The Nobel Prize in Literature 2018
Olga Tokarzcuk
”for a narrative imagination that with encyclopedic passion represents the crossing of boundaries as a form of life.”
Finns det något mer enerverande än när en annan människa skrattar högt åt den bok hon just läser? Trots den rätt tunga titeln Styr din plog över de dödas ben hör jag plötsligt mig själv, till förfång för andra, brista ut i gapskratt åt bokens hjältinna. En äldre, rätt besvärlig kvinna som avfärdas av de flesta som ”lite tokig” men som får spela huvudrollen i Olga Tokarczuks nya roman. Det är helt och hållet Jan Henrik Swahns förtjänst att han lyckats fånga nyanserna i polskan, säger hon anspråkslöst till mig när jag träffar henne på Polska Institutet i Stockholm.
– Och jag kan inte nog tacka honom för den saken.
Olga Tokarczuk är en av de mest uppskattade europeiska författarna idag. Alla hennes romaner finns ovanligt nog i svensk översättning och nu är hon här för att prata kring sin senaste bok som är en deckarhistoria. Detta med att skriva en deckare är som att dansa vals, säger hon. Man befinner sig i en välkänd genre och det är bara att lägga till de olika delarna. Boken börjar på klassiskt manér med en död kropp. Handlingen utspelar sig i en by i sydvästra Polen, nära gränsen till Tjeckien, så nära att mobiltelefonerna lika ofta tar in det tjeckiska nätet som det polska och det är inte den enda gräns som tycks flytande.
Hjältinnan i romanen har en gång i tiden varit ingenjör och symptomatiskt nog byggt broar i Irak, nu förtiden är hon engelsklärare några timmar i veckan åt grannbyns barn och fungerar som väktare åt sommargästerna när de slagit igen sina hus för hösten. En av dessa övervintrare som gärna betraktas som en särling av sin omgivning. Janina Duszejko, som kvinnan heter är hennes egen privata arketyp av en hjälte, säger Olga Tokarczuk. Hon vet inte hur det ser ut med skildringar av äldre kvinnor i svensk litteratur men i den polska är det ovanligt, förklarar hon för mig.
– Jag ser henne lite som en övervintrande hippie. Hon är en outsider men av fler anledningar än att bara vara gammal och kvinna.
Janina Duszejko ser djuren som likställda människan och protesterar på alla sätt mot den hänsynslösa jakten, eller mördandet i hennes ögon. Janina talar om djurens hämnd och polisanmäler jägarna, bara för att upptäcka att även polischefen tillhör denna grupp av män, liksom bygdens präst är dess jaktkaplan. Den smått drastiska humorn i boken finns med för att lindra det bombastiska innehållet i Janinas brev till myndigheterna, förklarar Olga Tokarczuk för mig, men tillägger sen att detta är hennes första försök att skriva en bok till djurens försvar och att den kanske inte blivit riktigt så radikal som hon tänkt sig, men hon lovar att det ska komma mer.
Ända sedan barndomen har hon sörjt över djur som far illa och hon har aldrig kunnat vänja sig vid tanken på att en katt eller en hund inte skulle vara lika viktig som en människa. Delvis har det har med språket att göra, anser hon. Vi har ett språkbruk som gör att vi kan tillåta oss att äta kött utan att behöva tänka på att vi förtär en annan levande varelse.
Riktigt hur mycket djurrättsaktivist Olga Tokarczuk vill vara kommer vi aldrig fram till, hon kan knappast anklagas för att vara fanatiker, men beskrivningen av jägarnas framfart är tillräckligt för att få mig att tänka över valet av middagsmat både en och två gånger.
Janina Duszejkos vrede är helig och den härstammar från den brittiske poeten och filosofen William Blake. Varje kapitel i romanen inleds med ett citat eller ett motto av Blake. När hon började göra research kring Blake insåg hon att också han varit mycket engagerad i djurens liv. Blake är en viktig person som symbol för Outsidern i min roman, säger hon till mig. Han rebellerade mot samhället i övrigt och för honom var den katolska kyrkan det mest skräckinjagande han kunde tänka sig.
– Och alla de här människorna i min bok lever ju utanför samhället på ena eller andra sättet.
