om hur den allra första osten kom till under fyra dagar långt ystande på Supermarket Artfair.
Inom Humusfakulteten, som kommer att presenteras i mars, ska maskarnas arbete bidra till tvärdisciplinär forskning mellan konstnärer och forskare om jordens materia, minnen och framtid – och påminna om att jordens näringsrika humusskikt blir allt tunnare.
Inom utställningen på Accelerator har samarbeten också påbörjats mellan deltagande konstnärer. Det kollektiva är starkt närvarande liksom det faktum att de flesta medverkande befinner sig någonstans i periferin av såväl begreppet samtidskonst som den moderna världen av idag med växande och trångbodda storstäder och allt större ytor tomma på människor.
Ett samarbete aktuellt under våren är Explorations of Now, mellan Cullbergbaletten, Kultivator på Öland, Signe Johannessen och ArtLab Gnesta samt Institutet för framtidsstudier.
– Med Explorations of Now vill vi tillsammans formulera de frågor vi som ekosystem måste ställa oss nu. Vi står mitt i samtiden och vill föra samman konst, dans och forskning för att hitta fram till ett nytt sorts samtal med biosfären. Både allt liv runt oss och det som finns i våra egna kroppar. Om vi kan föreställa oss en ömsesidighet där vi skapar framtiden ihop, blir hållbarhet en naturlig del av det, och den omställningen vi står inför möjlig, säger Malin Lindmark Vrijman, Kultivator.
Här finns en gemensam strävan efter att de verk som ställs ut på Accelerator ska fungera performativt, ge utsagor och sia om vår egen tid och kanske en framtid vare sig man plockar upp gamla trådar eller spinner nya.
Och kanske blir det allra tydligast i det byalag som ska upprättas och som är tänkt att fungera som en rådgivningsbyrå i den tid vi lever i just nu, som i flera hänseenden inte kan kallas annat än oviss. En pandemi hindrar just nu inrättandet av denna rådgivningsinstallation och ännu så länge finns här bara en stiliserad bygdegård bakom plexiglas med en handknuten ryamatta på väggen och en flimrande tjocktv överst på en flyttbar hylla som en påminnelse om en gemenskap som gått förlorad, eller var det kanske just då? Förförda av Hylands hörna?
O i samarbete med The Non Existent Center står bakom verket It Takes a Village (2020-21) som här gestaltar uppdelningen mellan stad och landsbygd.
Ett O som i Alfa och Omega, som i början och slutet?
Medverkande är Linn Hilda Lamberg och Eric Sjögren, båda med erfarenheten av att växa upp på landsbygden och det ständiga dilemmat om att flytta in till stan eller flytta tillbaka?
Men oavsett konstnärernas bakgrund står besökaren i det här verket kanske allra tydligast i centrum? Även om här ska tilläggas att de medverkande konstnärerna gör sitt allra bästa för att verka inkluderande på mer eller mindre hög abstraktionsnivå.
En rådgivningsbyrå ska upprättas i den evolverande anda som finns i utställningen Experimentalfältet. Sammanlagt 89 stycken människor (förmodligen fler) kommer att vara bland de lyckligt lottade att få konstnärernas fulla uppmärksamhet och råd i ett dilemma vilket som.
Linn Hilda Lamberg berättar att hon med sin scenkonstbakgrund alltid sett på sitt arbete som relationellt. Men istället för att se representanter, det vill säga skådespelare som ska tillgängliggöra en konflikt eller ett dilemma för en besökare, ska denne här få navigera runt sig själv, utan att någon annan tar fokus på eller formar berättelsen.
Som uppvuxen på landsbygden kan vederbörande känna igen sig i denna bygdegård och de aspekter den väcker. Att gå omkring med en ständigt kluven relation till livet i vår herres hage. Här finns tryggheten, det välkända, men med patriarkala och värdekonservativa föreställningar som tar alltför mycken plats i naturen och njutningen av ett ”skogsbad”.
Bakom verket O på Accelerator finns en längtan efter ett byalag som inte är kvävande bara för att man äger mark eller har en ställning, utan där erfarenheterna är kapitalet, menar Linn Hilda Lamberg.
Det som kallas för tyst kunskap?
– Precis, det som man får genom erfarenhet. Kanske av en kris. Det handlar om ett känsloperspektiv som jag upplevt att många äldre kvinnor på landsbygden besitter. En erfarenhet som konsekvent underskattas idag men som kan bära fram en hel by.