Hugo Hansén hittar fram till mellantonerna i Lars Noréns tidiga dramatik i sin uppsättning på Stockholms stadsteater av pjäsen Demoner. Här har regissörens fingertoppskänsla fått avgöra det bärande innehållet, skriver Bo-Ingvar Kollberg.

Gustaf Hammarsten, Johan Rabaeus och Marie Richardson i Demoner på Stockholms stadsteater. Foto: Petra Hellberg

Scenkonst

Stockholms stadsteater, Stora scenen: Demoner av Lars Norén. Regi: Hugo Hansén, scenografi och kostym: Christian Friedländer, ljus: Antonio Rodrigues Andersen, ljud: Tomas Björkdal, mask: Ulrika Ritter, slagsmålsinstruktör: Kimmo Rajala. I rollerna: Johan Rabaeus, Marie Richardson, Gustaf Hammarsten och Sofia Ledarp.

Tiden har stått på Lars Noréns sida sedan han i början på 1980-talet på allvar fick fatt i den dramatiska ådran i sitt författarskap. Samhällsutvecklingen har hunnit i kapp familjepjäserna, medvetenheten har ökat om de fallgropar, blindskär och bråddjup som ingår i alla relationer. När de tidigaste skådespelen i dag sätts upp på nytt, ligger det nära till hands att knyta an till de ingredienser som leder direkt in i vår glittrande men i grunden vilsna och på utopier och illusioner så barskrapade samtid. De första pjäserna om den borgerliga medelklassen passar dessutom som hand i handske in i dagsdebatten med sin påminnelse om att våldet också fanns före näthatets tid. 

   De exempel på maktspel och kampen om syndabockar som åskådliggörs i Dramatens föreställning Som löven i Vallombrosa med olika företrädare för en dysfunktionell familj återfinns även i skådespelet Demoner, från 1982, som regissören Hugo Hansén nu sätter upp på Stockholms stadsteater. Men för honom är scenen ännu mera än vid Nybroplan ett explosivt slagfält, en ond dröm och ett bottenlöst träsk. Scenografen Christian Friedländer använder vridscenen som en cirkusmanege avgränsad av ett galler med omväxlande svarta och vita ränder över golvet framme vid rampen. Sådana ränder som brukar försvinna när rotationen uppnår en tillräcklig hastighet. Här är det dock i första hand instängdheten som dominerar. Rollerna följer sina redan på förhand bestämda mönster. Det gäller såväl de yttre rörelserna som känslorna. Och farten är inte högre än att den svart-vita uppdelningen består pjäsen igenom. Då framträder valörerna mellan de båda ytterligheterna desto oftare. Hugo Hansén har ställt in sitt lyssnande på textens mellantoner och det är hos dem den här föreställningen hittar sitt

Sofia Ledarp och Johan Rabaeus i Hugo Hanséns Norénuppsättning. Foto: Petra Hellberg

bärande innehåll.

   Demoner är en pjäs med förebilder hos både Strindberg och Albee om parrelationer som krackelerar. Två äkta par boende i samma trappuppgång möts för en samvaro. I takt med att kvällen går och alkoholkonsumtionen tilltar, inträder den ena uppgörelsen efter den andra. Läckaget av aggressivitet är dock betydande redan från början. I varje fall hos Katarina och Frank, det barnlösa paret som håller tvåsamheten gående med oavlåtliga kränkningar, avsiktliga missförstånd, tillmälen och ömsesidiga diagnoser. Det är inte språkets kontaktfunktion som är det viktiga utan i stället dess möjlighet att ge uttryck för känslor. Och allt vad utrymmet medger av provokationer, projektiva identifikationer, dubbla budskap, tillfällen att förminska den andre och härskarteknik kommer till användning. 

   Riktigt lika utstuderat går det inte till hos Thomas och Jenna som är småbarnsföräldrar och vilkas vardag också är fylld av annat. Ändå dras de med i kvällens mentala avklädningsprojekt och visar sig, också de, bära på åtskilligt uppdämt som jäser inombords. Samtidigt går tydliga spänningar i dagen, som har med erotik och åtrå att göra och dels är korsvis fördelade, dels handlar om en homosexuellt laddad underström i Franks relation till Thomas. Den tidige Lars Norén lämnade inget åt slumpen i sina första pjäser om mekanismer i omlopp när det gäller mänsklig närhet. Det finns tabun och demoner i de flesta livets skiften. Dit hör också bland mycket annat symbiosen i relationerna föräldrar-barn och förhållningssätten till döden. Där i det senare urnan med aska efter Franks kremerade mamma och dennes oförmåga att släppa taget om henne förlänger dramats räckvidd över generationsgränserna.

   Det finns självupptagenhet, oförmåga att lyssna, ett inre tryck som vill omedelbar förändring hos alla rollerna i den här pjäsen. Men på samma gång en påfallande valhänthet inför framtiden. Johan Rabaeus tar möjligen priset som den mest monsterlike av de fyra. Hans redan i inledningen avmätta och avvisande ton, hans översitteri, emellanåt sadistiska sätt att förhålla sig till de andra visar sig dock efter hand innehålla en pseudosjävltillräcklighet med nästan lika många sprickor som kvällens parrelationer över lag. Även hos Marie Richardsons Katarina, i hennes krampaktiga försök att hålla mot, finns en djup sorg över att inte bli sedd och kanske också över ett förspillt liv som ger våldet i umgänget ett flerbottnat innehåll.

   Gustaf Hammarsten och Sofia Ledarp, i rollerna som Thomas och Jenna lever efter ett delvis annat böjningsmönster i dramat, ett som inte stelnat i cementerade turer utan där en utväg fortfarande är möjlig. Det är framför allt Sofia Ledarps Jenna, som visar på detta alternativ när hon till skillnad från de andra gråter för att hon är ledsen. Inte för att spela teater. Och där hon utan någon förklädnad och helt ogarderad låter sin känsla av att vara oälskad och sin förtvivlan över detta styra, när hon söker efter närhet hos Thomas. Här finns föreställningens kanske tydligaste anvisning om hur svaghet vänds till styrka och hur därmed kretsloppet i pjäsen kan eller skulle kunna brytas. Inte heller Johan eller Katarina är alltigenom utestängda från förvandlingar av liknande slag i denna Hugo Hanséns fingertoppskänsliga närläsning av dramat.

   Utmärkande för pjästolkningen är dessutom, att även om rollerna når vägs ände i sina själsliga och fysiska handgemäng, det inte är en avgrund utan snarare en vägg som väntar, från vilken de studsar tillbaka i vad som blivit ett tröstlöst perpetuum mobile. Det betyder även att korsfästelsescenen i avslutningen inte får någon religiös innebörd. Utan i stället ger eftertryck åt att det som pågår är en inomvärldslig angelägenhet. Där kan ingen Gud och heller ingen doktor, som man sa förr i tiden, hjälpa. Hugo Hansén företräder ett annat, onekligen tänkvärt och med en hel del poänger försett alternativ.

Bo-Ingvar Kollberg