Olga Tokarczuk kommer från Wroclaw i sydvästra delen av Polen men levde under några år på en gård just nära gränsen till Tjeckien. Från hennes eget kök var det vara 200 meter till gränsen och det ligger nära till hands att tänka sig att hon har mer gemensamt med bokens hjältinna Janina Duszejko. Marta heter en annan smått besvärlig äldre kvinna som förekommer i en annan roman, även hon från en liten by i sydvästra Polen. Och visst har det hänt att hon förväxlats med sina kvinnor, säger Olga Tokarczuk. Att folk kommit till byn och frågat efter Martas hus och var det ligger? Men det tar hon bara som en komplimang. Att folk tror på hennes romanfigurer som om de vore verkliga.
Det är kanske ett ”longshot”, men jag undrar om det gränsöverskridande i hennes romaner kan hänga samman med att hon själv i många år levt med geografiska gränser? Och ett förbud mot att överträda dessa? Janina försöker passera gränsen så många gånger som möjligt på sina patrulleringsrundor runt byn och Olga Tokarczuk har målande beskrivit hur hon aldrig vågade gå över gränsen innan berlinmurens fall trots att den just här bara var en halvmeterbred sträng av uppskottad jord. Och även om gränsen idag är igenvuxen så finns den kvar i hennes huvud, säger hon.
– Jag minns det ändlösa köandet till konsulaten. Ovissheten om utresetillstånd och omöjligheten att få ett pass. Det finns kvar där. Det är ingenting som försvinner
Tidigare var detta en del av Tyskland, men efter kriget fördrevs tyskarna och polacker från östra delen av Polen förflyttades hit. Det var lite som ett polskt vilda västern där man fick lov att bryta ny mark, berättar hon för mig.
– Och en dag insåg jag plötsligt att det var en mycket bra plats för en författare. Jag skulle vara den första och precis som Homeros, kunde jag ordna med en egen värld av myter och legender, helt efter mitt eget huvud.
Den uppgiften försökte hon fylla med romanen Daghus, natthus. En roman som var oerhört viktig för henne att hitta fram till sin egen stil som författare och det är också här vi hittar Marta, den uråldriga grannkvinnan som försvinner mystiskt varje vinter.
Romanen består av fragmentariska berättelser lokalbefolkningens levnadsöden som blandas med myter och legender, och inte minst om drömmar, samt hjärtsjuka sudettyskar som kommer tillbaka till den plats där de en gång fördrivits. Världen är föränderlig i Olga Tokarczuks romaner. Centraleuropa är som en ”meltingpot” med en våldsam och instabil verklighet, säger hon till mig, och det har förstås påverkat litteraturen. Här finns en stark ickerealistisk tradition, en böjelse för avangarde och poesin har alltid haft en stark roll.
När vi kommer in på det moderna Polen berättar hon med förtjusning om det nybildade partiet Polikotsom tar strid mot den mäktiga katolska kyrkan och vill legalisera marijuana och göra preventivmedel gratis. Nu är det klart att polikotpolitikern Anna Grodzka blir Polens och världens först transsexuella parlamenstledamot.
– Hon är en fantastisk kvinna och jag är mycket stolt över att hon finns i vårt parlament!
Vet du ens om det förekommer i något annat europeiskt land frågar hon mig, men innan jag ens hinner svara att det närmaste jag för ögonblicket kan komma på är Berlins borgmästare som är öppet homosexuell, fortsätter hon att berätta om denna parlamentariker som dessutom startat en stiftelse för alla som vill göra könskorrigerande operationer? Och att ingen ifrågasatte hennes berättigande i parlamentet! Många polacker lever och arbetar utomlands. När de kommer tillbaka hem igen ifrågasätter de kyrkans makt och vill ha en förändring. Här finns återigen en koppling mellan samhället i övrigt och litteraturen.
Det föränderliga är inte minst tydligt i romanen Löparna,hennes Opus Magnum, som hon säger själv med ett leende. Romanen handlar om en kristen sekt som anser att stillastående och stagnation är av ondo. Ett helt avsnitt ägnas åt anatomi och hon ägnade en helt termin åt att studera detta ämne, berättar hon för mig. Bland annat tillbringade hon två månader i Amsterdam eftersom anatomin föddes i Nederländerna.
