Minneskonst ger avtryck

Minneskonst som ger avtryck

Datum:

|

Konstnären Victoria Verseau använder sina personliga erfarenheter som transperson som genomgått en könskorrigering som ett mentalt men även fysiskt grundmaterial i sina, med denna aktuella genusideologi genomsyrade, konstnärliga gestaltningar.

Victoria Verseau är född 1988 och utbildad vid Kungl. Konsthögskolan och har varit ateljéstipendiat vid Hospitalet i Uppsala. Hösten 2021 visade hon sin stipendiatutställning Engender my past på Uppsala konstmuseum. Hon rör sig mellan flera olika medier som film, skulptur, installation och performance och i år representerar hon Sverige vid det internationella konstfilmprojektet Artist Film International. Projektet initierades 2008 av Whitechapel Gallery i London och omfattar i dag utvalda konstinstitutioner från 21 olika länder. I Sverige  är det Bonniers konsthall i Stockholm som medverkar under temat Care och där Versaus film Approaching a Ghost kommer att visas (8 dec – 16 jan).

Victoria Verseau
Engender my past
7 oktober–21 november 2021
Uppsala konstmuseum
Uppsala kommuns ateljéstipendiat 2020/21
Foto: Pär Fredin / Uppsala konstmuseum

Fyra konstverk, utplacerade i ett rätt litet intimt rum, Hårlemansalen på Uppsala slott,  vars dunkla ljus och arkitektoniska bakgrund bildar en  kongenial miljö för en utställning av ovanligt hög densitet.

En damjacka, förvandlad till skulptur och bärare av  minnen med titeln Dissolved Monument, är ett av de  kraftcentra som Victoria Verseau exponerat på Uppsala konstmuseum. Den mångtydiga och mångbottnade tematiken som kan sammanfattas med ord som minne och glömska, förlust, sökande efter identitet och formulerade metamorfoser, är förvisso inget helt ovanligt tema i samtidskonsten. Men Victoria Verseau med sin speciella erfarenhet av dessa begrepp gör med sina fyra verk ett avtryck som är närmast oförglömligt, om ordvalet är tillåtet i ett sammanhang som detta.

Victoria Verseau
Engender my past
7 oktober–21 november 2021
Uppsala konstmuseum
Uppsala kommuns ateljéstipendiat 2020/21
Foto: Pär Fredin / Uppsala konstmuseum

Dräktjackan som en gång uppfattades som en symbol för en lycklig framtid i en ny kvinnoidentitet efter en genomlevd könskonfirmerande kirurgi och som skulle följas av besvikelse och förlust, uppfattar jag som utställningens grundobjekt från vilket flera av de visade neonskulpturerna hämtat sitt expressiva formspråk. Som så många andra minnen har de förlorat sin doft och kroppslighet, precis som de båda hotellsängar som konstnären och hennes vän Meril tillbringade dagar och nätter under tiden för sin kirurgiska behandling på den avlägsna turistort där förvandlingen ägde rum.

Vetskapen om vännens frivilliga död några år efter deras möte blir en extra drabbande dimension i denna fysiskt och visuellt iscensatta berättelse. Via expressiva bilder på storskärm berättar konstnären om denna sorgens verklighet och gör därmed sin egen speciella erfarenhet tillgänglig och möjlig att omfatta också för den betraktare som inte delar den faktiska historien. Det personliga görs allmängiltigt, även när detaljerna hos varje betraktare ser olika ut. På den sköra gränsen mellan liv och död lyckas Verseau förmedla detta till sin publik, samtidigt som hennes film blir en tyst hyllning till minnet av den döda vännen. Konstnärens filmiska blick  visar sig vara en viktig del av hennes teknikförråd som konstnär.

Genom hela utställningsrummet löper också en catwalk-liknande skulptural installation, bestående av en mängd så kallade dilateringsstavar i acrystal, ett ständigt upprepat memento och en smärtsam påminnelse om det som förlorats och det som inte får glömmas utan måste ihågkommas. Minnet och dess rekvisita exponeras här med stark effekt via de fallosliknande objekten i installationen.

Victoria Verseaus förmåga att vara på en gång strängt personlig och generöst engagerande är betydande. Själv har konstnären vid något tillfälle nämnt den finländska videokonstnären Eija-Liisa Ahtila som en estetisk inspiratör och frände, och den jämförelsen tål att beakta. Själv associerar jag också till Johanna Gustafsson Fürsts utställning som förra året visades hos Accelerator i Stockholm, en utställning där konstnären gestaltade språkliga förluster med ett formspråk i trä som påminner om Verseaus neonskulpturer. Men hos Verseau finns därtill en kroppslighet som gör verken än mer angelägna och berörande. Något som måste sägas gälla hela den visade utställningen.

Utställningen Engender my past på Uppsala konstmuseum visas fram till 21 november!

Cristina Karlstam