Det finns både mörker och ljus i pjäsen Arnold på Stockholms stadsteater i en föreställning om trygghetens villkor och den sorgliga kärlekens solkighet. Rikard Wolff gör titelrollen och hans scenpersonlighet passar som hand i handske för denna uppgift och utgör uppsättningens allt avgörande tillgång, skriver Bo-Ingvar Kollberg.

Rikard Wolff gör Arnold med ett underfundigt leende och absolut närvaro. Foto: Petra Hellberg

Scenkonst

Stockholms stadsteater: Klarascenen: Arnold av Harvey Fierstein. Översättning Edward af Sillén. Regi: Olof Hanson, scenografi: Sven Haraldsson, kostym: Elin Hallberg, ljus: Linus Fellbom, nykomponerad musik: Mathias Blomdahl, ljud: Michael Breschi och Håkan Åslund, mask: Maria Reis, dramaturg: Fanny Boëthius. I rollerna: Rikard Wolff, Gerhard Hoberstorfer, Ann-Sofie Rase, Björn Elgerd, Olof Mårtensson och Meg Westergren. Musiker: Mathias Blomdahl.

 Det är inte bara Vladimir Putin som skapar rubriker i dessa dagar om anti-gaylagar och om möjligheterna att stänga ute homosexuella från Vinter-OS i Sotji nästa år. Homodiskriminering i arbetslivet diskuteras i USA såväl i representanthuset som i senaten. Irland planerar folkomröstning 2015 om samkönade äktenskap. De homosexuellas rättigheter är ett användbart instrument för att mäta ett lands grad av frihet, tolerans och syn på mänskliga rättigheter. Den öppenhet vi i dag vant oss vid att betrakta som självklar gäller inte överallt.

   Stockholms stadsteater drar sitt strå till stacken med Harvey Fiersteins drama The Torch Song Trilogy från 1982 som på svenska fått sin titel Arnold efter huvudpersonen. Det har hänt åtskilligt sedan pjäsens tillkomst. Aidsepidemin t ex, men argumentationen kring de här frågorna har knappast förlorat sin giltighet. Alldenstund den gäller samhällets konventioner, dess förmåga till respekt för och inställning till mänsklig frihet i stort.

   De tre delarna i trilogin som Olof Hanson nu sätter upp på Klarascenen följer titelgestalten genom olika livsfaser av dennes liv. I inledningen gör Arnold entré som drag queen-artist på en gayklubb och anger därmed också tonen i ett raljant och ironiskt framträdande och med distans till det kärleksdrama som är den viktigaste byggstenen för den här föreställningen. Det är också här som mötet sker med läraren Ed, vacklande i sin bisexualitet. Något som får Arnolds sårbarhet att bli synlig, när denne blir övergiven för Linda. Det finns åtskilligt av självplåga i Arnolds frågor om Eds nya förhållande, av behov belägna på basplanet och ett tydligt markerat underläge i allt från självförödmjukelser och sårade känslor till stråk av undanträngd självrespekt.

   Andra aktens möte i Eds weekendhus mellan värden och Linda och en mentalt avgjort starkare Arnold och dennes nye vän Simon sker i lössläppthetens tecken. Samtidigt är det uppenbart hur jaggränserna mellan de fyra mer eller mindre suddats ut. Känslorna far lite som de vill i de olika parbildningar och parallellhandlingar som uppstår. Det är egentligen bara svartsjukan som skapar komplikationer och motstånd i ett spel, där efter skådespelarna skapade, porträttlika dockor också ingår, för att bevara åtminstone något av vars och ens individualitet. Akten utspelas på en rejält tilltagen dubbelsäng med de erotiska detaljerna väl tillvaratagna. Mathias Blomdahl är iscensättningens musiker och får genom sina olika reaktioner på vad som sägs och det som händer ett slags körfunktion som publikens representant. I Lindas berättelser om sina terapier blir en människa synlig som gjort sig beroende av ett hjälpjag för att orka leva. Ann-Sofie Rases känsliga tolkning av Lindas roll gör henne till en självklar syskonsjäl till Arnold. Hon kännetecknas av samma svårigheter som denne, men från motsatta utgångspunkter.

Sven Haraldssons finurligt uttänkta scenografi med en snedställd spegel över scenen ger publiken god insyn i vad som sker i det fördolda. På bilden Rikard Wolff och Björn Elgerd. Foto: Petra Hellberg

Arnolds cynism under handlingens gång handlar om en av livet rejält bränd människa. För de mera försonande inslagen svarar Björn Elgerd med sin i rollen som Simon mimade fyllescen. I sin fysiska uttrycksförmåga blir han lite av en publikfavorit. Sista ordet får här dock vad som kunde kallas en den sorgliga kärlekens solkighet.

      I slutakten kommer Arnolds mamma på besök och därmed byter hela föreställningen fot, från inkännande debatt- och diskussionspjäs till fars. Därmed läggs också locket på till det tidigare dominerande bastemat med människors utsatthet, vilsenhet, rätt till självbejakelse och strategier i en många gånger alltför svår livskamp. Det betyder också att övervåldet mot dem som avviker från samhällsnormen kommer en smula i skymundan. Liksom den här utvecklade frågan om homosexuellas rätt till adoption. Ändå har det blivit en fyndigt genomförd akt, där scenografen Sven Haraldssons uppsättningen igenom snedställda spegel kommer till sin fulla rätt, när den ger total insyn i vad som sker bakom spelrummets scenväggar. Här, liksom i det övriga, är en eloge också på sin plats för Linus Fellboms ljussättning.

   Att Arnold, som görs av Rikard Wolff, i sin fryntliga framtoning till stor del tagit sig loss ur sin tidigare pressade och plågade tillvaro gör naturligtvis sitt till. Meg Westergren i rollen som mamman är annars den som lämnar det största bidraget med sin eminenta förmåga som farsaktör. Gerhard Hoberstorfers Ed tycks här också äntligen ha fått allt vankelmod han tidigare visat i ett säkert grepp, när han för vilken gång i ordningen vill börja på ny kula med Arnold. Olof Mårtensson som tonåringen David är däremot mest en karikatyr, men en på kornet fångad sådan i sin ungdomliga bortskämdhet.

   Rikard Wolff bemästrar säkert och varligt alla turerna under föreställningens gång om trygghetens villkor i en värld, där det är andra premisser som gäller. För rollen som Arnold passar hans scenpersonlighet som hand i handske. Wolfs svikt i kroppsspråket, rappa språkbehandling, lite skrovliga sång, underfundiga leende, varma ögon och absoluta närvaro är uppsättningens allt avgörande tillgång. Sedan må det vara hur det vill med att pjästexten och vår egen samtid kanske inte alltigenom följs åt i gemensam takt.

Bo-Ingvar Kollberg