Ironin och parodin bestämmer färdriktningen i Niklas Rådströms dramatisering av Michail Bulgakovs roman Mästaren och Margarita, som nu ges på Dramaten med Stefan Metz som regissör. Det har blivit en tankeväckande och omtumlande föreställning där tryckstyrkan i utspelen står i förgrunden, skriver Bo-Ingvar Kollberg.

 Elin Klinga som Mästaren och Jennie Silfverhjelm i rollen som Margarita i Dramatens uppsättning. Foto: Sören Vilks

Scenkonst

Dramaten, Stora scenen: Mästaren och Margarita av Michail Bulgakov. Översättning: Lars Erik Blomqvist, dramatisering: Niklas Rådström. Regi: Stefan Metz, scenografi: Alex Tarraguel Rubio, kostym: Kajsa Larsson, ljus: Ellen Ruge, magikonsult: Gaston, rörelseinstruktör: Fefe Deijfen, peruk och mask. Lena Strandmark, Johan Lundström och Marie-Louise Hellberg, ljud: Tina Paulson, dramaturg: Magnus Florin. I rollerna: Elin Klinga, Jennie Silfverhjelm, Hans Klinga, Filip Alexanderson, Johan Holmberg, Thomas Nystedt, Zardasht Rad, Per Sandberg, Andreas Rothlin Svensson, Per Svensson, Rikard Svensson, Ester Uddén. The Flying Circus: Camilo Gonzáles Arré, Moa Lichtenstein, Sandro Skagerberg och Tyra Wigg.

Hus brinner ner, hundratals människor mister förståndet, flera blir mördade och åtskilliga katter tas av daga. Det är några av händelserna, enligt polisutredningen efteråt, som svarar för innehållet i Michail Bulgakovs roman Mästaren och Margarita. Niklas Rådström har gjort en ny dramatisering av den ryska klassikern och resultatet visas nu med Stefan Metz som regissör på Dramatens Stora scen. Bulgakov visste åtskilligt om hur det var att leva i Stalins Sovjetunionen. Han höll på med romanen fram till sin död 1940, men den kunde publiceras först 1966. I denna allegori om makt och rätt, gott och ont står politiskt förtryck, byråkrati, censur och övervakning i förgrunden. Trots att ideologin och kampsångerna har utlovat motsatsen, är det inget liv i lycka man åstadkommit. I stället framträder ett samhälle med människor som är rädda. Bulgakov, född i dagsaktuella nyhetsflödets Kiev, utbildade sig först till läkare. Efter inbördeskriget och kampen mellan vita och röda flyttade han till Moskva och blev författare.

   Niklas Rådström har haft ett litterärt ymnighetshorn att ösa ur för sin bearbetning. Av förlagans tre huvudspår är berättelsen om Woland och dennes kumpaner Korovjev och Behemot det mest sammanhållna. Det för förloppet ödesdigra romanmanuset om Pontus Pilatus ligger hela tiden strax under ytan och kommer upp i dagen då och då. Margaritas kärlek till Mästaren svarar för tyngden i framställningen. Genom små påpekanden, som i förbigående, skildras den maktfullkomliga statens villkor. Dit hör dödens plötslighet, omöjligheten att planera inför framtiden och den utplånade tilliten. Gestalterna befinner sig i gränsområdet mellan grotesk och karikatyr. I ett totalitärt samhälle av sovjetisk modell står dårkistan för friheten. Mentalsjukhuset blir den skapande andens eget rike.

   Ironin, satiren och parodin bestämmer färdriktningen för den härföreställningen. Även scenografin är genomsyrad av ett sådant tänkande. Alex Tarraguel Rubios spelplats för tankarna till Gericaults berömda målning Medusas flotte med den skeppsbrutna besättningen som kämpar för sitt liv. Men också till de installationer av Jake och Dinos Chapman med krigsmotiv, som för närvarande visas på Serptentine Sackler Gallery i Hyde Park i London. Liksom vad som förekommer där, uppehåller sig Stefan Metz vid den sida av ironin som gränsar till äckel och vanmakt. Våldshandlingarna blir på så sätt förstudier till ett samhällskontrakt i total upplösning. Steget är inte långt till de underhållningsfilmer som trängs om utrymmet i våra tv-kanaler på kvällstid.

