På vägen till tunnelbanan kommer jag att tänka på finlandssvenska Edith Södergrans dikt Avsked, där jaget lämnas med en förkolnad rest av verkligheten bakom sig. Lap-See Lams utställning Dreamers’ Quay, Dreamers Key på Bonniers konsthall präglas av något lika gäckande som minnet. En strandad drakbåt som förlorat sina fjäll; det till synes banala tilltalet med flickan som doppar sina händer i ristunnan och likt en Alice dras ner till en annan värld där hon möter den 3D animerade kocken som (naturligtvis) sjunger I Am sailing, i en nattklubbsinspirerad scen i en cirkel av ljus, eller de kinarestauranger som på grund av den ofullständiga (eller tack vare) VR-tekniken seglar genom alltet likt satteliter på drift härbärgerande drömmar i en evig nersläckt sömn.

När konstnären Lap-See Lam sommarpratade berättade hon hur hon beslöt sig för att dokumentera familjens kinakrog när den skulle säljas. Här finns också allt det vi förknippar med kinarestaurangen; det runda bordet, den vita duken, de röda lyktorna och inte  minst körsbärsträdet. Så blev det så att det ena ledde till det andra, kinakrogarnas epok i Sverige är över, och bland allt tankegods finns här dels den privata delen av förlust, dels ett undersökande av Kinas historia i Sverige som tar sin början i Kina slott och Ostindiefarare. Men materialet är upplöst, har hål och glitchar och berättar om en plats som befinner sig i upplösning men också om språket, förklarar Lap-See Lam när jag möter henne på Bonniers konsthall.

– Det finns något som heter generation loss, inom dataspråket. Varje gång man flyttar en fil så går något förlorat. På samma sätt är det med språket, känslan för det ursprungliga mattas av.

Här finns många nycklar till berättelsen, såväl bokstavligen i form av en nyckel med ett hjärta och en tungspets, som symboliskt ska påminna om tungdiagnostiken inom den kinesiska medicinen som berättar för läkaren hur de inre organen mår. Spetsen på tungan visar hjärtat. Andra nycklar är sjöfart, vatten, återspeglingar till och med i drakbåtens förlorade fjäll. Parallellt finns en historia om den lille prinsen som förlorat nyckeln till Kina slott, som i sin tur återfinns 3D skannat, liksom den mer konkreta tallriken, inlånad från Östasiatiska museet med namnet Affock inristat mitt i.

Affock var en kantones som arbetade vid ostindiska kompaniets faktorier och fungerade som tolk. Faktorierna var också det enda område där utlänningar släpptes in i det annars stängda Mittens rike.

Det var aldrig meningen att Lap-See och hennes syskon skulle överta kineskrogen, familjeföretaget skulle fungera som en avstamp mot ett bättre liv.

Utställningen består av tre delar och tanken är att Lap-See Lam nu ska sätta punkt. Det ska bli intressant att se åt vilket håll? Den analoga världen kommer knappast att ta över, snarare närmar hon sig, liksom stora delar av konstvärlden det allt populärare immersive art, den teknikdrivna konst där virtuella verkligheter skapar en allt uppslukande upplevelse av konsten – som här i allt från skanningar av drakbåtar och restauranginteriörer men också till klassiska verk av exempelvis van Gogh. En sorts nöjesparksupplevelse, och kanske är det inte en tillfällighet att det mest kända centret för experimentell konst och nöjesupplevelse är AREA 15 i Las Vegas.

Även om Lap-See Lam lutar sig mot en äldre form av visuellt berättande i ”skuggspelet”, applicerar hon så kallas avancerad projection mapping; projicering på en yta som skapar en optisk illusion.

I programbladet finns ett citat som handlar om att man måste förstå att ”tungan är roten till hjärtat och du måste se hela bilden innan du förstår vad den här resan handlar om”.

Vem är jag? Lap-See Lam, andra generationens kantones i Sverige har skapat sin egen historieskrivning. Lagt till och dragit ifrån. Jag skapar, alltså finns jag.

Utställningen Dreamers’ Quay, Dreamers Key på Bonniers konsthall pågår till den 3 april. I kommande nummer av Cora (68) finns även en intervju med konstnären Lap-See Lam