Cristina Karlstam har besökt Konstakademien i Stockholm där årets konstutställning Carnegie Art Award visas. Någon nordisk turné blir det inte den här gången.

Sophie Tottie, White Lines iV

Konst Konstakademien,Stockholm Carnegie Art Award Tom 8/12

Skulle man döma enbart utifrån urvalet i årets Carnegieutställning tycks samtidskonsten alltmer vara på väg bort från visuell gestaltning och snarast hamna under ett konceptuellt teoritema. 2013 års upplaga av det prestigefyllda nordiska evenemanget Carnegie Art Award är en något blek historia, åtminstone om man ser till merparten. En internationellt sammansatt jury har bland över 100 nominerade konstnärer valt ut 17, vars verk nu utgör utställningen. Men om helhetsintrycket således inte är överdrivet lockande, finns det ändå några mycket sevärda inslag även denna gång. Det första som möter besökaren på Konstakademien, där Carnegieutställningen i år får samsas med utlokaliserade Nationalmuseum, är Anna Retulainens energiska måleri där mycket är utsparat och i övrigt präglat av hastig rörelse och kraft. Retualinen är en av de finska deltagarna i utställningen och visar sig snart också vara en av de få deltagarna som ägnar sig åt just denna form av måleri på duk. Originaliteten kan visserligen ifrågasättas, så här ser ofta dagens måleri ut. Men kraften och vitaliteten i bilderna gör dem ändå till tämligen självständiga konstverk. Målningarna är ett slags souvenirer från en vistelse i västafrikanska Benin, men det huvudsakligen abstrakta formspråket ger dem tveklöst en vidare räckvidd än att bara vara personliga minnesbilder. Anna Retulainen delar rum med en nestor i svensk konst, LG Lundberg, som visar sig bidra med en liten soloutställning mitt i mångfalden. Lundbergs mångåriga konstnärskap rymmer såväl abstraktion och formexperiment som det om skulle kunna

LG Lundberg Diptyk Memory

kallas postmodernt landskapsmåleri. I detta sammanhang har Lundberg valt att via en handfull verk ge en närmast uttömmande presentation av hela sin omfångsrika estetik, och detta med idel nya verk!

En imponerande helhetsbild av ett av samtidens mest fascinerande konstnärskap ges med målningar som Trappan och Floden liksom diptyken Minne. I den senare sviten låter Lundberg minnets ljus silas över ett par målningar av den tomma duken på sitt staffli, en tydlig blinkning till konstnärens eget 70-tal och de ateljébilder han då målade. Kanske också en dagsaktuell markering av ett estetiskt ställningstagande?

Hos L G Lundberg möter betraktaren således såväl abstraktion och konceptuellt måleri som gestaltning, medan mycket av det övriga som visas huvudsakligen hör hemma i den konceptuella fåran. Det gäller inte minst årets mottagare av det stora Carnegiepriset på 1 miljon svenska kronor, den norske konstnären Dag Erik Elgin, men även konstnärer som Einar G Eirikson, Island, som visar sin stramt reducerade visualisering av sin egen Grand Tour, eller Riiko Sakkinen, Finland, vars undersökningar av den röda färgen i 57 varianter hör till utställningens roligaste och mest fantasifulla inslag.

Den visuella gestaltningen är reducerad till ett slags katalogtänkande som lite grann kan påminna om Gerhard Richters enorma verk 4900 Farben. Ett väl beprövat och utforskat koncept, således, som i Sakkinens version blivit riktigt övertygande. Ska man referera till den internationella konsten i sökandet efter paralleller eller rent av förebilder blir det i förstapristagaren Elgins fall rent visuellt men även konceptuellt den japanske konstnären On Kawara. Där Kawara med otröttlig uthållighet målar datum, svarar Elgin i sin svit The Balance of Painters med summeringar av berömda målares status via 1700-talsteoretikern Roger de Piles kvantitativa system över renässans- och barockkonstnärer.

I Elgins koncept har det blivit vertikala, numerära kolumner som målats med yttersta precision och saklighet. Ett onekligen spännande konstnärligt projekt, som visst förtjänar Carnegies och den professionella juryns beröm. Även om det definitivt finns andra bidrag i den här utställningen som likaväl hade kunnat komma ifråga. Till dem hör andrapristagaren, svenska Sophie Tottie, som lika gärna kunde ha placerats i topp.

Totties konstnärskap präglas av det konceptuella tänkande som gör bilderna till visuella och flerdimensionella ”översättningar” utan varje spår av insmickrande esteticering. Hennes nu visade White Lines är renodlade färg- form- och materialexperiment av högsta abstraktionsgrad, utan anspråk på annan ”maning” än att vara just detta – experiment De visuella effekterna är slående, och hela sviten tveklöst intressant. Så nog är andrapriset på 600 000 kronor välmotiverat.

Tredje priset gick till konstnärskollektivet A Kassen från Danmark. Stora fotografier av föremål som en kaktus i kruka, en kanot eller en stol kombineras med monokromer utförda som väggreliefer med färgen gjord med naturpigment och koloriten hämtad från det avbildade föremålet. The Color of Things är ett undersökande koncept med rätt stor originalitet. Att uppmärksamma den här typen av kollektivt arbete känns onekligen mycket trendigt, men A Kassen har säkert potentialer till fler och kanske intressantare projekt än detta. Prissumman 400 000 kronor gör knappast möjligheterna till fortsatt utveckling mindre. Detsamma får sägas om isländske David Örn Haldorsson som för sina färg- och formfantasier fått priset som bäste unge deltagare, vilket innebär 100 000 kronor utöver äran att vara med i detta stora nordiska sammanhang.

Experimentlusten och viljan att vidga konstens revir tycks inte vara särskilt stor bland de nordiska konstnärerna. Det är väl egentligen bara en enda konstnär som väljer att gå utanför konceptet, nämligen finländska Liisa Lounila, som ”målar” direkt på utställningsväggen med videoteknik. Några försök med exempelvis tredimensionella ”målningar” återfinns däremot inte i år. Det mesta är sig alltså tämligen likt från tidigare Carnegieutställningar, dock med den anmärkningsvärda förändringen att utställningen till skillnad från tidigare år enbart visas i Stockholm.

Den sedvanliga nordiska turnén har alltså uteblivit den här gången. Kan det möjligen vara första steget mot en avslutning av hela projektet, som påbörjades 1998 och som sedan dess återkommit vartannat år? I så fall går framtidens konstnärer miste om möjligheten att via Carnegie nå ut i hela Norden och kommer inte heller att komma ifråga för det som hittills varit Nordens största konstpriser. Om detta skulle vara den sista Carnegieomgången är nordisk konst, nordiska konstnärer och publik att beklaga.

Cristina Karlstam