Dramatens uppsättning av Lillian Hellmans pjäs De oskyldiga ger den lesbiska kärleken och ryktesspridningen stort utrymme. Men där ryms även andra dimensioner och i dem får Eva Röse genom en oförglömlig rollprestation hela tillvaron att vibrera och visar, att hon är en av våra riktigt stora skådespelare, skriver Bo-Ingvar Kollberg.

Jessica Liedberg och Eva Röse gör de båda lärarinnorna i De oskyldiga. Foto: Roger Stenberg

Scenkonst

Dramaten, Lilla scenen: De oskyldiga av Lillian Hellman. Översättning: Kerstin Gustafsson. Regi: Jenny Andreasson, scenografi och kostym: Marika Feinsilber, ljus: Erik Berglund, koreografi: Dorte Olesen, peruk och mask: Peter Westerberg och Thea Kristensen Holmberg, dramaturg: Emma Gabrielsson. I rollerna: Eva Röse, Jessica Liedberg, Sanna Sundqvist, Malin Ek, Danilo Bejarano, Lotta Tejle, Kicki Bramberg, Julia Högberg, Emma Broomé, Ester Uddén, Sanne Ahlqvist Boltes och Allis Lindqvist.

Debatten i dagarna om internatskolorna har riktat uppmärksamheten mot misshälligheter på elevhemmen med mobbning och pennalism som permanenta inslag. Skolinspektionen har tillfälligt stängt värmländska Lundsberg. I elevhemmens slutna värld florerar regler, som utvecklat en egen kultur av maktmissbruk och så kallad kamratfostran. Mitt i denna härva av övergrepp har Dramaten premiär på Lillian Hellmans pjäs De oskyldiga, som utspelas på ett internat i New England på 1930-talet.

   Den amerikanska teatern under förra seklet förknippas vanligtvis med namn som Eugene O’Neill, Tennessee Williams och Arthur Miller som de stora dramatikerna, spelade på många scener världen över. Det finns förespråkare för att detta triumvirat kompletteras med just Lillian Hellman. Hon var journalist, kritiker, förlagsredaktör och filmmanusförfattare. Dessutom upphov till en handfull pjäser, av vilka några återkommer då och då på repertoaren. Att De oskyldiga skulle kunna spela en roll i den uppflammade mediediskussionen är väl inte helt uteslutet. Även om överensstämmelserna mellan förhållandena på en internatskola för 80 år sedan och dagens värld, inte är påfallande stora. Den som själv gått på ett internat, visserligen av annat slag än Lundsberg och t ex Sigtuna, känner heller inte igen sig särskilt mycket. Det skulle i så fall vara att skolan hos Hellman är enkönad, en alla gånger inte helt lätthanterlig konstruktion.

Lesbisk kärlek på prov med Emma Broomé, Sanna Sundqvist och Sanne Ahlqvist Boltes. Foto: Roger Stenberg 

 Men det mest avgörande är nog att De oskyldiga sträcker sig långt utanför den här utbildningsanstaltens väggar. I Jenny Andreassons regi är det frågorna om lesbisk kärlek och det sociala maktinstrumentet ryktesspridning som står i förgrunden. Man kunde också tillägga temat rättssäkerhet, i dag med omdiskuterade utlöpare till sociala medier. Utgångspunkten för pjäsen är vardagen i det flickinternat som Karen Wright och Martha Dobie byggt upp och där de också är lärare. Utöver en smula undervisning står vänskap och intriger på dagordningen. Den som skapar obalansen i denna värld är problemeleven Mary. Med sina släktförbindelser med en av skolans finansiärer har hon ett övertag och påverkningsmedel, som hon i trängt läge inte försummar att använda. Även kamraterna får känna av hennes böjelser för utpressning. Här uppstår ett spänningsmoment som ger föreställningen en ansenlig puls och blir en av dess självklara kvaliteter.

