Konstnären som curator?
Konceptet är inte helt självklart. Det visar sig dock omedelbart att Karin Mamma Andersons stipendiatutställning hos Sven-Harrys (konstmuseum) kommer alla eventuella betänkligheter på skam. Stargazer, som är titeln på Anderssons utställning, är en briljant uppvisning av något av det bästa men inte nödvändigtvis mest trendigt välbekanta i dagens konstliv. Karin Mamma Andersson har samlat konst av sina egna favoriter, sådana konstnärer som kunde beskrivas som valfrändskaper, och hon har gjort det med den konstälskande och konstkunniga människans hela pondus, tycker Cristina Karlstam.
Karin Mamma Andersson Foto: Ulla Montan
Stargazer Curator: Karin Mamma Andersson
Sven-Harrys (konstmuseum), Stockholm Tom 31/3
Och det är sannerligen inte bara konst från Anderssons samtid som exponeras på alla våningsplanen i det guldskimrande museet. Stargazer är en synnerligen oförutsägbar kombination av diverse olika stilar, tidsepoker, konstnärstemperament och uttrycksmedel. Jag har vårt att tänka mig att en ”vanlig” curator skulle åstadkomma något liknande. Lucas Cranach d ä och Dick Bengtsson, Francis Alÿs och Kerstin Hansson ryms alla och på lika villkor under det anderssonska konceptet, liksom Ernst Josephson och en rad andra konstnärer från när och fjärran, några välbekanta, andra mindre kända. Alla valda därför att de (enligt curatorn) gjort så bra konst och därför att de på olika sätt varit inspirerande och påverkat hennes eget konstnärskap. Finns där ett tema är det således tudelat: kvalitet och personlig smak.
Tema i konventionell mening saknas däremot; det här är en utställning
Verklighetens folk 2012 av Kerstin Hansson Installation, blandteknik, Foto: Sven-Harrys
som snarast liknar en nummerrevy, eller för den delen en cirkusföreställning, där var och en uppträder på egen hand och i egen kraft utan att nödvändigtvis behöva kopplas samman med de övriga till någon slags konstruerad helhet. Finns det en sammanhållande länk så är det Karin Mamma Andersson själv. Därför kan man mycket väl se utställningen som Karin Mamma Anderssons egen, fast inte ett enda eget verk fått vara med, ett medvetet val, på tvärs mot konsthallens initiala önskemål.
Att Dick Bengtsson är en av Karin Mamma Anderssons favoriter var ingen nyhet. De båda målarna har tveklöst mycket gemensamt i sitt förhållningssätt både till tekniken och i fråga om konstsyn. Lite mer överraskande är det att konstatera att Karin Mamma Andersson enligt egen utsago sätter filmkonsten särskilt högt, vilket bland annat innebär att hon valt verk av konstnärer som Francis Alÿs och Fikret Atay som båda arbetar med rörlig bild. Särskilt tilltalande är det att den turkiske konstnären Atay finns med, ett av de konstnärskap man gärna skulle vilja se mer av. Varför har ingen institution satsat på honom?
Mamma Anderssons sympatier tycks genomgående tycks ligga hos sådana kreatörer som gärna går sin egen väg och inte självklart låter sig infogas i några fållor eller etiketteras. Men det starka samhällsengagemang som också präglar flera av de utställda verken är kanske inte det första man kommer att tänka på inför Anderssons egna målningar. Där tillför utställningen tveklöst nya dimensionera till hennes konstnärskap.
Ett berömt ljudkonstverk av Åke Hodell från 1970 intar en central plats i Karin Mamma Anderssons urval. Mr Smith in Rhodesia, som nu ekar i museets fjärde våning kommer mycket av senare tiders ljudkonstverk att framstå som tämligen bleka. Hos Hodell handlade det om det vita förtrycket i dåtidens brittiska koloni Rhodesia (i dag Zimbabwe), men protesterna mot övervåld och propaganda känns precis lika angelägna och aktuella i dag, låt vara att Hodells ”Mr Smith” har ett annat namn 2013. Styrkan i verket visar sig vara intakt så här mer än 40 år efter dess tillkomst.
Kerstin Hanssons märkliga myller av små gipsfigurer med titeln Verklighetens folk, danske Tal R: s fantasifulla skulpturer, Henry Darger, Carl Fredrik Hill och Fruls Tilpo bidrar med mångbottnade solonummer i Karin Mamma Anderssons cirkusföreställning. Som faktiskt i all sin varma spretighet är något av det mest inspirerande man kan se på den stockholmska konstscenen just nu.
Hyacint, 2009, Tal R, keramik, glaserad
Foto: JochenLittkemann
Samling Magasin 3 Stockholm konsthall
Cristina Karlstam