Överraskande rörelser i samlingarna

Konst

Moderna Museet

Objekt och kroppar i vila och rörelse

Tom12/6

 

Om Moderna Museets stora satsning våren 2016 har den lite pretentiösa titeln Livet självt så har den nya utställning som just öppnats ett desto blygsammare, sakligt namn: Objekt och kroppar i vila och rörelse. Skulle namnet och den lite avsides placeringen längst in i museet avskräcka publiken vore det att beklaga. Moderna Museets intendent Magnus af Petersens urval ur museets berömda samlingar är nämligen en riktig fullträff som faktiskt borde kunna utmana andra projekt när det gäller publik och uppmärksamhet. Utställningen har tidigare visats på Moderna Museet i Malmö hösten 2015. Nu har den nått Stockholm, och möjligheterna att se några av museets verkliga guldkorn i delvis ny kontext bör inte försittas.

 

Magnus af Petersens har valt att botanisera huvudsakligen bland de delar av samlingen som speglar den amerikanska konsten kring 1960- och70-talen och som ingår i den donation, The American Collection, som Moderna Museet fick 1973. Det betyder också att det är de manliga konstnärerna som dominerar. Moderna Museet har som bekant på senare år och med större genusmedvetenhet med viss framgång försökt rätta till snedbalansen med nya förvärv av kvinnliga konstnärer. Och af Petersens har i sin tur sett till att flera viktiga kvinnliga konstnärskap ändå är representerade i det urval han gjort.

I den minimalism som präglade de här åren på den amerikanska konstscenen har af Petersens funnit en scenografi för sin utställning där människokroppen och inte minst dansen har sin naturliga plats. Det betyder ett relativt nytt sätt att se på välkända verk som Walter de Marias stålstavar eller Donald Judds, Frank Stellas och Robert Morris objekt, alla välbekanta ur samlingarna. Här får de utgöra en fysisk miljö åt de mänskliga kroppar som kommer att agera i det nya ”rum” som skapats.

Hjärtpunkt i utställningen är den italienska konstnären Simone Fortis skateboardliknande ramp där dansare kommer att agera vid olika tillfällen. Men här finns också historiska dansverk som visas i tv-monitorer, som Trisha Browns Man Walking Down eller The Side of a Building där en person vandrar nerför en husvägg hållande sig i ett rep, I en annan monitor visas ett dansverk av Yvonne Rainer, en av grundarna av The Judson Dance Theatre i New York på 1960-talet. Den tyske konstnären Frans Erhard Walther är representerad med ett verk som kommer att aktiveras vid olika tillfällen under utställningstiden, en tygväska som kan utvecklas till ett längre tygstycke som knyter samman två gestalter i ett slags blinddans. Jag kommer att tänka på den brasilianska konstnären Laura Lima som arbetade på liknande sätt i en utställning hos Bonniers konsthall härom året. Walther hade alltså redan på 1960-talet samma tanke och gestaltade den i sin performance. Även hans övriga bidrag i utställningen hör till det verkligt se- och upplevelsevärda.

I sin skriftliga introduktion till utställningen beskriver Magnus af Petersens den exponerade konsten som ett slags grundforskning, ett ifrågasättande av de estetiska ideal som var rådande vid tiden för flera av verkens tillkomst. Hans text är en liten faktabaserad miniessä som på ett föredömligt sätt leder in betraktaren i utställningen och i det konstnärliga klimat som den speglar. Med Eva Hesses verk från 1965 öppnas dessutom utställningen mot den postminimalism som skulle följa efter den dominerande sakligheten hos minimalisterna.

Objekt och kroppar i vila och rörelse är en förträffligt koncentrerad konsthistorisk lektion om en viktig period i konstens och Moderna museets historia. Och den är både rolig, lustfylld och riktigt överraskande, mitt i sin saklighet.

Cristina Karlstam

cora.se

 

Översta bilden: Forti-Simone, Slant Board-1982, Stedelijk