   Jenny Andreasson har givit stort utrymme också åt den erotiskt laddade atmosfären, där det bland eleverna ställvis kokar av lesbiska koder. En del av handlingen har i det sammanhanget flyttats över till koreograferade och starkt fysiska mellanspel. Där visar koreografen Dorte Olesen ett säkert öra för regissörens intentioner. Ett annat exempel är leken ryktet går, som dubbelexponeras över fondväggen och på scenen. I Marika Feinsilbers scenografi dominerar en vinkelhake spelrummet, den flyttas i sidled och på höjden och får tillsammans med den till en svart tavla förvandlade fonden representera skolmiljön. Men kanske kan man i stället se denna detalj från matematikundervisningen mera som det navigationsinstrument som kallas transportör och är ett viktigt hjälpmedel, när det gäller att lägga ur kursen på sjön. Det blir i så fall ett fyndigt och flerbottnat tillägg till helheten. Pjäsen rymmer i det sammanhanget en moralisk dimension, som är rena sprängstoffet. Frågan om begrepp som förlåtelse och samvete har spelat ut sin roll och inte längre äger någon vikt i samhällsumgänget.

   Det mest tillgängliga motivet är, utöver ryktesspridningen, den kvinnliga homosexualiteten som under den tid då pjäsen skrevs var förbjuden. Men i dag, på några undantag när, blivit ett alltigenom accepterat inslag, som vilken som helst känsloyttring i den mänskliga samvaron. Låt vara att avskräckande exempel går att hitta i vår omedelbara geografiska närhet. Det finns ytterligare ett stråk i föreställningen, som handlar om självkännedom som resultatet av en genomgången kris. Och där det är krafter inom en människa som leder henne till nya upptäckter. Överlag får även de livsbejakande strömningarna stort utrymme, inte minst när det handlar om livslusten hos de kvinnliga eleverna. Det är när sådana impulser hamnat ur kurs som smärtan, sorgen och den destruktiva potentialen letar sig fram. 

   Företrädaren här är eleven Mary, stundvis ett monster av maktbegär, manipulativ förmåga, förslagenhet och med en utstuderad förmåga att utnyttja omgivningen och som inte vet av några gränser. Sanna Sundqvist är anförtrodd den rollen och hon gör den med en slängig vårdslöshet och ett trots på ett både yttre och inre plan. Rollen, som befinner sig i den rena ondskans närhet, kräver en svår balansgång av skådespelaren för att inte bli alltför entydig och för det mesta hittar Sundqvist den rätta nivån. En till arten om än inte till graden liknande uppgift har Lott Tejle som dramaläraren Mrs Lily Mortar. Hennes olika turer genom pjäsen är lättare att bemästra, samtidigt som här finns en fint återgiven, sorglös och roande självironisk ton från aktörens sida.

   Malin Ek gör Amelia Tilford, en av dem som satsat pengar i internatet. Här ryms både empati och auktoritet av det gamla slaget men också en oskuldsfullhet, när barnbarnet Mary trycker på de rätta knapparna. Hos Kicki Brambergs Agatha, Amelias alltiallo, blir den maskulina utstrålningen till ytterligare en fallgrop i uppsättningen. Danilo Bejaranos läkare är dock mest en kuf och får därigenom små möjligheter att försvara de annars frånvarande männen i den här kvinnovärlden. Julia Högbergs Rosalie, elev vid skolan är en blandning av mönsterelev och mobbningsoffer i en aning alltför lättviktig roll för denna urbegåvade skådespelare. Förhoppningsvis tar Dramaten hennes kunnande i anspråk för tyngre uppgifter framöver. 

   Jessica Liedberg gör Martha Dobie, en av internatets grundare. Liedberg gestaltar med stor bravur sin roll hela tiden så alltigenom mångbottnad som den är. Här samsas livet i dess flesta aspekter, långt inifrån och ända ut. Här framstår också allra tydligast i pjäsen, temat om hur livet driver sitt gyckelspel med människorna. Den skuld och skam som rollen bär fram på slutet tillsammans med frågan om människovärde ger Liedberg en mäktig klangbotten. Vid Marthas sida finns Karen Wright, den andra föreståndaren för skolan. Rollen görs av Eva Röse, denna fantastiska skådespelare, en av de allra främsta i sin generation. Med henne hittar pjäsen fram till de stråk av livsförtvivlan som är dess kanske allra starkaste fundament. Och Eva Röse får i sin rolltolkning till slut hela tillvaron att vibrera. Det är det mest gripande ögonblicket i hela föreställningen. En kritiker skall vara försiktig med sina överord. Men här är oförglömligt det enda ordet som har någorlunda täckning. 

Bo-Ingvar Kollberg