Trots allt har vi kommit en bit på väg när publiken lyssnar andlöst i nära en timme på vad två medelålders, grånade och rynkiga damer, har att säga. Även om damerna heter Patti Smith och Marie-Louise Ekman och redan inhöstat sin beskärda del av berömmelse och uppmärksamhet från omvärlden. Den ena i sommarfräscht vitt och egenhändigt sydda byxor med rosa revärer, den andra i ett par jeans, en batiktshirt och en jacka som såg ut att vara rätt varm.

Ett artigt, avvaktande samtal från Pattis sida, mycket hade man hört förut, och ett lite andfått, åtminstone till en början, medhåll från Marie-Louises. Ika Johannessons tämligen basala frågor av typen: När visste du att du ville bli en konstnär? Din senaste (sista) kulturella erfarenhet? Kan du ge ett råd till unga artister? Vilket fick Patti Smith att uttråkat dra i sin t-shirt eller vifta avvärjande med händerna när frågeställningen tycktes alltför pinsam. En generös och närmast tapper inställning, väl rustad mot dumma frågor, men kanske också med ett visst intresse av att strö lite visdomsord omkring sig, fick hela tillställningen att trots allt vibrera. Opolitiskt, men med uppmaningen att försöka ha det roligt så länge det/livet varar, och att hålla hög svansföring. Det vill säga, inte göra något som man måste skämmas för längre fram. Vill man bli en stjärna måste man arbeta hårt dag ut och dag in. Omfamna sitt arbete, så att säga, men om man är född till konstnär så finns det inga lagar eller begränsningar. Inte helt sant kanske, nog är det lättare att bli en framgångsrik konstnär om man som i Marie-Louise Ekmans fall har en pappa som pushar på, låt vara alkoholiserad, än om man som Patti Smith kommer från lägre medelklassen även om det fanns gott om litteratur hemma. Vid en jämförelse visar det sig att föräldrarna tyckte hennes konstnärliga ambitioner var intressanta, men helst hade de nog sett att hon skulle skaffa sig ett riktigt arbete.

Trots allt var det intressant att se den konstnärliga korsbefruktningen mellan måleriet och musiken, även om nu Patti Smith praktiserar även det förra och ställde ut för inte så länge sen på Centre Pompidou i Paris. Här fanns en rörande överensstämmelse mellan två kvinnor som tycktes finna varandra i en sorts vänskap för ögonblicket och nästan överröstade varandra i klokskap, och Patti Smith tackade inte helt nej till Marie-Louise Ekmans ivriga erbjudande om att skriva en pjäs för nationalscenen, fast det skulle nog dröja med tanke på de två bokprojekt hon har framför sig, kontrade stjärnan – men ändrade sig straxt, om Marie-Louise Ekman sydde ett par byxor åt henne, skulle hon allvarligt tänka saken.

Och sen fanns det gott om bekännelser om hur åldern tar ut sin rätt, som hur tröttsamt det är att börja glömma bort saker, eller att man får ansiktsbehåring, eller att livet tycks en allt dyrbarare, nu när man vet att tiden alltmer är begränsad

Det som vi, fansen, fick oss till livs denna gång var att hon, Patti Smith, stiger upp klockan fem varje morgon och skriver i tre timmar, innan världen vaknar. En liten försynt hälsning till Virginia Woolf – hur hon älskar att vakna just innan gryningen och kunna ha de där timmarna för sig själv. Och sen förstår närkontakten med stjärnan. Även om Patti Smith, en av rockvärldens stora, inspiratör för flera generationer,  förmodligen har sin trognaste och kanske största publik i Europa, och lilla Sverige.

Ett samtal mellan Patti Smith och Marie-Louise Ekman, moderator Ika Johannesson. Auditoriet, Moderna Museet,  i samarbete med Tensta konsthall och Luger.

Yvonne Ihmels