Skådespelarna Petronella Barker och Gerhard Hoberstorfer
svarar för en storartad prestation när de gestaltar människor, som försöker
värja de sista resterna av sin mänsklighet i Heiner Müllers pjäs Kvartett på
Stockholms stadsteater. Det är vår hotade värld som utgör föreställningens tema
och den har många kopplingar till dagens krigshärjade verklighet, skriver
Bo-Ingvar Kollberg.
Rollbyten. Gerhard Hoberstorfer och Petronella Barker växlarroller med varandra i maktkampen i Heiner Müllers Kvartett. Foto: Petra
Hellberg
Scenkonst
Stockholms stadsteater, Lilla scenen: Kvartett av Heiner
Müller. Översättning: Lars Bjurman. Regi: Sofia Jupither, scenografi: Lars
Östbergh, kostym: Maria Geber, ljus: Magnus Mikaelsen, ljud: Magnus Ericsson,
mask: Johanna Ruben, dramaturg: Monica Ohlsson. I rollerna: Petronella Barker
och Gerhard Hoberstorfer.
Den tyske dramatikern och teatermannen Heiner Müller befann
sig ofta på kollisionskurs med de styrande i DDR. Hans svårigheter att finna
sig till rätta i det kommunistiska styrets diktat medförde, att han bl a uteslöts
ur det statliga författarförbundet. Medan de flesta andra inrättade sig i
ledet, hörde han till de oppositionella. Förbindelserna med väst gjorde inte
situationen lättare. Efter landets återförening anförtroddes han dock
ledarskapet för Berliner Ensemble. Det är inte svårt att se att
krigserfarenheterna och upplevelserna av ytterligare en diktatur satt spår i
ett författarskap, som in på bara skinnet känt av hur det är att leva.
Det i det perspektivet
man gärna vill uppfatta pjäsen Kvartett,
som nu ges på Stockholms stadsteater.
Stycket bygger på Choderlos de Laclos brevroman från sent 1700-tal om
den dåtida franska adelns totala avsaknad av vad som i brist på bättre kunde
kallas ideal. Förföraren greve de Valmont möter markisinnan Merteuil i en makt-
och könskamp i avsikt att förgöra varandra. Det hela utspelas på en nivå, där
allt som har med en civilisation att göra försvunnit. Sexualiteten är det enda
basbehovet som finns kvar. Destruktiviteten har tagit över. I den bemärkelsen kan
man också hitta överensstämmelser med dagens krigsskådeplatser i Ukraina, Syrien,
Irak, Jemen och Libyen. Eller ett Östtyskland från 1982, pjäsens tillkomstår,
som börjat anträda sin väg att ruttna inifrån.
Kvartett är till
omfånget en kort pjäs. Ändå finns där plats för två hela människoliv, som en
gång känt varandra, sedan färdats åt olika håll men nu möts igen. Müller följer
huvuddragen i förlagan men använder också lån från andra håll, citat och
fragment från bl a Schiller, Wagner, Wedekind och Bibeln. Pjäsmanuskriptet med
sin avsaknad av anvisningar ger stor frihet åt regissören, men Sofia Jupither
litar i huvudsak till texten som sådan. Därmed utgör orden byggstenarna för den
här föreställningen. Skådespelarnas återhållsamhet i kroppsspråk, gester,
rörelser och verbala tryckstyrkor förstärker den leda och intrycket av en
genomskådande attityd som sätter sin prägel på det mesta.
Och detta hör hemma
i en värld där orden förlorat sitt innehåll och känslorna tömts på varje
tillstymmelse till mening. Ljusglimtarna är få i detta groteska kammarspel.
Desto flera är markörerna för en tillvaro, där människan blivit reducerad till
sin sexualdrift. Eller där det handlar om att äta eller ätas och alla berörda
är varandras instrument och verktyg för en lust, som stavas plåga. Där erotiken
blivit ett avloppsrör där de som deltar till sist hamnar. Müller väjer inte för
de drastiska detaljerna. Fekalier hör till det som ingår. Spelplatsen med
scenografen Lars Östberghs låga murar med öppning mot publiken och kolbitar på
sidorna kunde vara en kyrkogård.
Slagväxling. Förgörelsemotivet står i förgrunden i GerhardHoberstorfers och Petronella Barkers slagväxling på olika plan i Stadsteaterns
uppsättning av Müllers Kvartett. Foto. Petra Hellberg
Att de bägge
skådespelarna i pjäsen, Petronella Barker och Gerhard Hoberstorfer byter roller
med varandra under handlingens gång innebär, att genusaspekterna i maktkampen
får en underordnad roll. I föreställningens skarpt utmejslade gestaltningar blir
de i stället företrädare för människor som ur underläge, om än inte särskilt
framgångsrikt, försöker värja de sista resterna av sin mänsklighet. Just i förmågan
att få publiken delaktig i detta ovissa vågspel svarar de för en verkligt storartad
prestation, som också blir det som ger den starkaste behållningen av den här
uppsättningen.
När det gäller den
ömsesidiga slagväxlingen med hat, hämnd, förnedring, hullingförsedda giftpilar,
hån och förakt är bägge lika goda kålsupare. Vad som pågår är en dödsdans i ett
avhumaniserat samhälle. Materialismen har tagit överhand och vill man se
förloppet som ett tecken för en värld på väg mot sin undergång, beror detta
inte på någon klimatförstöring utan på att giltigheten upphört för tidigare som
okränkbara betraktade värden. Men Müller moraliserar inte. Snarare framställs
människan som en maskin där fysikens orsak och verkan styr utvecklingen.
Det som återstår av
kärleken är hud som gnids mot hud. Förförelsspelet är den överordnade
principen. Allt går ut på att uppnå ”djurisk lycka” med människan som konsumtionsvara
och ett bruksföremål. Inte heller de rent morbida inslagen är långt borta.
Alltsammans är en kamp på liv och död, som lika gärna kan innebära självplåga
hos någon som vill förgöra sig själv. Så särskilt mycket plats över för godhet
finns inte i detta Heiner Müllers känslokalla universum. Föreställningen
diskuterar och ger exempel, och i distansen till det som pågår är det är aldrig
långt till författarens läromästare Bertolt Brecht. Sofia Jupither fyller på
med berättargrepp som brukar tillskrivas teatertraditionen från Lars Norén.
Styrkan hos Heiner
Müller ligger i att han lyfter fram och synliggör mekanismer som vi nog helst
inte vill se eller låtsas om att också de finns, hur välordnad vår civilisation
än kan tyckas vara. Erfarenheterna från 1900-talet och de nu pågående väpnade
konflikterna lite varstans pekar åt ett annat håll. Även om Müller renodlar i
sin pjäs får han därför nog ändå sägas vara en röst väl värd att lyssna till
Bo-Ingvar Kollberg