   Den svagaste delen i denna scenversion av Bulgakovs roman är den episka tråden som ibland blir i tunnaste laget. Bristerna när det gäller att skapa sammanhang mellan de olika episoderna uppvägs dock för det mesta av tryckstyrkan i utspelen. Hans Klinga som Woland, djävulen i dramat, styr och ställer över händelserna och har dem helt i sin hand, som är det i själva verket ondskan som får världen att röra sig. Onekligen ligger det här en självironisk poäng i att han på så sätt står författaren själv allra närmast. Samtidigt gör Klinga rollen med en snusförnuftig ton, som ger intrycket av att åtskilligt sker på pin kiv. Johan Holmbergs Korovjev, iförd narrkostym, är hantlangaren som ser till att maskineriet följer djävulens plan med Moskvabesöket. Men även detta från utgångspunkter som kanske inte är helt allvarligt menade. Den verklige orosstiftaren är annars Per Sandberg i rollen som den magiska katten. Hans Behemot är en koleriker, lika ombytlig till temperamentet som snabb i fotarbetet. Och att Sandberg tillägnat sig en katts hela rörelseschema hör till de många finurliga detaljerna i Stefan Metz instudering.

   Jenny Silfverhjelm gör världsdamen Margarita med alla de motsägelsefulla personlighetsdrag som hör till någon som i sitt vardagliga liv fyller sina plikter, men som i sin roll som Mästarens musa också står i förbindelse med de magiska krafterna som verkar i det fördolda. Att kärleken till Elin Klingas Mästare är lesbisk blir ingen stor sak i föreställningen, det är inte heller första gången det händer. Som furie och hämnare, när hon går lös med yxan för att ge igen för alla oförrätter, är hon kostelig att skåda. Uppsättningens enda riktigt psykologiskt genomförda porträtt svarar Elin Klinga för i sin tillbakadragna mästarroll. Att hon ger upp i maktkampen om manuskriptet till Pontus Pilatusromanen förefaller mera bero på avsaknaden av självbevarelsedrift än bottna i det politiska förtrycket. Så blir det i första hand det egna självtvivlet som avgör utgången. Huruvida boksidorna, som räddas ur eldens grepp i slutet, rymmer några bokstäver eller är helt tomma, framstår därigenom som en parallell till trollkonsten med sedlarna lite tidigare i pjäsen. Här finns ytterligare en aspekt på skapandets villkor bland allt annat magiskt i den här föreställningen.

Per Sandbergs katt Behemot, huvudet tillhörigt Per Svensson och Johan Holmberg iförd narrkostym i Mästaren och Margarita. Foto: Sören Vilks

   Det är rikedomen på sceniska uttryck som har blivit uppsättningen främsta tillgång, och regissören blandar friskt bland absurdism, akrobatik, slapstick, trolleri, skuggteknik, drömspel, marionetteater och saga. Stundtals blir det rena infernoskildringen. Med människoblod i dryckesskålarna är nattvardsanspelningen inte långt borta. När Per Sandberg är invecklad i en pistolduell med säkerhetspoliserna tar parodin över skeendet. De eskatologiska spåren mot slutet med det brinnande Moskva har motsvarigheter i Uppenbarelsebokens skildring av de yttersta tidernas slutgiltiga rättegång för människorna. Om den ”äkta, eviga och trogna” kärleken dessförinnan skall tolkas ironiskt eller ej, förblir en öppen fråga. Mera i så fall att hålla sig till, är Bulgakovs framhävande av skönheten hos det blommande körsbärsträdet och Schuberts musik. När vinden i föreställningens slutackord drar fram över den tomma scenen är det svårt att inte uppfatta detta som annat än ändpunkten för ett imperium som gått under. För publiken är färden dit en både tankeväckande och omtumlande upplevelse.

Bo-Ingvar Kollberg