Det hände några gånger under mina år som medarbetare på en dagstidnings kultursida att någon av ”mina” författare fick Nobelpriset. En stor källa till glädje, men också ett stort ansvar: det gällde att på några timmar skriva en stor presentation av den belönade författaren för publicering i kommande dags tidning.
1986 gick priset till nigerianen Wole Soyinka, 1991 var det den sydafrikanska författaren Nadine Gordimer, två år senare J M Coetzee, också han sydafrikan men numera bosatt och verksam i Australien. Alla tre hörde till min läsning. Tre afrikaner, inte illa om man betänker att den afrikanska kontinenten i övrigt inte brukar hamna i fokus i kultursammanhang särskilt ofta. Men efter Coetzee har ingen afrikan belönats, och ännu är det kanske för tidigt för Soyinkas landsmaninna Chimamanda Ngozi Adichie att komma i fråga. Att kvinnan bakom romaner som En halv gul sol, Lila hibiskus och Americanah och novellsamlingen Det där som nästan kväver dig förr eller senare kommer att få äran att hamna på listan av mottagare av priset tar jag för givet. Håller hon fortsättningsvis samma standard som de nämnda böckerna visat kommer det att ske, om herrarna och damerna i Svenska Akademien sköter sin uppgift.
Att Chinua Achebe inte hann få priset hör till missarna i Akademiens verksamhet. Achebe som gick ur tiden 2003 var nestorn i Nigerias litteratur och Adichie brukar ses som hans efterföljare, Men världen är som bekant stor, och författarna många.
Om vi stannar kvar i Afrika finns det naturligtvis en rad författare som kunde komma ifråga, även om språkproblem kan vara ett hinder. Men de flesta afrikanska författare av betydelse skriver ofta även på något europeiskt språk som Akademiledamöterna behärskar. Det gäller däremot inte en av mina favoriter till Nobelpriset 2015, den kenyanske författaren med det svårstavade namnet Ngugi Wa Thion’go, född 1938. Fram till 1971 hette han James Wa Ngugi. Det var då han bestämde sig för att återta sitt kenyanska namn. Wa Thion’go skriver endast på sitt modersmål kikuy men är sedan länge bosatt i väst. Som son till en far som höll sig med fyra fruar har han en bakgrund och barndom som gör hans berättande unikt. Wa Thion’go har för övrigt ganska nära relationer till Sverige och har en son tillsammans med en svensk kvinna. Själv hade han inte mindre än 27 syskon, vilket givetvis färgat hans barndomsskildringar.
För en tid sedan gav Norstedts ut Wa Thiong´os barndomsskildring Drömmar i krigets skugga och samtidigt hans klassiker fån 1977 En blomma av blod. Förlagets förberedelser inför ett eventuellt Nobelpris? Varför inte.
Kampen för frihet genomströmmar författarens barndomsskildring. Först 1963 blev Kenya en självständig nation, och frihetskampen kom att hamna mitt i storfamiljen. För den unge Ngugi var den stora, helt avgörande händelsen att han fick börja skolan, något som kom att bestämma hans framtid. Inlevelsefullt och detaljrikt skildrar författaren denna tid i en oavlåtligt fascinerande berättelse om en onekligen mycket annorlunda barndom.
Mitt andra heta namn i gissningarna kring 2015 års Nobelpris i litteratur är ett radikalt annorlunda författarskap, betydligt mera näraliggande än den kenyanska berättarkonsten, men kanske inte mindre exotiskt. Jag tänker på islänningen Jón Kalman Stefánsson, född 1963, en nordisk diktare av rang vars trilogi om Pojken och hans liv tillsammans med fiskarbefolkningen på Island inte bara är en fantastisk berättelse om hårda livsvillkor utan också en hyllning till litteraturen om livsuppehållande kraft. Jón Kalman Stefánsson är en lysande poet som i prosans form och mitt i den spännande berättelsen skriver ett språk som glimrar och glöder av skönhet och som gör läsningen till ett enda stort litterärt äventyr.
Jón Kalman Stefánsson fick 2011 P O Enquists pris för sin trilogi Himmel och helvete, Änglarnas sorg och Människohjärtat. Andra till svenska översatta romaner är Sommarljus och sen kommer natten och Fiskarna har inga fötter.
Jón Kalman Stefánssons böcker är av det slaget som man läser med en penna hela tiden till hands för at kunna pricka för minnesvärda formuleringar. Bara två exempel: Stefánsson skriver om mannen som älskar att läsa att han ”lämnar aldrig hemmet utan att ha minst en bok med sig som skydd mot världens tristess” Litteraturen som ett värn mot världens tristess! Och på ett annat ställe skriver han om hur Pojken läser Shakespeare för den blinde gamle fiskaren Kolbeinn och några andra: ”Han läste, han förde dem bort, och Kolbeinn satt orörlig i sitt mörker men Shakespeares ord kom in i det som lysande facklor.”
Kan Akademien få bättre formuleringar i sin pedagogiska uppgift att främja läsandet?
Två favoriter. Två män. Var är kvinnorna? Kommer det att bli fler kvinnliga pristagare nu när Akademien äntligen har en kvinnlig ständig sekreterare? Inte säkert, man har ju att hålla sig till reglerna som säger att varken kön, nationalitet eller ålder ska spela roll vid valet.
Men kvinnorna finns, också på min önskelista, bland annat Margaret Atwood, Kanada, Marlene van Niekerk, Sydafrika, och främst bland dem Chimamanda Ngozi Adichie, född 1977. Skulle hon få priset redan i år vore det en sensation.
Cristina Karlstam