Om Kulturtidskriften Cora

Kulturtidskriften Cora utkommer fyra gånger per år och innehåller reportage och intervjuer om konst, litteratur, foto och film. I första hand visar vi fram kvinnors kreativa arbete.

Namnet Cora kommer från grekiskans Khora, det rum eller det kärl i vilket världen blir till, enligt dialogen Timaios i nyöversättningen av Platons skrifter. Cora kommer också från spanskans corazon, som betyder hjärta.

Kulturtips!

Ta gärna en titt på några andra tidskrifter som vi på Cora gillar. Exempelvis Djurens Rätt, Hemslöjden och Teatertidningen.

i samarbete med tidningsbutiken.se

Strindberg iscensatt till sista stavelsen

August Strindberg

Liljevalchs konsthall, Stockholm

August En djefla utställning 

Tom 6/1 2013

Cristina Karlstam har sett Liljevalchs stora Strindbergutställning och reagerar med kluvna känslor.

Den börjar som sig bör i Röda rummet. Men det är inte den konventionella bilden av ett ombonat skelskiftesrum med sammetsdraperier och dunkel belysning, tobaksrök och vittra samtal som frammanas i Liljevalchs konsthalls stora skulpturhall. Klokt nog tycks man ha avstått från illustrationsförsök, inte heller har man velat göra en utställning kring ikonen August. Så heter den också August En djefla utställning, och man hör Agneta Elers-Jarlemans Strindbergpjäs Jävla karl!!! från 1992 eka i minnet. Strindberg, som alltid både älskad och hatad. Omöjlig att räkna bort, omöjlig att komma förbi.

När konsthallens chef Mårten Castenfors nu bestämt sig för att göra sin (det vill säga konsthallens) egen Augustutställning har han insett nödvändigheten av ett helt eget, annorlunda koncept som bara en institution som stadens konsthall kan åstadkomma. Ungefär som när han inför Jarl Ingvarssons soloutställning tidigare i år skickade duk och färg till målaren med uppmaningen Tänk Strindberg! Ett vågat tilltag, men Ingvarsson antog utmaningen och gjorde en oförglömlig, personlig Strindbergsvit om 24 målningar, så okonvenitonella och oförutsägbara att man inte utan viss möda (och förnyad Strindbergläsning) kunde dechiffrera arten och graden av strindbergiana i bilderna.

Marie Lundquist, Eva Sidén och Ulla Kassius

Nu har Castenfors slagit sig samman med tre starka kvinnor: scenografen Ulla Kassius, poeten Marie Lundquist och tonsättaren och musikern Eva Sidén. Resultat: en i ordets verkliga mening djefla annorlunda utställning, ett (försök till) ett allkonstverk, interaktivt, poetiskt, helt på tvärs mot samtidens förytligande snabbhet. Detta är inte bara slow art, det är framför allt art, från Augusts egna målningar (drygt 20-talet inlånade verk) till digitala projektioner på heltäckningsmattor, fysiska gestaltningar av flertalet laddade stationer i Augusts livshistoria, fotografier tagna av allkonstnären Strindberg själv, dans- och teatergestaltningar av centrala passager ur diverse Strindbergsdramer. Och mycket, mycket annat. Det gäller att kunna sin Nationalskald, igenkänna Giftasrättegången, erinra sig skeendet i skådespel som Fordringsägare och Pelikanen. Det är här utställningen har sitt fokus, inte på Strindbergs måleri som tenderar att hamna i skymundan för alla originella scenografiska lösningar.

Vi ville göra Strindberg mer potent, sade Castenfors när han introducerade sitt djärva projekt. Ett projekt som egentligen inte kan bedömas helt och fullt på det här stadiet då långt ifrån allt var färdigt vid pressvisningen, och då de interaktiva momenten ännu återstår att uppleva. Ändå ett utkast till något som faktiskt skulle kunna bli höstens stora Utställning i Stockholm och en imponerande avslutning på jubileumsåret 2012 då 100-årsminnet av gigantens död celebrerats i många variationer och tongångar. En utställning att älska eller hata; likgiltig och sval kan man knappast förhålla sig till den här Strindbergtolkningen.

Här startar man alltså med en jätteuppförstoring och Strindberg lilla målning Underlandet (även visad i original) som tillsammans med den röda mattan som täcker skulpturhallens golv fått förmedla associationerna till romanen Röda Rummet (1879) Fotografier av Strindbergs barn visas också i det här rummet tillsammans med en rörande vykortskorrespondens mellan far och dotter Anne-Marie Strindberg. Marie Lundquist associerar genast den röda färgen till eld och så blir det naturligt att påminna om Strindbergs stolta deklaration: Min eld är den största i Sverige!

