Konst

Galleri Gunnar Olsson, Stockholm

Maria Hall

Tom 26/9

 

Galleri Riis, Stockholm

Éva Mag

Tom 27/9

 

Ett av den uppsaliensiska kultursommarens inslag 2015 var konstnären Maria Halls utställning Flora Adhelunda i Linnés Hammarby halvannan mil utanför Uppsala. I det vackra gamla torpet med sin låga takhöjd hade Hall installerat ett antal varsamma, spänstiga målningar föreställande några av de blommor som Blomsterkungen samlat och odlat både i Uppsala och i Råshult i Småland. Utställningen var i sin blygsamma form ett konstens eget herbarium där den specialintresserade kunde botanisera bland en rad olika örter och den estetiskt mer hugade kunde nöja sig med att beundra skönheten, naturens och konstens. Lämpligare verk än Maria Halls små blomsterstudier är svårt att tänka sig i den klassiska Linnémiljön, och omvänt kunde man konstatera att denna försynta konst hade funnit sin kongeniala kontext.

Nu har Maria Hall kommit igen med en utställning av ganska annorlunda slag hos Stockholmsgalleristen Gunnar Olsson. Beläget i själva Konstakademiens hus är galleriet en central aktör i det stockholmska konstlivet, och här ges, visserligen i en till omfånget rätt blygsam lokal, ändå möjligheter för konstnären att ta ut svängarna betydligt mer än hos gamle Linné. Men som en liten fotnot hittar man ändå ett par av sommarens blomstermålningar också här.

Annars är det främst några stora oljemålningar på duk i en djärv färgskala som dominerar utställningen vars tema är Sirener. Dessa mytiska varelser som med sin skönsång lockade sjömän i fördärvet har i Halls intelligenta version blivit till lysande abstraktioner där den förföriska skönheten fått vara ledande. De farliga sirenernas visuella sång à la Hall varieras med små förskjutningar och avbryts i den rytmiska hängningen av en hommage till en annan förförare, konstnären William Turner. Hans närvaro har konstnären gestaltat i form av ett par målningar i näraliggande färgskala, ett slags trädstudier som leder associationerna till röntgenbilder.

Skönheten – naturens och konstens­ blir på en gång hyllad och varnande ihågkommen i den här utställningen som inviger galleriets höst på högsta nivå.

Hos Galleri Riis i samma kvarter, några meter från Maria Halls utställning, börjar hösten rumänskt. Det är Éva Mag, utbildad vid Konsthögskolan i Stockholm, som visar installationer och pigmentutskrifter på papper, alla med temat den mänskliga kroppen. Här handlar det inte om skönhet, snarare om förfall, orsakat av okända tillstånd och händelser. Det är kroppar i sönderfall eller redan stympade, lemlästade och huvudlösa som konstnären på olika sätt gestaltat, den mänskliga kroppen så väl som den skulpturala Éva Mag tycks vara inspirerad av ingen mindre än Louise Bourgeois; likheterna dem emellan är ofta slående.

Den rumänska konsten hör inte till den mest frekvent visade på svenska eller nordiska konstscener. Huruvida Éva Mag kan sägas vara representativ för sitt hemlands konst är dock obekant. Samtidskonsten är snarare globaliserad än nationell, och Mag är utbildad i Sverige. En ganska drabbande utställning är det dock, där kroppen gestaltas såväl konkret som metaforiskt på ett intressant sätt.

Cristina Karlstam