Scenkonst

Stockholms stadsteater, Klarascenen: Fröken Rosita av Federico García Lorca. Översättning: Lars Bjurman. Regi och bearbetning: Thommy Berggren, scenografi: Anna Asp, kostym: Lotta Petersson, ljus: Alarik Lilliestierna, ljud: Michael Breschi och Håkan Åslund, mask: Johanna Ruben, projektioner: Josef Norén, dramaturg: Katrin Ahlgren. I rollerna: Lina Englund, Anita Ekström, Gunilla Nyroos, Ingvar Hirdwall, James Lund, Niklas Falk, Sten Ljunggren, Emil Ljungstig, Emelie Jonsson, Niko Samuelsson, Thérèse Svensson, Sofi Helleday, Odile Nunes, Josefin Ljungman, Matilda Ragnerstam.

 

Om det inte vore för hushållerskan Anna, skulle det vara klent beställt med friktionen rollerna emellan i Federico García Lorcas pjäs Fröken Rosita. Annas rappa tunga, kvicktänkta svada och jordnära verklighetsförankring skapar tryck och ger vardaglighet åt pjäsen, och utgör en viktig motvikt mot Rosita med ett betydligt mera svävande livsöde. Hon är föräldralös och växer upp hos sin faster och farbror. Den förra är gudsfruktig i gammaldags, katolsk mening. Den senare hängiven rosodlare. García Lorcas drama handlar livet i den spanska provinsen decennierna kring förra sekelskiftet. Om sedvänjor som följer ett på förhand bestämt socialt raster och umgängesmönster som sett likadant ut i alla år.

Därmed blir den dåtida patriarkala samhällsordningen också särskilt ödersdiger för titelgestalten själv. Hon får en från botaniken hämtade förebild och är en ”Rosa mutabilis”, underkastad de villkor som gäller för just denna växt. Hon skiftar utseende och färg under dagens lopp. Från röd och prunkande till vissnande vit. Innan bladfallet slutligen tar vid, när skymningen faller.

Regissören Thommy Berggren har av pjäsen skapat ett sorgkantat poem, tempererat men aningen svalt till sin utformning. Det har resulterat i en uppsättning som både tar fasta på den humor som bjuds och samtidigt inte väjer att låta pauser bestämma accenterna och rytmen. Vid några tillfällen möts skådespelare och publik i en kompakt tystnad. Det är ett grepp som drar ner tempot, kanske för att markera den livets intighet, som är ett av pjäsens huvudämnen.  Även om man hellre kanske skulle vilja se dem använda i de sammanhang som gömmer på de riktigt bråddjupa avgrunderna.

De tillhör Fröken Rosita och hennes väntan på en man, som efter deras förlovning begivit sig till Argentina med löfte om trohet och senare återkomst för giftermål. Den återföreningen uteblir. De utlovade, men falska kärleksbreven inflyter ett efter ett, men inget annat händer. Det hinner gå 15 år. Då anländer förslaget om äktenskap genom ombudsförfarande, vilket givetvis är ett bedrägeri. Rosita inser, förstår och ser vad som pågår men är ur stånd att ta detta till sig och åstadkomma en ändring. Mannen, som redan har gift sig på sitt håll, har givetvis lurat henne.

Det intressanta är hennes reaktioner. Hon är alltför paralyserad för att förmå sig till att släppa taget om sin väntan. Hon blir en människa som tränger bort alla egna drömmar, alla anspråk och krav på ett eget liv, ända tills hon hamnar i en belägenhet utanför både sig själv och tiden. Det undertryckta liv som blir följden ser hon visserligen, men är samtidigt ur stånd att ändra på någonting alls. Rosita får leva med sina öppna sår, som inte läker och inte heller slutar blöda. Därmed offrar hon sitt enda liv. Och avstår från alla anspråk på lycka för egen del genom att knappast ens finnas. Lina Englund återger faserna i denna process med distinkta och därigenom också desto uttrycksfullare medel. Det har blivit en rollgestaltning där svärtan i pjäsen samlas med en monumental koncentration. Här ryms även den viktigaste frågan i det här dramat och den sträcker sig en bit utöver att vara resultatet av en patriarkal maktordning. Kärlekens vindar härjar som de alltid gjort. Men samkönade värden som trohet och trofasthet har sedan länge passerat sitt bäst före datum.