Marie Lundquist har för övrigt skrivit en översikt till hela utställningen, där hon rum för rum presenterar vad som visas och ger besökaren ledtrådar och tolkningsmodeller att ta spjärn emot eller att följa. Det är en utomordentlig guide, som givetvis i konceptets anda fått rubriken En djefla öfversikt. Några exempel: i det som kallas Mörkrummet har man byggt en svart kub mitt i rummet, en camera obscura, synnerligen kongenial med Strindbergs dokumenterade intresse för och experiment med fotografi. I detta rum visar man också Strindbergs märkliga målning Golgata, ett expressionistiskt måleri som snarast ger associationer till hav och oväder om det inte vore för de tre mycket små vita kors som skymtar i målningen. Att Strindberg valde att placera sitt Golgata just i havsbandet förefaller dock ganska logiskt om man betänker hans närhet till just hav och skärgård.

Rättegångsrummet har formgetts som just en rättssal där besökarna kan slå sig ner på enkla, spartanska bänkar för att åhöra anklagelserna mot författaren till Giftas. Väggarna i det rummet är klädda med tapeter byggda på Strindbergs fotografier av molnformationer. Mäster 

Ensams rum, Ulla Kassius

Ensams rum befolkas av några svartklädda figurer, vars repliker man kommer att kunna höra när man närmar sig dem. Rummet blir också spelplatsen för dramat Oväder, ett av Strindbergs kammarspel. Här kommer projektets musiker Eva Sidén också att framföra musik av Beethoven och Schumann på piano. Barnkammaren, Kryptallens rum, Klimatkammaren, och De små och gnetiga bokstävernas rum är titlarna på några av de andra ”stationerna” i denna Strindbergvandring. Som också når det som kallar Den gråtande gossens rum, där Strindbergs lilla bronsskulptur av en ensam liten pojke står i centrum. Målningarna Ruskprick och Slätprick återfinns här. I Stora grusharpans rum slutligen har man skapat illusionen av ett stort akvarium där det sjunkna pianot i en av Strindbergs sagor återfinns.

Den gråtande pojken, August Strindberg

Det är ingen tvekan om att August En djefla utställning är ett ambitiöst och i detalj genomfört försök att lyfta Strindberg ur myt och ikonstatus, plocka ner honom i den verklighet som han själv skildrade och samtidigt visa hans oerhörda mångsidighet som skapande konstnär i flera olika genrer. 100 år efter sin död är August tveklöst synnerligen levande och märkligt samtida i flera avseenden.

Det som gör det här projektet speciellt är naturligtvis dessutom det intima samarbetet med Stockholms stadsteater, vilket innebär att utställningen också blir en scenplats för teaterföreställningar. I de tolv olika salarna kommer delar av en rad Strindbergdramer att framföras av skådespelare från Stockholms stadsteater. Den för utställningen specialskrivna monologen Mutter av Eva Runefelt kommer däremot att ges på Strindbergs Intima teater, men finns också att läsa iden i tidningsform producerade katalogen, en produkt värdig murveln Strindberg.

Samtidigt som jag roas och engageras av utställningens originella koncept kan jag inte undgå att känna en krypande osäkerhet inför det här sättet att ”hotta upp” en konstnär. Visst kan det vara både motiverat och legitimt att låta Strindbergs egna målningar smyga försynt runt väggarna för att ibland nästan försvinna i den storvulna scenografin. Men ändå är det när allt ska sammanfattas som hade de scenografiska idéerna fått för stort utrymme på bekostnad av huvudpersonens eget skapande. Det här är snarast en scenografiutställning, säkert lämplig för de teatrala inslag som kommer att presenteras. Men vart tog konstnären Strindberg själv vägen? Jag kommer på mig om att längta efter den så föraktade vita kuben, utan heltäckande mattor och tapeter, scenografiska finesser och spektakulära överraskningar, ett rum där jag får stå öga mot öga med August själv så som han ger sig till känna i sitt måleri. Ungefär som man 2005 valde att presentera den svenske gigantens måleri i en soloutställning på Tate Modern i London. Den gången var Moderna Museets förre chef Olle Granath utställningscurator, och Granath har även varit en av medarbetarna i det team som ställt samman Liljevalchs utställning. 

Radioteatern ger…

Här gör man ett mycket medvetet försök att frångå det klassiska vita-kuben-konceptet och i stället skapa ett allkonstverk som är lika mycket performance, teater och konsert som utställning. Ett genreöverskridande försök att närma sig Nationalskalden August Strindberg och iscensätta ett möte över tiden.

Cristina Karlstam

Tags Strindberg Liljevalchs Lunquist Kassius Sidén Castenfors Karlstam