Om Kulturtidskriften Cora

Kulturtidskriften Cora utkommer fyra gånger per år och innehåller reportage och intervjuer om konst, litteratur, foto och film. I första hand visar vi fram kvinnors kreativa arbete.

Namnet Cora kommer från grekiskans Khora, det rum eller det kärl i vilket världen blir till, enligt dialogen Timaios i nyöversättningen av Platons skrifter. Cora kommer också från spanskans corazon, som betyder hjärta.

Kulturtips!

Ta gärna en titt på några andra tidskrifter som vi på Cora gillar. Exempelvis Djurens Rätt, Hemslöjden och Teatertidningen.

i samarbete med tidningsbutiken.se

Om konsten att samla konst

En av höstens mest intressanta temautställningar visas just nu på Uppsala konstmuseum, tycker Cristina Karlstam.

A Case Study of a Collectors Mind av Hyun-Jin Kwak

Konst

The Collector

En utställning om konstnärer och samlande

Uppsala konstmuseum

Tom 25/11

The Secret Room av Jårg Geismar

Nu har det ovanliga hänt, att den ofta eftertraktade men sällan uppnådda dialogen mellan ett konstmuseums samlingar och inlånade dagsaktuella verk faktiskt uppstått. Det är curatorerna Elisabeth Fagerstedt och Åsa Törnlund vid Uppsala konstmuseum som med The Collector åstadkommit en sådan utställning.

. Som upptakt till hela konceptet visar man föremål från Uppsalas stolthet, Det Augsburgska konstskåpet, och två kuriosakabinett, inlånade från The Olbricht Collection i Berlin. Men det är när bidragen från några samtida konstnärer börjar samtala med dessa 1600-talsdyrgripar och några verk i den permanenta samlingen som det riktigt spännande händer och själva samlandet som idé belyses från en rad olika synvinklar.

Samlandet av konst är grundkonceptet, men även konstnärers eget samlande av idéer och de fysiskt-visuella gestaltningarna av dessa. Utställningstiteln ger ju dessutom omedelbara associationer till den brittiske författaren John Fowles debutroman med samma namn, dramatiserad och uppförd på Uppsala stadsteater i början av 1980-talet i Christian Tomners regi. Hos Fowles handlar det om ett samlande som tappat riktning och proportioner när en man med våld kidnappar/samlar en kvinna och håller henne instängd under förnedrande omständigheter. Lyckligtvis har ansvariga för utställningen och de medverkande konstnärerna dock avstått från sådana associationer, även om exempel finns på liknande händelser inte bara på teatern utan i levande livet.

Den som i så fall kommer närmast ett samlande av erotiska erfarenheter är Oscar Guermouche, men hans lilla kortregister över sina sexuella erövringar ter sig i sammanhanget rätt harmlöst, om än en smula absurt. 50 sexpartners under en 10-

Kabinett från The Olbricht Collection, Berlin

årsperiod ska möjligen imponera på besökaren, men känns mest som ett lite naivt sätt att förhålla sig till temat, de prydliga platsfickorna med könshår till trots. Om nu inte hela verket ska uppfattas som en ironisk grimas i en översexualiserad samtid?

Bättre tycker jag mig förstå tanken bakom Magnus Bertås i glasvitriner exponerade samling ”gåvor” i form av brev, blanketter och diverse andra försändelser som han mottagit från okända personer genom åren. Om dokumenten är autentiska (vilket konstnären bestämt hävdar) är de väl snarast exempel på sjuka sinnens kontaktförsök; stalkerproblematiken anas i bakgrunden till Bertås sakligt redovisade Gifts/Gåvor. Konstverket ger också uttryck för ett slags respekt för de okända personer och livsöden som anas bakom gåvorna.

Att samlandet är en allmänmänsklig företeelse påminns besökarna om i Düsseldorfkonstnären Jårg Geismars installation The Secret Room. Geismar har fyllt ett helt golv med till utställningen donerade nycklar; vart de olika nycklarna går vet ingen,

The Secret Room av Jårg Geismar

de sammanhang där de en gång varit viktiga redskap i mänskliga relationer och rum är för alltid försvunna. ”Rummet” i alla bemärkelser förblir i Geismars intelligenta version verkligen hemligt, i såväl fysisk som mental och existentiell mening. Jårg Geismars The Secret Room är tveklöst en av utställningens höjdpunkter.