För sin senaste roman fördjupade hon sig i astrologi och så till den grad att hon kunde räkna ut en människans horoskop med hjälp av räknesticka. Något som ska vara oerhört komplicerat och som även Janina i hennes roman behärskar, även om hon förfogar över moderna dataprogram. Janina söker efter mönster och tycker sig kunna se sammanhang med hjälp av människors födelsedata.
Innan boken trycktes lät förlaget en av landets mest välkända astrologer kontrollera riktigheten i hennes tolkningar och Olga Tokarczuk berättar med ett leende att han gav henne med beröm godkänt.
– Jag ville ge Janina D. en kunskap som inte är så självklar för alla och som fick folk att inte riktigt veta vad de skulle tro om henne. Ungefär som någon som kommer in på ett party och frågar alla efter deras ascendent eller vilket tecken de är födda i.
Egentligen hade hon tänkt sig att bo kvar för alltid i sin lilla by. Flytten in till Wroclaw hade snarare praktiska skäl som att ha tillgång till internet och vara närmare världen i övrigt. Men hon har kvar huset och försöker vara där några månader varje år.
– Och i natt så drömde jag om mitt hus. Den visar att den här platsen fortfarande har en stor betydelse i mitt liv.
Just den här delen av sydöstra Polen har den mesta nederbörden och högsta luftfuktigheten i hela landet. Det kan vara mörkt och dimmigt men där finns också ett mycket vackert ljus. Nästan lite som här i Norden, säger hon.
På andra sidan gränsen ser landskapet lite ut på samma sätt. Där finns samma sorts särskilda mystik och där finns också illustratören som kallar sig Jaromir99 och som gjort illustrationerna till hennes bok.
På 1960 och -70-talet var det modernt med illustrerade böcker i Polen och hon kommer ihåg hur det hjälpte henne som barn att komma in i texten. Illustrationerna finns nu med i alla översättningar av Styr din plog över de dödas ben och skänker en sorts fabelliknande förstärkning åt den historia som berättas. Ett motiv som återkommer påminner om de vakttorn som fanns i koncentrationsläger. På samma sätt som det siktades på människor från dessa torn siktas det nu på djuren.
– De här tornen har samma namn som predikstol på polska Jag vet inte hur det kommer sig, men det är faktiskt samma ord.
Hon är den första att beklaga att den judiska historien i Polen idag enbart förknippas med antisemitism och Förintelsen. Man kan förstås inte förneka att antisemitismen fortfarande är stark, fortsätter hon, och många har glömt att där fanns en betydligt äldre tradition – på gott och ont – och det är just det som hennes nästa bok ska handla om. Om ursprunget till det judiska livet i Polen.
– Judar och icke-judar i Polen har haft starka band sedan århundraden tillbaka och jag skulle vilja påstå att polsk kultur är starkt influerad av det judiska. Även idag.
Det första hon tänker på när hon börjar skriva på en ny bok är var rösten kommer ifrån? Om den kanske kommer uppifrån, som någon som befinner sig uppe i luften och kan se allting som i hennes roman Gammeltider och andra tider.
– I den boken finns en berättare som kan se allting, till och med gud. Så berättaren är någon som befinner sig ovanför gud – vilket är ganska märkligt. Nästan som i en saga?
Hur finner hon berättelsen, undrar jag? Finns strukturen i huvudet. Eller är det något som växer fram?
– Det är något som växer fram och lever helt efter sin egen struktur. Min uppgift är att skriva. Att sätta mig ner varje dag och skriva några sidor. Jag blir nästan som ett vittne till hur texten, eller berättelsen, tar sin egen form. Och så med ens så finns där allt. När jag skrivit ungefär sju åttondelar av boken. Då kan jag sätta ihop allt.
Hon formar ett paket med händerna som hon sedan med en åtbörd räcker fram mot mig.
– Och då passar delarna ihop och det är allt!
FAKTA Olga Tokarczuk
Styr din plog över de dödas ben (2010) är Olga Tokarczuks senaste roman i översättning till svenska. I Sverige har hon en trogen läsekrets alltsedan början på 2000-talet med novellsamlingen Spel på många små trummor (2002). Förutom den senaste (med den omöjligt långa titeln, hon berättar att förläggaren protesterade men att hon själv insisterade) så har det hittills utkommit fyra romaner på svenska; Daghus, Natthus (2005), Gammeltida och andra tider(2006), samt Löparna (2009), och som hon själv omtalar som sitt Opus Magnum.
Foto: K. Dubiel