När Liljevalchs konsthall i Stockholm efter två års reparationer kallar till pressvisning och vernissage är det med förväntan man tar spårvagnen ut till Djurgården för att se tre aviserade utställningar. Två Vårsalonger har man under reparationstiden måst förlägga till Stockholms city, men om ett par månader kommer denna institution i Konsthallens historia åter att vara på plats i byggnaden från 1916.
Men nu är det alltså frågan om en smygstart i en ännu inte alls färdigrenoverad konsthall. Och ska man uppfatta spännvidden och nivåskillnaderna mellan de tre utställningarna som en programförklaring från chefen Mårten Castenfors sida kommer det nya Liljevalchs att vilja ta plats i framkanten på den stockholmska konstscenen men amtidigt fortfarande vara ett forum för den mer folkligt tillvända vardagskonsten.
Det visar sig nämligen vara så att Mikael Lundbergs experimentella datorgenererade film- och filmsekvenser från Slussen i Stockholm och Vårsalongsdebutanten Camilla Holmqvists udda teckningar av ”kändisar” har sina kvaliteter och antyder en bredd och mångfald som tidigare inte alltid varit möjlig i utställningsutbudet.
Men att i november 2017 bege sig till Liljevalchs har egentligen bara ett verkligt och totalt dominerade skäl: det handlar om den till biograf ombyggda sal där filmen Lyubov – Kärlek på ryska av författaren Svetlana Aleksijevitj och svenske filmaren Staffan Julén visas. Med biografen Oktober i Minsk som förebild har scenograferna Ulla Kassius och Moa Möller byggt en kontext där närvarokänslan är optimal och identifikationsmöjligheterna betydande. Ändå ger den en och en hal timme långa filmen Lyubov, Kärlek på ryska, en lika dräpande, upplysande och märkligt exotiskt inblick i den ryska folksjälen, förmedlad via författaren och Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitjs öppna intervjuer/samtal om det klassiska ämnet kärlek med ryska individer, de flesta i övre medelåldern eller äldre. Dessa samtal har filmats och därmed bildsatts av Julén på ett kongenialt sätt och resultatet har blivit en långfilm som lika gärna kan betraktas som ett konstverk på högsta nivå. Om en månad får filmen, som är en försmak av den bok som Svetlana Aleksijevitj håller på att sammanställa, att få sin världspremiär. I biografen på Liljevalchs kan svensk publik nu få möjlighet att se detta mästerstycke innan den officiella premiären äger rum.
Det verk som konsthallens besökare nu kommer att få se är ingenting mindre än ett mästerverk som i sin sakliga vardaglighet på ett ovanligt sätt närmar sig tillvarons innersta så som den upplevs i några ryska människors erfarenheter av det eviga ämnet kärlek. Staffan Juléns varsamma, poetiska bildsättning korresponderar kongenialt med Svetlana Aleksijevitjs mjuka, fokuserade samtalsteknik där hon får människor att öppna sina sinnen och själar och berätta om sina minnen av besvarad och obesvarad kärlek, om vardagens kärlekshandlingar, om saknaden efter den som lämnat i skilsmässa eller död och om insikterna om kärlekens bedrägliga illusion och samtidiga övertygande verklighet. Kärlek finns, det bevisar de här samtalen, även om den ibland tar sig helt olika uttryck och överraskar mitt i vardagens torftighet.
Underbar är sekvensen där Aleksijevitj samtalar med den jämnåriga kvinna som gifte sig med en KGB-agent. Samförståndet i synen på det gamla röda Sovjet förenar de båda kvinnorna i en tyst, lätt ironisk gemenskap: ”Han kunde ha arresterat mig”, säger den modiga ryskan och Svetlana nickar instämmande.
Vemodigt varmt och gripande är avsnittet med den gamla kvinnan som sörjer sin döde man och varje kväll talar med honom och ber honom besöka henne i drömmen. Överväldigande starkt är avsnittet med den ensamme man som varje dag besöker sin gravt cp-skadade dotter, hon som egentligen inte är hans biologiska avkomma. I mammans frånvaro har han tagit rollen som älskande far. Sällan har jag sett den utgivande kärleken så övertygande starkt gestaltad. Två exempel på berättelser så berörande att det är svårt att hålla distansen och inte ryckas med i glädjen och sorgen över den alltför svåra men underbara kärlek som manifesteras i deras berättelser.
Mycket kunde skrivas om Svetlana Aleksijevitjs kulturgärning i hennes böcker och i den här filmen. Att det är den ”röda” eller kanske nu före detta röda människan i det gamla Sovjet som läsaren och tittaren får möta ger givetvis extra dimensioner åt hennes verk. Men samtidigt är tid och plats, politisk ideologi och ekonomiskt system egendomligt oväsentliga faktorer när man som Svetlana Aleksijevitj med sin konstnärliga sensibilitet når fram till människornas hjärtan och själar. På något underligt sätt känner jag som betraktare av detta mästerverk en oförklarlig gemenskap med de människor som träder fram på filmduken, trots att deras verklighet onekligen skiljer sig radikalt från min egen. Men identifikationen fungerar ändå. Så har scenograferna Ulla Kassius och Moa Möller i sin scenografi också helt riktigt placerat en spegel i korridoren in till biografen där man möter sitt eget ansikte bland porträtten på de medverkande i filmen,
Kärlek på ryska är nog lika mycket kärlek på svenska, så som ämnet behandlas av Svetlana Aleksijevitj
Katalogen till Kärlek på ryska har utarbetats i samarbete med kulturtidskriften Ord & Bild och innehåller bland annat en essä om Svetlana Aleksijevitjs författarskap av Horace Engdahl, en intervju med Aleksijevitj och en redogörelse för turerna i Juléns samarbete med Nobelpristagaren.
Cristina Karlstam
Konst
Lyubov – Kärlek på ryska av Svetlana Aleksijevitj och Staffan Julén
Dessutom verk av Mikael Lundberg och Camilla Holmqvist
Tom 10 december
Översta bilden: Zjanna & Svetlana
Foto: Majaq Julén Brännström