Konst

Magasin III, Stockholm

The Nature of Particles

Jake & Dinos Chapman och Francisco Goya

Tom 5/6 2016

Om konsten som en möjligen helande faktor i en trasig tid handlar utställningen Like a Prayer som blivit en av Magasin III: s främsta satsningar på länge med en rad högintressanta konstnärskap presenterade, de flestas verk plockade ur Magasin III: s samlingar.

Med museets nya koncept (färre utställningar, längre utställningstider) är det ett arrangemang som fortfarande pågår (tom 5/6 1016). De som tydligast av alla Magasin III: s ”bedjare” formulerar en visuell bön utifrån en synnerligen dystopisk samhällsbild är de brittiska bröderna Dinos & Jake Chapman. Deras långa svit Disasters of War, 63 grafiska blad som med Francisco Goyas Los Desasters de la Guerra som utgångspunkt med all säkerhet kommer att bli klassiska visar sig vara kusligt samtida.

Nu har Magasin III: s curator Tessa Praun med utgångspunkt i Like a Prayer-utställningen sammanställt en utvidgning av bröderna Chapmans bidrag genom en egen utställning, The Nature of Particles, som alltså visas parallellt med Like a Prayer. Dessutom har man genom samarbete med Nationalmuseum lyckats låna in 20 etsningar av Francisco Goya som fungerar som en grund- och stämton i hela projektet.

Jake och Dino Chapman är tveklöst megastjärnor på en internationella konstarenan, och deras verk visas återkommande runt om i världen såväl i separatutställningar och på biennaler som i samlingsutställningar. Och självklart är deras nära släktskap med Francisco Goya likaså välbekant. Men att samtidigt visa Goya och bröderna Chapman är tämligen ovanligt i den utsträckning som sker här. Utställningen är dessutom genomarbetad rent scenografiskt med ett arkitektoniskt bygge med dramatiska texter som löper genom rummet. Magasin III: s Chapman är således ganska unik i sin väl genomförda form.

Själv såg jag bröderna Chapmans starka konst senast hos Serpentine Gallery i London för cirka två år sedan, en oförglömlig kostupplevelse som träffade mitt i solar plexus. Inte minst var det glasvitrinerna med ett myller av små mänskliga figurer i de mest våldsamma krigs- och våldscener som gjorde ett så outplånligt intryck Verken med titeln The Sum of all Evil ingår i Magasin III: s Chapmansatsning. Installationerna är ett gränslöst frosseri i djävulskap och ondska, precis som verktiteln säger. Det är Goya översatt i tredimensionell form och med originalbildernas grymheter mångfaldigade in absurdum.

Högar av lemlästade, döda kroppar, avslitna lemmar och huvuden, misshandelsscener, korsfästelser, vapen, knivar; alla former av mänsklig ondska i ett fasansfullt koncentrat. Med mediernas dagsaktuella bilder från världens krigszoner i minne är verket en grotesk men trovärdig gestaltning av verkligheten. Samtidigt gestaltar installationerna ondskans och våldets koncept i alla tider.

Att möjlighet nu ges en svensk publik att ta del av detta verk är historiskt. Det bönerop man tyckte sig kunna förnimma i Like a Prayer har blivit till ett stumt ångestskri som genombryter civilisationens tunna ytskikt och genomtränger alla tänkbara försvarsmekanismer hos betraktaren.

Och än värre blir det i bröderna Chapmans film Kino Klub där ångesten och ondskan tar sig ännu mer motbjudande men övertygande uttryck. Jake och Dinos Chapman är kända för att inte väja för groteska överdrifter och äckel av den grad som betraktaren knappt uthärdar att se.  Filmen är ett sådant verk. När den havande kvinnans ångestskri upphör och hon föder ett hånfullt skrattande manshuvud är gränsen nära att överskridas. Hos Magasin III liksom i den nämnda Londonutställningen hör några Ku Klux Klanutstyrda mänskliga gestalter till publiken i filmsalen och runt om i hela utställningen, och som besökare tvingas man dela utrymmen med dessa samtida representanter för en våldsbenägen sekt. Det är fruktansvärt effektivt sätt att göra publiken medagerande och även medansvarig till det som gestaltas.

Jake och Dinos Chapman är skoningslösa moralister som förvaltar Francisco Goyas arv helt utan skygglappar och inte heller drar sig för överdrifter och ett extremt uppdrivet bildspråk. De krav de ställer på sin publik är inte små. Till den obehagliga filmen hör ett litet flygblad där besökaren påminns om att inte glömma ta med sina ögon till utställningen. Här ges inget förbarmande; här ställs vi naket och oskyddat öga mot öga med summan av all ondska och djävulskap och har inget annat val än att se. Och jag kan försäkra att det gör ont, väldigt ont i ögonen.

Cristina Karlstam

Cora.se

 

Översta bilden:

Jake och Dinos Chapman, Kino Klub, 2013.

Foto: Christian Saltas.

Presenterar filmen Fucking Hell, 2013. 26 min. Courtesy konstnärerna och White Cube.