Geismar hade för övrigt redan 2003 en imponerande utställning på Liljevalchs konsthall i Stockholm där just ”rummet” som metafor var grundtemat, varierat med titlar som The Business Room, The optimists Room, The Cinema Room, The World Room, och The Communication Room. Hela utställningen finns fortfarande samlad (!) på nätet, sök bara på konstnärens namn och leta upp årtalet 2003 i hans cv. Att nu återse Geismars konstnärskap är mycket tilltalande. Och de privatpersoner som donerat sina avlagda nycklar till projektet kan känna sig delaktiga i ett högintressant konstnärligt verk.

Ett annan, om än mer privat prov på kreativt samlande, är den amerikanske konstnären Charles LaBelles hundratals blyertsteckningar av husfasader från världens alla hörn. Enligt uppgift har konstnären under senare år ägnat sig åt att resa världen runt och teckna bilder av alla de hus han besökt. Om huset här kan tänkas stå som metafor för ”rummet”, det vill säga hans plats i tillvaron i vidare mening är det onekligen ett både rörande och drabbande sätt att gestalta en existentiell hemlöshet. LaBelle lär dessutom sakna fast adress och frivilligt ägna sina dagar år ett egendomslöst vagabonderande som arkiveras i detta samlande. 

Vilka människor eller verksamheter som döljer sig bakom alla dessa tecknade fasader vet vi inte, lika lite som vi känner de rum dit Geismars alla nycklar en gång ledde, eller vilka berättelser som försändelserna till Bärtås kan tänkas rymma. Det är många hemliga rum som anas i den här utställningen. 

Annika Erikssons tolv paket från modern till konstnärens adress i Berlin förblev länge oöppnade men visas nu på Konstmuseet där de är ytterligare ett exempel på samlandets komplexa natur. Som prov på icke mottagen omtanke (sett ur moderns vinkel) eller oönskat överbeskyddande (ur mottagarens), är Erikssons verk tänkvärt.

Två av utställningens konstnärer har med särskild tydlighet förhållit sig till Uppsala konstmuseums samlingar. Matts Leiderstam, välkänd för sin på konstteorier och forskning grundade konstnärliga verksamhet har bland samlingarna sökt och funnit två kvinnoporträtt av okända personer, målade av lika okända konstnärer. Verken har placerats finkelrätt från utställningssalens väggar med målningarnas baksidor synliga. I vinkel mot dessa två okända livsöden, så som de dokumenterats och samlats i de bägge målningarna, har konstnären valt att exponera sin egen projektion Proveniens, baserad på 1600-talsmålaren Jan van Goyens målningar av staden Dordrecht.  Leiderstams tredelade installation påminner betraktaren om hur dåtid och nutid på ett lika hemlighetsfullt som ändå explicit sätt speglar och belyser varandra. Och ett mer påtagligt förhållningssätt till museets samlande är svårt att föreställa sig.

Sydkoreabördiga Stockholmskonstnären Hyun-Jin Kwaks mästerliga fotokonst slutligen utgör något av klimax i denna sällsynt övertygande och infallsrika utställning. På konstmuseets tredje våning har hennes fotografier smugits in bland befintliga samlingar, där Kwaks verk hamnar i dialog med både rummet och de permanent exponerade verken. Hyun-Jin Kwaks fotografier är delar av hennes stora projekt The Island, A Case Study of a Collectors Mind, med utgångspunkt i ett fallfärdigt renässanspalats i norra Italien. Kwaks projekt, som också resulterat i en magnifik bok, har tidigare presenterats utförligt i Cora Nr 25/2011. The Island har sedan dess visats i internationella utställningar. Här i Uppsala är det delar av det omfattande verket som exponeras, men även i den formen utgör det ett lysande exempel på ett av den samtida svenska konstens absolut mest intressanta konstnärskap just nu. 

De båda Anna-Lisa Thomsonstipendiaterna Ditte Ejlerskov och Eva Marie Lindahl avrundar en ovanligt sevärd utställning. Ejlerskov har samplat olika måleriska stilar i ett och samma verk, medan Lindahl visar delar av sin stora samling bilder av - taggtråd. 

Cristina Karlstam

Tags Jårg Geismar Hyun-Jin Kwak Magnus Bärtås Annika Eriksson Uppsala konstmuseum Olbricht Collection The Collector