Ämnet är mer aktuellt än kanske någonsin; i de fakade nyheternas tid blir frågan relevant om vad bilderna som omger oss dagligen egentligen visar. Det är länge sedan någon på allvar kunde hävda att bilderna skulle vara pålitliga sanningsvittnen. Inte ens de fotografiska reportagen från världens nyhetssändningar går längre att lita på. Vad är det egentligen som visas, vad är det för budskap som förmedlas? Är fotografierna dokumentära eller arrangerade, regisserade, rent av manipulerade, avsiktligt eller oavsiktligt? Eller hur kan bilden användas för att få oss att reagera emotionellt i tv-soffan? Är inte ens de skrämmande bilderna från världens alla krigszoner helt tillförlitliga? Är barnet med gipsat ben verkligen skadat i krig, är bilderna av drunknade flyktingar kanske arrangerade? Modern teknik möjliggör ganska obegränsad bildhantering.

Frågetecknen är många, lika många som de bilder vi dagligen översköljs med. Och just därför ligger Bonniers konsthalls nya utställning ovanligt rätt i tiden. Med Bilden av krig förmedlas inte bara ett stycke nutidshistoria. På köpet får betraktaren en handfast lektion i vad som kan benämnas källkritik. Eller åtminstone en påminnelse om behovet av nyktert ifrågasättande inför det som serveras oss.

Utställningen Bilden av krig, nye konsthallschefen Magnus af Petersens första, är således inte i första hand en utställning om krig (ett nog så aktuellt ämne) utan just en presentation av hur bilden av dessa krig ser ut, hur bilderna förmedlas till oss och hur de kan problematiseras, relativiseras och förstärkas av konstnärer av olika ursprung och schatteringar.

Utställningen omfattar verk av ett 30-tal konstnärer från olika håll i världen, en garanti för att frågorna får en mångsidig och i bästa fall nyanserad belysning.

Det här är en utställning som i ovanligt hög grad har sin styrka i helheten, där varje bidrag fyller sin funktion i en sammanfattande kalejdoskopiskt mångsidig bild av ett både etiskt, estetiskt och socialt fenomen. Men några bidrag sticker ändå ut och måste omnämnas och belysas särskilt för att helheten ska syliggöras.

Dit hör namnkunniga konstnärer som Martha Rosler och Allan Sekula, Rosler med sitt fotografiska komplexa verk House Beautiful: Bringing the War Home där hon kombinerar krigsbilder från Vietnamkriget med modebranschens glättiga ytlighet till ganska svårsmälta bilder av vår samtid och verklighet. Sekula därför att han i sin bildserie Krig utan kroppar vågar påståenden om våldets och krigets farliga lockelse; bilden av pappan som låter sin lille son känna på livsfarliga dödsbringande vapen är frestande och samtidigt djupt obehaglig.

Om hur bilder kan manipuleras för ett bestämt syfte undersöker Phil Collins i sin video How to make a refugee, där drabbade flyktingar får ”regi” inför fotografering för att deras situation ska göras tydlig och berörande.

Idet sammanhanget måste också ett frågetecken formuleras inför den egyptiska konstnären Iman Issas bild av den lille pojke som kissar på en skjutande soldats hjälm. Det här är en bild som skulle kunna bli en samtida ikon för en antimilitaristisk fredsrörelse. Frågan är bara om den är arrangerad? Å andra sidan är det just sådana frågeställningar som den här utställningen så skickligt formulerar, och inte blir Issas bild mindre talande om den iscensatts eller är en spontan lyckträff av en påpasslig fotograf? Det viktiga är förstås att vi som mottagare av krigsbilder inser att de inte alltid är dokumentära utan kan vara regisserade i ett särskilt syfte.

Issa kallar sin film Förslag till ett krigsmonument, och tveklöst är den som sådant ytterst verkningsfull, och hennes del i utställningen an av de riktigt minnesvärda.

För ett av utställningens starkaste verk svarar konstnären Mykola Ridnyi som i videon Vanliga platser visar vardagliga, nästan idylliska bilder från Ukraina, kombinerade med autentiska ljudupptagningar från kravaller och slagsmål som föregick den ryska ockupationen. Kontrasterna mellan det vi ser i bild och den verklighet som vi påminns om via ljudet belyser återigen hur förrädiska bilder kan vara som ”sanningsvittnen”. Utan ljudet skulle videon kunna uppfattas som ett ganska harmlöst resereportage från Ukraina, med ljudet blir resultatet ett helt och betydligt mer komplext verk.

Två svenska konstnärer är representerade i utställningen: Eva Löfdahl med den med pärlor beströdda målningen Fluid Guardians och Bernhard Nordström med sin välkända målning Utflykt i det gröna, där den svenska/västerländska ramade idyllen kombineras med bilden av massakern i Song My under Vietnamkriget. Valet av Nordströms nästan ikoniska målning från 1970 är modigt och fungerar väl i sammanhanget. De dagsaktuella frågor som utställningen vill belysa kunde lika gärna ställas redan för 50 år sedan.

Taksimtorget i Istanbul finns med som skådeplats för ett verk av den turkiske konstnären Gülsün Karamustafa, liksom miljöer från apartheidsystemets Sydafrika (av Gavin Jantjes). Och så ingår en serie collage av författaren Bertolt Brecht som under sin a exilår1933-49 klippte nyhetsbilder ur tidningar och försåg dem med poetiska kommentarer – en svit bilder som utgör något av utställningens klimax i sin lågmälda vältalighet.

En bild säger förvisso inte mer än tusen ord som det brukade påstås med en gammal romantisk formulering. Men bilder valda med sådan helhetssyn som i den här utställningen säger onekligen ovanligt mycket om hur bilder kan användas, tolkas och misstolkas, brukas som vapen och som propaganda men också som upplysning och kunskapskälla, rätt mottagna med öppen men kritisk blick. Tveklöst är Bilden av krig en pedagogisk utställning, men detta i ordets goda mening ytterst välbehövlig i denna mörka tid. Och som konstutställning riktigt, riktigt bra.

Cristina Karlstam

Bonniers konsthall, Stockholm

Bilden av krig

Curator Theodor Ringborg

Tom 14/1 2018

 

Bilden överst:  Martha Rosler, Invasion, från serien House Beautiful: Bringing the War Home, New Series, 2008, fotomontage.