Strindberg på jämställd nivå

Staffan Westerberg har en följsam sekundant i Maria Sundbom. Foto: Linus Meyer

Uppsala stadsteater, Lilla Scenen: Till Damaskus (med rätt att flippa ut) av August Strindberg & Staffan Westerberg. Regi: Martin Rosengardten & ensemblen. Scenografi & kostymidé: Staffan Westerberg, kompositör: Benjamin Quigley, ljus: Tommy Sahlén, mask/peruk: Johanna Rönnbäck. Skådespelare: Maria Sundbom, Staffan Westerberg, Benjamin Quigley och Pasi Vaara.

August Strindberg får maka på sig en smula för den gudabenådade teatermakaren Staffan Westerberg i den uppsättning av Till Damaskus som nu ges på Uppsala stadsteater. Årets store scenjubilar har säkert igenting emot att bli hyllad på det här sättet av sin oemotståndlige kollega, skriver Bo-Ingvar Kollberg.

När hemtjänsten sköter åldringsvården behövs det inte någon Gud som styr. Han är klurig Staffan Westerberg, när han själv får ett ord med i laget i Uppsala stadsteaters uppsättning av August Strindbergs drama Till Damaskus. Det är heller inte första gången de möts och slår följe. Tidigare har det skett i både Ett drömspel och Spöksonaten. I pjäsen Selma och Ågust spelade han själv rollen som Nationalmonumentet. Han vet vad som krävs för att putta ner årets jubilar från piedestalen. En hel del är struket, annat är inlån från de samlade skrifterna. I den mån rollen som Den Okände är ett självporträtt, ser Westerberg till att ta för sig för egen del av utrymmet och lägga till ur egen fatabur. Resultatet är en föreställning av Till Damaskus som fungerar alldeles utmärkt i sin nutidsanpassade och för de båda upphovsmännen jämställda tappning.

Benjamin Quigley har tonsatt mötena mellan Staffan Westerberg och Maria Sundboms Carina från hemtjänsten. Foto: Linus Meyer

   Den visar också att det med lite retuscheringar och andra ändringar går att spela pjäsen utan att den förutsätter en allt dominerande kristet-religiös upplevelsevärld. Frågorna om botgöring och försoning glider utan svårighet över i spörsmål som har med en allmän livsuppgörelse att skaffa. Staffan Westerberg bråkar med tillvarons villkor och förtretligheter och byter stämningar och stilnivåer så det står härliga till. En människa som ser tillbaka på ett långt liv har en del erfarenheter att förmedla. Att Strindberg därmed får maka på sig en smula för en gudabenådad teatermakare är inget att säga något om. Inte så länge Westerberg i ett tillägg till pjästiteln förbehåller sig rätten att ”flippa ut”. Det kan knappast den Strindberg ha något emot som själv redan i inledningen till skådespelet kallar sin diktargärning för att leka med livet.

   Någon Saulus som efter omvändelsen blir aposteln Paulus är det alltså inte vi får bevittna. Knappast heller den uppgörelse med fienderna, det andra äktenskapet, konflikterna från barndomen och allt annat osmält groll, som brukar lyftas fram. Här är det i stället Staffan Westerberg som plockar klossar ur sin bygglåda och skapar en teatral värld helt efter sitt eget skön. En gammal tramporgel skapar stämning och tidsfärg. Den kompletteras av en dammsugare som sett bättre dagar. Dessutom ingår ett trasigt timglas, som för länge sedan förlorat sin ursprungliga funktion. Till scenografin hör också ett skåp med den fyrväpplingen i dörren, som brukar förknippas med en annan pjäs. Tickande klockor och ylande rovdjur gör det hela lite skrämmande när så krävs. Döden är ett synligt tema i denna huvudsakligen ömsinta men för den skull inte uddlösa men som vanligt när det gäller Westerberg åt många håll spretande iscensättning.

   Till sin hjälp har han Maria Sundbom som utom att företräda hemtjänsten också gör Damen och Tiggaren. Mest av allt uppträder Sundbom som en god fe i sin vårdande roll och så långt vore allt gott och väl i det i sin ursprungsversion annars betydligt bistrare dramat. Om det inte vore för den snålt tillmätta tiden som kommer de vårdbehövande till del och där ensamheten kan mäta sig med de olyckor som Den Okände samlat på hög under årens lopp. Här finns en samhällssatir i det finstilta, som den ständigt stressade Maria Sundbom förmedlar med allt vad hon har av uttrycksfullt kroppsspråk.  Att föreställningen till allt annat därmed också blivit ett debattinlägg måste räknas henne till godo. Mera i linje med pjäsens tillhörighet till den absurda dramatiken befinner sig musikern Benjamin Quigley, som också tonsatt uppsättningen så långt budgeten medgett. Med rollen Ensamheten, som den kallas, skapas här också ekon till den livsproblematik som en gång var Strindbergs egen utgångspunkt.

   Men givetvis är det i första hand Staffan Westerbergs pjäs, både i rollen som Den Okände, som Strindberg och som sig själv som tar form de dryga fem kvart som föreställningen varar. Det är Westerberg som ser till att det blir ett själsdrama med många förebehåll och reservationer till pjästextens påståenden om snart sagt alla livets upptänkliga villkor. Där finns tonfall och minspel som rymmer det mesta av vad någon kan tänkas ha på hjärtat i frågor av det slaget. Oavsett om det som sägs förefaller brutalt eller låter skonsamt. Staffan Westerberg är i sitt esse när han låter ögonen spela, skiftar röstlägen, anlägger en bister och grym uppsyn, brister ut i sång eller stolpar runt i sitt teateruniversum som den oemotståndliga scenkonstnär han är. Den som undrar vad han menar med pjästitelns flippa ur får ge sig till tåls till Havsörnsvalsen. En liknande hyllning till Nationaldiktaren klarar nog ingen annan av.

Bo-Ingvar Kollberg