Scenografen Anna Asks som dockskåp utformade avbildning av den spanska gården är givetvis ingen tillfällighet för tolkningen av det här dramat. Lika lite som det till gården hörande växthuset. Fröken Rositas liv hör mest till det senares domäner men tar en annan bana än den traditionerna bestämmer. Dockhemmet gäller däremot för de i pjäsen inblandade unga flickorna, för vilka ett vilka liv enligt de gamla mönstren väntar. Och detta i överensstämmelse med det korta och romantiska perspektivet. Där ser de familj och barn som livets mening. Ingvar Hirdwalls stabila rosodlare är tvärviggen som är irriterad på det mesta utom den nya uppfinningen grammofonen.

En kostelig scen visar honom lyssnande till musik och i samspråk med Niklas Falks lite inåtvänt kluriga ekonomiprofessor. Som om Tjechov hade varit i farten, talar de om framtiden då det mesta av det som nu finns kommer att vara utbytt. Dit har de romantisk lagda flickorna i pjäsen ännu en bit kvar. Lina Englunds Rosita är redan där. Men utan att hon äger de mentala verktyg som krävs för att bemästra de sociala och psykologiska förhållanden som hon har att värja sig mot. Likaså hör Anita Ekströms Faster till en förgången tid med sin tro på ett hinsides liv efter detta som viktigaste tröstegrund. Anita Ekström äger som skådespelare ett mäktigt precisionsinstrument, som bara alltför sällan får vara med på en scen. Det skulle teaterchefen Takanen kunna ändra på.

Sten Ljunggren gör i dramat en åldrad och luttrad lärare som det är svårt att ta till sig utan odelad sympati. Det han har att säga om kulturlivet och skolan har ett högkaratigt budskap. Utan vardagskloka, och även dråpliga, Gunilla Nyroos i rollen som Anna skulle det knappast vara någon reda på någonting som helst i uppsättningen. Att hon dessutom visar sig vara trollkunnig är ett intressant tillägg till hennes CV. Allra mest är hon dock den som ser till att föreställningen får lika mycket mark- som verklighetskontakt. Som när hon stjälper upp kakorna till födelsedagsgästerna. Den protesten kommer långt inifrån. Men vem skulle inte vilja ha någon med sådan pondus som hemhjälp. Och detta utsträckt till det mesta som livet rymmer av både förtretligheter och lyckostunder. Kvinnogemenskapen mellan Anna och hennes husmor hör till pjäsens högtidsstunder, lika mycket när de grälar, småträter eller visar hur beroende och bundna de är av varandra.

Men det är med Lina Englund i rollen som Fröken Rosita som iscensättningen når ut på riktigt djupt vatten. När Anita Ekströms Faster uppmanar henne att lämna det mentala fängelse där hon är inspärrad, blir det känslor av både skuld och skam som sätts i rörelse. Hon har offrat sitt liv för andra till ingen nytta, och försvarar sig med att det är sådan hon är. Den förklaringen ger utrymme för funderingar, när resultatet är ett förstenat, förslösat och olevt liv. Där går pjäsens viktigaste smärtpunkt i dagen. Hur den skall bemötas blir ett uppfordrande budskap för publiken att ta med sig hem efteråt från den här alltigenom sympatiska föreställningen.

Bo-Ingvar Kollberg

Cora.se

 

 

Översta bilden: Ensemble. Anita Ekström, Matilda Ragnerstam, Thérèse Svensson, Lina Englund, Gunilla Nyroos, Sofi Helleday och Odile Nunes i Fröken Rosita. Foto: Bengt Wanselius