Sara Lidman hade som få andra diktare förmågan att lämna bestående intryck hos dem som mötte henne. Att det därför är förenat med svårigheter att teckna hennes porträtt i pjäsform visar uppsättningen av America Vera-Zavalas Sara, Sara, Sara på Stockholms stadsteater, skriver Bo-Ingvar Kollberg om en föreställning där verkligheten överträffar dikten.

Scenkonst

Stockholms stadsteater, Lilla scenen: Sara, Sara, Sara – starka kvinnor pinkar stående av America Vera-Zavala. Regi: Olof Hanson, scenografi och kostym: Sven Haraldsson, ljus: Mira Svanberg, musik: Stefan Johansson, ljud: Lisa Norman, mask: Rebecca Afzelius. Skådespelare: Claire Wikholm, Angelika Prick, Nadja Mirmiran och Thérèse Svensson

Det gick inte att ta miste på Sara Lidmans engagemang i olika politiska frågor. Kanske spelade här bakgrunden i väckelserörelsens Norrland också en roll. Efter hemkomsten från Vietnam skrev hon 1966 rapportboken Samtal i Hanoi. Det var salvelsefull samhällsdebatt som hette duga. Men hon kunde även vara en lyhörd avlyssnare, mera än de flesta, av småfolkets villkor och liv i den nordsvenska provinsen. Som kärleksskildrare har hon få medtävlare. Bära mistel bär syn för sägen. Många minns hennes pigga ögon under den kortklippta frisyren. Hon hade ett leende varmare än dåtidens alla kolmilor tillsammans. Och som hon pratade. Aldrig har väl det svenska språket ljudit vackrare än då. Jag hade henne som gäst på Bokens dag på Stadsteatern i Uppsala 1999. Efteråt böjde hon sig fram och tittade samtidigt upp. ”Du hade kunnat vara min son”, sade Sara, och tog in mig i sin genomträngande blick. Jag var helt oförberedd, när hon kramade om mig.

Med en sådan upplevelse i bagaget är det inte helt lätt att vara teaterkritiker när Stockholms stadsteater nu ger pjäsen ”Sara, Sara, Sara”. Går det att skilja mellan föreställningen och minnet i verkligheten av en sådan alltigenom överväldigande människa som hon var. Det är inte böckerna som står i förgrunden i America Vera-Zavalas textmanus. I stället lyfter uppsättningen, regisserad av Olof Hanson, fram fem hållpunkter i Sara Lidmans liv. Placerade i en scenografi signerad Sven Haraldsson. Möjligen har han haft en diktarstuga i åtanke, fylld av sådant som påverkade och ibland sedan återkom i texterna. Just berättandet och dikten liksom den skapande ingivelsen berörs inledningsvis. Men de möjligheterna till att fördjupa fullföljs inte.

Vistelsen på Hällnäs sanatorium står för pubertetens kättja, ungdomsåren och drömmarna om en framtid som skådespelare eller författare. Gröndal söder om Stockholm sammanfattar författarskapets framväxt och innehåller också en poetiskt utformad hyllning till kärleken. Med utblickar till vistelserna i Sydafrika och Vietnam påminns vi om det politiska engagemanget mot rasförtryck och för rättvisa. Vid kampsången Befria Södern kan den del av publiken, som var med när det begav sig, inte låta bli att sjunga med. I slutet av pjäsen ger Vera-Zavala författarskapets rikedom i dess helhet en del genomslag. Men också de sidor av Sara Lidman som aldrig fått så mycket uppmärksamhet, hennes flärdfullhet och så sällan offentligt visade lättsinne. Med klasskampen sätter dramatikern sitt eget bomärke på framförandet.

Till en början har regissören god hand med det fragmentariska i pjäsens utformning. De fyra skådespelarna Claire Wikholm, Angelika Prick, Nadja Mirmiran och Thérèse Svensson delar inbördes på uppgifterna och håller samman de olika uppslagen på ett föredömligt vis.

Allt eftersom börjar föreställningen dock spreta åt alla möjliga håll. Till förfång förmodligen, för den som inte är så bekant med förlagans livshistoria. Det från början fruktbara uppslaget tunnas ut och hela uppsättningen blir alltför lös i konturerna. Att den dramatiska motorn förlorar i puls gör också sitt till. Man tänker på vad som funnits att utveckla, inte minst av uppror och revolt i förhållandet mellan en dotter och hennes mor. I en av sträng, kompromisslös och oresonlig religiositet präglad uppväxt. Dagens samhällsdebatt borde ha välkomnat ett sådant inlägg.

Men det skall förstås mycket till för att överträffa det godkännande som människa Sara Lidman en gång gav den kritiker som här redovisar sina intryck. Även om det skedde i ett helt annat sammanhang.

Bo-Ingvar Kollberg